Svensk sjukvård

9 Kommentarer

Min son är 25 år och har haft diabetes sedan han var fyra.

Han gick på kontroll var tredje månad så länge han var barn, dvs. fram till att han var 18. Vi träffade då samma läkare varje gång under 14 år och i regel samma gäng av diabetessjuksköterskor. Vi kände oss väl omhändertagna och kunde även prata om andra eventuella besvär. Ja, man kan nästan säga att diabetesteamet på Barn- och ungdomssjukhuset i Lund bedrev en holistisk vård.

Efter 18 var det vuxenmottagningen som gällde och det var ju en stor förändring, men fungerade ändå hyfsat. Han flyttade till Göteborg för att studera och blev då knuten till diabetesmottagningen på Sahlgrenska. Det fungerade ganska bra. Ja, förutom när han skulle ha läkarintygen för att söka körkortstillstånd förstås. Han fick läkarintyget i början på sommaren och ögonläkarintyget i slutet av sommaren. Och Trafikverket ansåg att läkarintyget var för gammalt. Men på ett stort sjukhus är det i stort sett omöjligt att få både läkartid och ögonläkartid samma månad så han släppte det där med körkort.

För drygt två år sen flyttade han tillbaka till Lund. Sahlgrenska skulle ombesörja att han som patient också flyttade tillbaka till Lund. Det tog 1,5 år innan han fick ett brev från Lund att han nu var patient där och skulle få en tid framöver. Den tiden sattes sedermera till måndagen den 7 oktober. Men hoppsan, några dagar innan upptäckte man att mottagningen skulle stänga den dagen och han fick en ny tid 16 oktober. Kanske, kanske kommer han då att få träffa sin första läkare på drygt två år. Det är en väldigt långt tid utan att få ett enda provsvar på en väldigt svajande diabetes som det alltid har varit.

InsulineUnder den här tiden har han fortfarande kunnat ringa till Sahlgrenska i Göteborg och få insulinrecept utfärdade. Med hjälpmedel som nålar och mätstickor har det varit svårare. Ingen har varit på plats som kunnat skriva ut, det har kommit nya produkter, hjälpmedlen har inte gått som e-recept utan fått skickas med post osv osv. Till slut ger man upp och betalar sina nålar, stickor och mätare själv på Apoteket. Många, många hundralappar, ja tusenlappar egentligen, har vi sparat åt staten där.

Hur kan sjukvårdsapparaten ha blivit här oändligt tungrodd? Det handlar om vår hälsa, det handlar om mängder av mer eller mindre akuta sjukdomar som trots att vården får större och större del av budgetkakan bara inte hinns med utan skjuts upp igen och igen. En tidsbrist som leder till förvärrade sjukdomstillstånd och stor psykisk oro hos patienter och anhöriga.

Tänk om den här gigantiska apparaten kunde avlastas av hälsokliniker. Dit vi får gå och få hjälp med att undersöka vilket tillstånd vi är i. Där vi får hjälp med hantering av stress, kost, motion – ja allt för att vi ska hålla oss friska och slippa belasta den där tunga ...läs vidare