Författararkiv: Maria Ryberg

Profilbild

Om Maria Ryberg

Maria är 41 år med två underbara barn och är kostrådgivare med inriktning lågkolhydratkost. Är utbildad på mf-gruppen och kompletterar just nu med en coachutbildning. Älskar god mat och allt som får mig att må bra! Är typ 1 diabetiker. Min nuvarande hemort är Olofström i Blekinge.

http://www.dreamstime.com/-image8996965Sitter och bläddrar i min ”pärm” med samlad information och råd som jag fick när jag lämnade lasarettet (efter diagnos typ 1diabetes och en veckas inläggning). Tro mig, det är inte ofta jag tittar i den idag. Därför är det med fasa jag ser mina matlistor och insulindoser. Hur kunde jag äta på det sättet? Hur är det möjligt att man rekommenderar dessa kostråd?

Jag minns tillbaka till tiden (7 år sedan) då jag skulle skrivas ut från lasarettet. Nu skulle jag klara detta själv. HUU så skakigt det kändes. Rädsla, oro och maktlöshet är några utav de känslor jag fick. Informationspapperna och broschyrerna är som en livboj. Det enda jag hade på hemmaplan för att klara detta i framtiden. Lösningen på hur jag skulle klara vardagen för resten av livet. Gissa om jag följde detta slaviskt? Detta var LIVSVIKTIGT. Det finns inga papper som är så sönderlästa.

Detta är en del av förklaringen jag ger mig när jag inte förstår att jag inte förstod. Min kropp TÅL INTE kolhydrater,PUNKT. Därför avstår jag. Jag har valt att inte kompensera med insulin genom att äta enligt kostrekommendationerna från landstinget. Som typ 1 måste jag tillföra insulin. Men inte lika mycket med lågkolhydratkost.

Min första lunch på lasarettet som diabetiker kommer jag i håg väldigt väl. Jag gick ut till ”vagnen” tog en tallrik, men blev stoppad.
”Är det du som är Maria och har diabetes?” Därefter tog hon min tallrik. Lade upp två potatisar en panerad ”sak” och lite vattnig sås. Jag skrattade och informerade henne att det där blir inte jag mätt på.... varav hon lade upp en potatis till och en halv panerad ”sak” till och bad mig gå in på rummet och be sköterskan ge mig lite insulin till!

Frukost bestod av lingongrova och havregrynsgröt med kräm eller sylt. De var mycket noga med mängden mat jag åt och inte vad jag åt. Och så klart lyder jag snällt, rädslan att göra fel och inte sköta sig är stor, känsligheten efter sjukdomsbesked är stor.

Idag är jag tacksam över att jag efter mycket om och men lyckades se ett samband och vågade testa andra alternativ än det landstinget ...läs vidare

Här följer del 2, del 1 hittar du här.

Tillbaka till verkligheten efter en och en halv vecka på lasarettet. Att vara själv fanns inte i min värld, hur skulle jag kunna laga all denna mat och ta hand om två barn och lära mig all dosering och sprutteknik. Det var mig övermäktigt. Min fd man hyste in mig och barnen i en kokong de närmaste månaderna. Tacksamheten är allt för stor för att sätta ord på.

Blodsockret  levde sin egen värld och brydde sig inte mycket om hur jag mådde eller vad jag ville. Jag ville styra men det gick inget vidare. Många samtal till min fantastiska diabetessköterska som är lugnet själv och alltid funnit tillgänglig.

Så till kosten. Min första upplevelse blev min älskade havregrynsgröt, denna som varit vid min sida så länge jag minns. Jag tog insulin till frukosten precis som jag blivit ordinerad till min vikt och mängd gröt. Men vad händer?  3,2 hur är det möjligt jag låg ju på 9,6 för bara en stund sedan. Jag ringer till sköterskan. Hon tipsar mig att testa och äta två ägg till frukost och se vad som händer. Och vad händer, jo knappast inget med mitt blodsocker. Lycka! Men inte kopplar jag ihop detta med övriga måltider, fråga mig inte varför, jag har inga svar. Tiden går och jag fortsätter troget lägga upp potatis/pasta/ris i exakta mängder enligt de broschyrer jag fått med mig hem (har sparat dem och tror inte att det är sant det jag ser, idag alltså - då var de min livhank).

Midsommar och buffé med knappast några kolhydrader och vad händer med blodsockret efter den måltiden? Jag tar enligt min ordination, tre enheter snabbinsulin. Jag får ett lågt värde, riktigt lågt!!! Vad hade hänt om jag inte tagit den sprutan?  Med den insikten valde jag att inte äta det som påverkade blodsockret.

På tre månader hade min bukspottkörtel repat sig någolunda och jag behövde inte snabbinsulinet (till måltiderna) och efter några veckor inte heller långtidsinsulinet. Jag var sprutfri många månader. För att öka insulinkänsligheten märkte jag att om jag promenerade  efter varje måltid frukost, lunch, middag, 30 min varje dag höll sig blodsockret på en bra jämn  nivå. Så här levde jag i några år.

Efter att i flera dagar vaknat med förhöjt blodsocker  var det dags att börja med långtidsinsulin. Jag började med 2 enheter på ...läs vidare

Diabetes, katastrof eller möjlighet?

Hur är det möjligt att i många månader inte märka eller förstå att något inte stämmer? Speciellt när jag i för övrigt i min personlighet märker det allra minsta även om det inte är något?

Tre gånger bytte jag kontaktlinser, inga kändes bra helt plötsligt efter att ha haft linser hela mitt vuxna liv. Lyckades aldrig få rätt skärpa på mina glasögon alltid lite suddigt. Viktminskning med 12 kg på ett halvår. Tänkte mest  ”Oj, vilket flow jag har hamnat i”. Nu efteråt är det detta som fascinerar mig mest. Hur är det möjligt?

Men så en dag i juni månad 2007 kände jag att nu är det något som inte är ok. Kände mig helt kass utan infektion eller liknande. Jag kontaktade företagshälsovården och bad att de skulle ta lite prover, med detsamma, för vänta just då var inte aktuellt. ”Maria, vill du vara snäll och sitta här, gå ingenstanns”, detta var det första sköterskan sa när hon kom tillbaka i rummet efter provtagningarna. ”Vi kan inte avläsa varken blodsocker eller urinprov då våra mätare inte räcker till, du måste till vårdcentralen”.

Efter besök på vårdcentral, direkt till lasarettet med en lapp i handen, där stod "LADA". Lada vad är det? "En typ av diabetes som ofta drabbar äldre, som har dina symptom", blev svaret. Det blev dropp och man sa till mig att jag har under de tre senaste månaderna som gått att mäta, legat på ett medeltal på 25 i blodsocker. Kan bara tänka mig hur mycket längre jag legat mycket högt.

Men så klart var inte detta diabetes, jag var helt enkelt utmattad. Jag vet inte hur många dagar jag var övertygad om detta. Till slut kom läkaren och sa ”Det räcker nu, du har typ 1 diabetes, inte LADA. Detta har blodprov visat, så vi behöver inte diskutera eventuell utbrändhet, du är sjuk.”

PANG! Jag är sjuk för resten av mitt liv. Den äldre damen i rummet grät, jag tittade på henne och sa "Men det är ju inte som att jag kommer att dö!" och hon svarade att  "Nej, men hela ditt liv är förstört". Jag vet inte om det var då, men inte lång tid därefter, som jag ...läs vidare