Gastric bypass

6 Kommentarer

mariaI förrgår började jag berätta om min historia och igår fortsatte jag. Idag ska jag berätta om fram till idag och hur jag mår.

Som sagt, kilona hade börjat liksom rann av mig men så kom julen…

Jag skulle ”unna” mig en vecka av allt gott man äter på julen. Vem var det jag lurade? Den julen blev väldigt lång och varade ända till våren. Våren året därpå. Det tog visserligen mycket längre tid att gå upp de där kilona men jag återgick ändå inte till Atkins lågkolhydratdiet för samtidigt hade media börjat skriva om hur farligt det var att utesluta kolhydraterna, hjärnan behöver dem och vem vill bli dum i huvudet eller dö av en propp i hjärtat pga allt fett som man åt samtidigt? Som tur var dök det upp en kvinna vid namn Annika Dahlqvist som dessutom var läkare och sa att det där inte var sant och dessutom rekommenderade sina diabetespatienter att äta mer fett och mindre kolhydrater med resultatet att många med diabetes 2 blev symptomfria.

Så våren 2007 satte jag igång igen och moroten den här gången var att jag skulle fota min systers bröllop och ville inte att alla skulle sucka över ”Tjocka Maria”. Åh, vad fin jag var och vad bra jag mådde! Jag ”höll” mig ända till julen 2007, gick ner ca 25 kilo och föll på det där ”unna mig över jul”  -   IGEN!!!

Men nu visste jag i alla fall att det fungerade rent fysiskt! Det var bara det där ”unna mig” som förstörde allt och jag insåg också att för varje gång jag föll för frestelserna, desto svårare var det att komma upp på banan igen.

Parallellt med min kamp omkring maten började jag också få negativa effekter av min magsäcksoperation. Det började med att jag fick kramper som strålade upp utmed ryggraden och ut i munnen. Först trodde jag det var något fel på mina tänder, eller ännu värre, tumörer i ryggraden. Jag sökte vård men hann inte så långt förrän jag fick mitt första förmaksflimmer och dessa återkom med jämna mellanrum ända tills jag bytte läkare och fick en specialist på kirurgi som förklarade att mina kramper berodde på att bukspottkörteln överproducerade magvätskor ut i tarmen när jag åt och maten kom osmält ut i tarmsystemet. Han skrev ut en kramplösande medicin ...läs vidare

maria4Igår skrev jag om hur jag blev överviktig och opererade mig för första gången. Idag fortsätter jag och berättar min historia...

Under åren som kom var det samma visa som innan: äta, banta, äta, banta, äta och banta igen och precis som ”alla andra” som jojobantar gick jag upp några kilo mer än jag gjorde innan jag började bantningskuren osv. Jag lade in mig på en överviktsklinik bland annat där jag lyckades gå ner ca 30 kg under ett halvår och även om jag inte var normalviktig var jag ändå rätt nöjd för jag var dessutom vältränad. Att leva med en vikt på mellan 115 – 120 kg var en stor skillnad mot 140 kg som på något vis blev min ”matchvikt”. Jag hade nu en sambo, en dotter och trivdes rätt bra med livet – på ytan. Suget, kampen med vikten pågick ständigt. Jag försökte behärska det eviga suget men så fort något blev psykiskt jobbigt var det sockret, kakorna och maten som tröstade det där inre, svarta i mig och det kändes som att ingen förstod. Jag myntade själv begreppet matmissbrukare i 30-årsåldern och sökte psykologhjälp för det, men det enda terapin kom fram till var att jag var dålig på relationer till andra människor. ALLT berodde på min trasiga uppväxt osv - inte gick jag ner i vikt på att gå i terapi i alla fall!

Det var så mycket lättare att gå till affären och köpa olika sorters kakor och mula i mig när ingen såg. Ja, jag gjorde allt det där i lönndom för ingen skulle få se hur mycket kakor, bröd och godis jag fick i mig under ett dygn, inte ens min sambo.

Relationen med min sambo var minst sagt stormig och lagom tills vi flyttade isär blev jag gravid. Trots det bestämde jag mig för att behålla barnet och hamnade i en slags graviditetsdepression som utlöstes när jag insåg att jag gått upp 13 kg på 13 veckor. Vad skulle detta sluta? Man är gravid i 40 veckor så vad skulle jag väga i slutänden? Hela min graviditet var en orgie i tårar och matmissbruk och när min son föddes vägde jag nästan 150 kg – nu var det panik! Jag kände att jag ORKADE inte banta mer! Det var för många kilon helt enkelt och kraften att ta tag i det fanns inte någonstans i mig, bara skräcken över att vara så fet att jag inte kunde ta hand om vare sig mig själv eller mina barn. Jag var så tjock att jag inte kunde böja mig ner och ta upp något från golvet utan att tappa andan och värre skulle det bli… det var nu jag började tänka om – en ny operationsmetod hade jag börjat höra om som kallades för Gastric Bypass och jag började ringa runt för att höra var och vem som kunde utföra denna. Jag fick en tid till Sahlgrenska och efter ett första möte blev jag uppsatt på väntelistan, även fast jag kom utan remiss. Under året jag väntade gick jag upp ytterligare 20 kilo och livskvalitén ...läs vidare

2 Kommentarer

maria6

Jag fick en förfrågan från Anna Hallen, som ville att jag ska skriva ”Om din historia, om din kamp, om idag om ditt mål” och jag tackade ja - och i samma stund blev det totalt blankt i skallen.

Min historia, kamp, idag och mitt mål?

Oj, den är ju så lång och konstig så det behövs en bok för det och jag är inte särskilt bra på att vara kort heller… den får därmed bli uppdelad på tre inlägg!

För att berätta en historia måste man ju börja från början och var börjar min historia, då? Ja, den börjar geografiskt utanför Ulricehamn, på ett jordbruk med en far och en mor och så småningom syskon… och kakor! Kakor har varit min snuttefilt, min njutning, mitt paradis och mitt helvete.  Min far dog nu i somras och när jag och min bror pratade om livet som varit och om pappa så kom vi alltid in på kakor. Alla dessa kafferep där antingen farmor, mormor eller mamma bakade kakor och lassade upp på stora fat. Det skulle alltid finnas sju sorters småkakor, bullar, minst en mjuk kaka och var det riktig fest så blev det tårta som grädde på moset. Minns så väl att man bara fick ta EN kaka av varje sort och som barn ville man inte ha finska pinnar utan sju vaniljdrömmar istället och den mjuka kakan eller bullen var inte lika attraktiv att äta som de där krispiga, lite sega kakorna…jag älskade kakor så mycket att jag inte kunde vänta tills det var kafferep och började ”stjäla” kakor ur frysen som alltid var laddad för nästa kafferep. Till vardags åts det nämligen inga kakor utan bara när det kom gäster. Jag har tappat räkningen för länge sedan hur många gånger jag blev straffad för att dessa kära kakor var uppätna när mamma skulle duka upp på kakfaten, så kakorna blev mitt helvete. Jag kunde helt enkelt inte låta bli dem!

Kunde jag inte äta kakor så gjorde jag egna röror, allt från att blanda socker med grädde till att hälla socker på smöret som var på smörgåsarna… ja, ni fattar – här har vi en sockerberoende unge!

Vågen började peka uppåt fortare och fortare och jag kände mig totalt maktlös. Hela min uppväxt är kantad av vuxna som kom med sina pekpinnar om vad jag skulle låta bli att äta…det var mindre portioner, mindre socker, mindre mackor och framför allt – INGA KAKOR! Det fungerade aldrig! Jag blev snarare trotsigare och argare av alla dessa pekpinnar och inte mindre arg av alla glåpord och mobbing som pågick under hela min skolgång. När jag gick ur grundskolan var jag en arg, tuff och uppkäftig tonåring som vägde över 100 kilo, utan självförtroende, självkänsla och något uns av kärlek till mig själv. Jag flyttade hemifrån i samma veva och nu blev det ...läs vidare