Vikten

2 Kommentarer

 

Mitt i ett brinnande ”dietkrig” där Skäringers debattartikel denna gång gick i bräschen för att spotta på LCHF-folket med sina ostrullar och kolhydratsskräck, till LCHF-folkets gensvar och bemötande med glömskan av en viktig underton. Det ätstörda mönstret och beteendet som för mig lyser igenom klart i alla grupper oavsett kostval.

I mitt tycke finns det många rätt men precis lika många fel. Det kostval som räddar en persons liv kan likväl sänka en annans, detta är en sanning då vi alla är olika och har olika förutsättningar såsom möjligheter. Våra kostval kommer alltid ifrågasättas, stötas och blötas, nötas till förbannelse. Jag undrar ibland, kommer vi någonsin förhålla oss lugna i denna debatt?

Går man tillbaks i tiden, till våra urfäder, då fanns säkerligen inte denna hetsiga inställning och tyckande gällande födan. Men då fanns heller inte våra sjukdomar, vårt utbud av totalt kaos när det gäller maten och det naturliga. Det närodlade, det naturliga, var det som inte bara togs förgivet utan var det enda alternativet. Riktig mat, äkta förutsättningar, inga krav på ideal, inget jämförande och ingen hets. Mat som inte skapade varken fysisk eller psykisk sjukdom som till skillnad från en stor del, eller kanske rentav största del av maten vi erbjuds idag gör. Denna debatt kommer inte försvinna utan kanske faktiskt växa sig än starkare med tiden, en tid då ideal, förhoppningar och förväntningar krockar med det sätt vi lever våra liv. Valt eller inte.

För mig, och då pratar jag verkligen om mig, är lågkolhydratskost varken en diet eller ett sätt att leva egentligen. Det är ett sätt att bara vara, vara jag. Äta mat jag vet är bra, som jag mår bäst av och det kan variera, ibland är det strikt paleo, ibland lchf och ibland en mix. Jag är en mix och jag behöver inte tänka eller planera för jag är tacksamt nog frisk – för den sjuke ser det givetvis annorlunda ut. Men merparten som lever här och nu är än så länge friska och kan så förbli med ett sunt förhållningssätt till maten och ätandet OM man får rätt kunskap och DÄR tror jag vi har roten till mycket elände. Vi fråntas kunskap! Men många vill inte höra kunskapen! Man ids inte, man vill inte, man vill vara som alla andra och passa in i normen. Men vilken norm och till vilket pris? Lågkolhydratskosten tillhör en gräsrotsrörelse, en stark och växande sådan, en rörelse jag tror på men även solen har sina fläckar.

Jag känner igen ett ätstört beteende direkt, det är som att dessa människor lyser och att jag kan se dem även om inte alla kan det. Som en missbrukare känner igen en annan med samma problematik, som man direkt kan känna eller se vem som är likasinnad. Jag känner igen ätstörningar, för jag har levt med dem i nästan hela mitt vuxna liv. Jag kan se dem, för att jag är så frisk och fri någon kan bli. De lyser och de finns överallt - oavsett kostval. Anammar man inte en naturlig kost av rätt anledning eller på ett individuellt sätt, kan även den bli en fortsättning på en sjuk inställning till maten och ätandet.

Kosten kan med andra ord göra oss friska och fria från vad nästan som, men den kan inte göra oss fria från inställning, där måste vi själva bidra. Kostvalen ger oss heller inte alla kunskaper eller modet till förändring. Slå i slutändan har vi vårt egenansvar och sunda förnuft till förfogande. Något som kan vara nog så svårt ibland.

 

 Skämt åsido... för mycket kolhydrater, onaturliga sådana och gärna i stor mängd, mår ingen väl av. Sen finns det givetvis de som kan äta större mängder kolhydrater och inte bli sjuka för det... man får inte stirra sig blind och glömma sin kropp och sitt förnuft eller vad som faktiskt är Naturligt - Om man är frisk. Med naturligt menar jag givetvis det vi är gjorda att äta, riktig Mat! Som inte är tokproccessad, förädlad, förändrad och har fraktats ett halvt klot, ekologiskt eller ej i den frågan. Närodlat, ekologiskt, äkta och sunt. Mat helt enkelt.

 

TV-program och tidningar är fullproppade med tips att gå ner i vikt 2014. Inte ska väl vi vara sämre!

Klicka på KOSTRÅD i menyn här ovan och sedan "Våra rekommendationer". Där hittar du vad vi anser vara bra hälsosam mat och om du skrollar nedåt där finns det viktminskningstips (och även tips för dig med värk och inflammation,  högt blodsocker,  undervikt och växande barn).

Om du fortsätter spana in undermenyn när du är på KOSTRÅD så ser du också följande att klicka på:

  • Nybörjare (tips om vad du ska köpa in och rensa ut hemma, samt underbara Johanna Lanners kåserier om hur det är att äta ellsehåeff)
  • Viktminskning (länkar till tips och kunskap varför vissa lyckas och andra inte)

Och, tänk på att om du är seriöst fokuserad på att ändra din kosthållning, eller inte får det hela att fungera: kontakta en kostrådgivare nära dig! Vi hjälper dig att bena ut saker och ting så du kan gå mot ett hälsosamt 2014!

  • Lista på kostrådgivare i Sverige och utomlands
  • Lista på kostrådgivare som har distanskurser/rådgivning
  • Lista på aktiviteter som kostrådgivare anordnar runt om Sverige

Lycka till!

Banta LCHF

Igår började jag tipsa om konkreta råd för viktminskning. Då skrev jag om kost, näring och sömn. Idag fortsätter jag om stress, motion, styrketräning och kondition.

Stress

Vårt stressystem har hjälp oss människor att överleva i naturen. När vi exempelvis var tvungna att springa ifrån något rovdjur som satt oss på sin middagsmeny. Det var då ett fantastiskt verktyg för att mobilisera kraft och energi. Denna akuta stress följdes dock av återhämtning. Idag är det många som har ett konstant aktiverat stressystem utan återhämtning och utan att det ens finns något rovdjur. Det är väldigt olika hur olika personer uppfattar stress. Yttre stress skapat av något  utifrån eller den kanske svårare den inre stress som många upplever. En hög nivå av stress och stresshormoner kan hindra fettförbränningen väldigt effektivt. Hormonet kortisol ger fettinlagring speciellt runt magen. Om du gör allting rätt, men ändå har problem att gå ned kan för hög stress vara boven. Om du har svårt att hantera din stress kan en utomstående rådgivare eller terapeut vara till stor hjälp.

Tips: Planera dina dagar. Gör en sak i taget. Dela upp stora uppgifter i flera små delmål. Gör saker och umgås med personer som gör dig glad.

 

Vardagsmotion

Som människor har vi alltid rört på oss. För det mesta i ett långsamt tempo som vid gång. Idag är det tyvärr många som är allt för stillasittande. Det är stärkande för din hälsa med vardagsmotion. Utomhusvistelse med dags- och solljus påverkar dig positivt både fysiskt och psykiskt.

Tips: Ta varje tillfälle till att röra på dig. Promenera, cykla eller en lätt joggingtur. Städa, arbeta i trädgården och gå i trappor. Håll gärna ett tempo så du blir lite svettig och känner att du börjar flåsa något. Gå gärna i naturen, då växternas gröna färger verkar dämpande på stress.

 

Styrketräning

Styrketräning för viktnedgång bör fokusera på muskeltillväxt. Styrketräning är bättre än konditionsträning för att minska ditt kroppsfett eftersom en ökad muskelmassa ökar din ämnesomsättning och energiförbrukning. 2 träningspass i veckan räcker för att bygga muskler. Sikta på stora basövningar som knäböj, marklyft och press och drag för överkroppen. De flesta bygger mest muskelmassa mellan 6-12 repetitioner. Ett pass bör inte vara mer än 45 min effektiv tid.  Du stärker dessutom förutom dina muskler även senor, ligament och skelett.

Tips: Träna styrketräning 2 gånger i veckan. Helkropp varje gång eller en underkropps- och en överkroppsdag. Börja med 10 repetitioner i 3 set per övning. Efter hand minskar du repetitionerna och ökar vikterna. Om du är ovan att träna styrketräning så kan du anlita en personlig tränare för ett personligt träningsprogram och genomgång av övningar som passar just dig.

 

Konditionsträning

En god kondition är kopplat till en god hälsa. Konditionsträning tränar ditt hjärta och hela ditt syreupptagningssystem. Många har dock inte tillräckligt starka muskler för att bära sin kropp och skulle behöva mer styrketräning än konditionsträning. Långdragen konditionsträning ger efter en tid oftast ingen större fortsatt förbättring av konditionen då kroppen anpassat sig och kan även leda till överbelastningsskador. Ett effektivare sätt att förbättra sin kondition är istället att träna intervaller. Korta intensiva pass på ca 20 min. Högintensiva pass ger också mer signaler om muskeluppbyggnad än en långt och långsamt pass som snarare bryter ned din muskelmassa. För maximal fettförbränning bör du därför istället välja korta intensiva pass. För personer med mycket övervikt kan löpning ge en stor belastning på lederna, välj då istället en annan form av konditionsträning som cykling, roddmaskin eller simning. Gruppträning kan också vara ett sätt att träna din kondition. Tänk på att även träning är en stress för din kropp och överdriven träning kan hindra din fettförbränning.

Tips: Träna ett kortare intervallpass en gång i veckan. Exempel: Värm upp 10 min i lugnt tempo. Spurta därefter 20 s i 80 % av din maxfart. Gå 1 minut och spurta igen i 20 s. Gå i 5 minuter och upprepa sedan de två spurterna 2-6 gånger tills du inte längre orkar hålla samma fart i intervallerna.

 

Nu har du fått del 2 på mina konkreta råd för att maximera din fettförbränning. Kontakta mig gärna via min hemsida personlighälsa.nu eller via Facebook.

När första ljuset brinner står julens dörr på glänt och alla är så glada att fira få advent….

Så börjar första raderna i en klassisk adventsramsa man fått lära sig sedan förskoleåldern. Jag skulle vilja påstå att jag är aningens cynisk här. Alla är så glada. Så ska det kanske vara, men är det så? Ett av de största nöjet efter att få se sina barns glädje under julens helger är julmaten. Generellt skulle jag våga mig på att påstå att just  maten är fokus under julen till väldigt stor del hos de allra flesta. Maten är allt det underbara som man längtar efter men samtidigt mycket av det negativa som skapar konflikt i många kvinnors hjärnor.

Dödssynd nummer 5. Frosseri. Men herregud kvinna, under julen måste man väl i alla fall få slappna av och äta, spänna upp livremmen och ligga på sofflocket och päsa utan ångest. Kompensationen kommer ju ändå sen, i januari, hälsomånaden nummer 1. Då är det inte längre julen som lackar utan svetten som lackar, ångesten på gymmen lyser upp rummen och närvaron är hög.

Maten och ätandet är så laddat. En del säger sig inte bry sig, jag tror få av dessa. Än den ena och än den andra ägnar sig åt någon form av kompensation. Ät mindre och rör dig mer är fortfarande en fras som styr gemene man. Frossa och kompensera med motion eller svält, eller varför inte båda? Kanske kommer en ny trend efter jul, 1:6? Ät viktväktarsoppa en dag och svält resterande? Nej, det var såklart överdrivet men jag tror de flesta här förstår min tanke och min underton.

Jag har precis som ett otal kvinnor firat advent och jul med känslor blandade av glädje och ångest. Det är många måsten, pepparkakor hit och dit, lussebullar, godispaketen på jobbet och alla dessa gigantiska julbord. Tallrikarna och kundvagnarna fylls så till det yttersta och ändå är det inte nog. Man äter som om man såg svältdöden torna där framme. Som om det var livets sista andetag och stund och maten vore räddningen och trösten. Trösten, det kanske ...läs vidare

3 Kommentarer

När det kommer till media är vikten något av det mest centrala, vår svaghet skulle jag vilja säga. Vikten är viktig men frågan är om den är det absolut livsviktigaste? Är man smal är man därmed frisk – eller inte?

 

SBU:s expertgrupp har ju kommit med en revolutionerande rapport i dagarna, i denna rapport visades att om man såg till det långsiktiga så spelade det ingen roll vilken kosthållning man valde, viktnedgången kom om man följde sin valda diet. Kortsiktigt vann lågkolhydratskosten. Vinsten för LCHF är för mig att man inte kan påtala sambandet mellan hjärt-/kärlsjukdom och LCHF/ett ökat intag av naturligt fett och ett naturligt ätande. Att viktminskningens snabbhet fick stå i fokus är PR och fjäsk med människors svaghet. Vikten och det yttre. Smal är vacker. Smal är framgångsrik. Smal är Lycklig. Eller?

 

Självklart ska man inte förneka eller nedtona att en viktnedgång för överviktiga, eller sk ”feta” med bmi över 30, att deras liv får en avsevärd förbättring på flertal plan, längre liv och ökad livsglädje som liv i sig. Men det basala, grunden... den skuggas av viktfokuset och det är det jag vill betona lite.

 

Frågan kan därmed stanna där. Är LCHF bara för överviktiga, för ”feta” och för personer med diabetes?

 

LCHF/Paleo... är naturlig mat, mat som kroppen är anpassad att äta. Mat som är för alla. Är du underviktig går du upp i vikt med din modell av LCHF. Är du överviktig går du ner. Är du normalviktig står du still. Men gemensamt är att det är kroppsvänligt och du håller dig frisk och vid liv. Det är ren mat som kroppen är designat att äta Oavsett vikt. Det är hälsa Oavsett vikt.

 

Personligen vill jag belysa att många om än inte alla kan gå ner i just vikt med nästan vilken metod som helst, precis som SBU:s rapport visade... MEN för att man är smal är man därmed inte hälsosam eller frisk, har hälsa! Svält dig, fasta överdrivet, ta bort livsmedel som är livsnödvändiga... Bli ditt yttre smala jag men är du frisk? Mår du ditt bästa jag? Går du igång på vågen eller går du igång på dig själv? Är det andras eller egen bekräftelse som är målet? Är det DU eller en bild av dig som är målet? Ofta en kombo - men vilket är fokus?

 

Eller så äter du naturligt mat, mat som kroppen är ämnad att äta, äta kroppsvänligt och hitta din biologiska vikt istället för din ”vågvikt”. Har man hälsan i fokus, äter mat som är bra för mage, tarm, hjärna, hjärta, kärl och hela systemet då mår man bra – vad det sedan står för siffra på en plastmojjäng oftast placerad i badrummet kan väl ändå kvitta? Hur fort man går ner, eller upp, i vikt kan kvitta – jämförelsehysteriken måste sluta. Sen finns det självklart en grupp människor som har ett stort mervärde av vikt, våg och siffror men de är FÅ, få jämfört med det mediala. De ska inte nedtonas, men vikten ska heller inte vara det centrala i vårt totala mående.

 

 

Vi är alla olika och det glöms lätt i jämförelsvärlden

IMG_1040

2 Kommentarer

Vissa dagar ångrar jag mig. Jag ångrar att jag började med något som kallades LCHF. Jag ångrar att jag blev intervjuad av tidningar, att jag ställde upp på bilder, att jag åkte på kryssningar som representant för LCHF, jag ångrar att jag startade en blogg som handlade om dessa fyra bokstäver, L C H F. Ibland ångrar jag till och med att jag utbildade mig till kostrådgivare med en speciell inriktning.

Jag menar inte alls att jag är olycklig på något sätt, jag är glad att jag har gått ner i vikt. Det har inte fått mig att bli en annan människa men de har framhävt vissa egenskaper som anses som attraktiva vilket gör att andra människor ser mig på ett nytt sätt, tar det jag säger på ett annat sätt. Jag har alltid varit stark, smart, haft bra självförtroende och jag anser att jag alltid har varit snygg. Alla kanske inte håller med och jag kanske inte alltid har uttryckt mig på det sättet så att folk verkligen har förstått att jag alltid har varit nöjd med hur jag har varit och framför allt med vem jag har varit som person.

När man går med på att vara representant för en metod och för viktminskning förändras livet och det kan vara svårt att hänga med. Det är definitivt inte alltid guld och gröna skogar, att hela tiden få sin tallrik analyserad av folk man känner och av folk man inte känner. Att hela tiden få stå till svars för hur man äter, varför man äter på det sättet och sedan förklara för människor varför det är bra att äta så. Att vara tvungen att gå igenom saker som glukoneogenesen på lunchrasten kanske inte alltid är vad man önskar sig, särskilt inte för människor som helt ärligt inte ens vill förstå.

Ibland måste man bara få stänga in sig och traggla på, köra på sin egen grej utan att folk frågar. Jag är så otroligt trött på att försvara ...läs vidare

6 Kommentarer

mariaI förrgår började jag berätta om min historia och igår fortsatte jag. Idag ska jag berätta om fram till idag och hur jag mår.

Som sagt, kilona hade börjat liksom rann av mig men så kom julen…

Jag skulle ”unna” mig en vecka av allt gott man äter på julen. Vem var det jag lurade? Den julen blev väldigt lång och varade ända till våren. Våren året därpå. Det tog visserligen mycket längre tid att gå upp de där kilona men jag återgick ändå inte till Atkins lågkolhydratdiet för samtidigt hade media börjat skriva om hur farligt det var att utesluta kolhydraterna, hjärnan behöver dem och vem vill bli dum i huvudet eller dö av en propp i hjärtat pga allt fett som man åt samtidigt? Som tur var dök det upp en kvinna vid namn Annika Dahlqvist som dessutom var läkare och sa att det där inte var sant och dessutom rekommenderade sina diabetespatienter att äta mer fett och mindre kolhydrater med resultatet att många med diabetes 2 blev symptomfria.

Så våren 2007 satte jag igång igen och moroten den här gången var att jag skulle fota min systers bröllop och ville inte att alla skulle sucka över ”Tjocka Maria”. Åh, vad fin jag var och vad bra jag mådde! Jag ”höll” mig ända till julen 2007, gick ner ca 25 kilo och föll på det där ”unna mig över jul”  -   IGEN!!!

Men nu visste jag i alla fall att det fungerade rent fysiskt! Det var bara det där ”unna mig” som förstörde allt och jag insåg också att för varje gång jag föll för frestelserna, desto svårare var det att komma upp på banan igen.

Parallellt med min kamp omkring maten började jag också få negativa effekter av min magsäcksoperation. Det började med att jag fick kramper som strålade upp utmed ryggraden och ut i munnen. Först trodde jag det var något fel på mina tänder, eller ännu värre, tumörer i ryggraden. Jag sökte vård men hann inte så långt förrän jag fick mitt första förmaksflimmer och dessa återkom med jämna mellanrum ända tills jag bytte läkare och fick en specialist på kirurgi som förklarade att mina kramper berodde på att bukspottkörteln överproducerade magvätskor ut i tarmen när jag åt och maten kom osmält ut i tarmsystemet. Han skrev ut en kramplösande medicin ...läs vidare

maria4Igår skrev jag om hur jag blev överviktig och opererade mig för första gången. Idag fortsätter jag och berättar min historia...

Under åren som kom var det samma visa som innan: äta, banta, äta, banta, äta och banta igen och precis som ”alla andra” som jojobantar gick jag upp några kilo mer än jag gjorde innan jag började bantningskuren osv. Jag lade in mig på en överviktsklinik bland annat där jag lyckades gå ner ca 30 kg under ett halvår och även om jag inte var normalviktig var jag ändå rätt nöjd för jag var dessutom vältränad. Att leva med en vikt på mellan 115 – 120 kg var en stor skillnad mot 140 kg som på något vis blev min ”matchvikt”. Jag hade nu en sambo, en dotter och trivdes rätt bra med livet – på ytan. Suget, kampen med vikten pågick ständigt. Jag försökte behärska det eviga suget men så fort något blev psykiskt jobbigt var det sockret, kakorna och maten som tröstade det där inre, svarta i mig och det kändes som att ingen förstod. Jag myntade själv begreppet matmissbrukare i 30-årsåldern och sökte psykologhjälp för det, men det enda terapin kom fram till var att jag var dålig på relationer till andra människor. ALLT berodde på min trasiga uppväxt osv - inte gick jag ner i vikt på att gå i terapi i alla fall!

Det var så mycket lättare att gå till affären och köpa olika sorters kakor och mula i mig när ingen såg. Ja, jag gjorde allt det där i lönndom för ingen skulle få se hur mycket kakor, bröd och godis jag fick i mig under ett dygn, inte ens min sambo.

Relationen med min sambo var minst sagt stormig och lagom tills vi flyttade isär blev jag gravid. Trots det bestämde jag mig för att behålla barnet och hamnade i en slags graviditetsdepression som utlöstes när jag insåg att jag gått upp 13 kg på 13 veckor. Vad skulle detta sluta? Man är gravid i 40 veckor så vad skulle jag väga i slutänden? Hela min graviditet var en orgie i tårar och matmissbruk och när min son föddes vägde jag nästan 150 kg – nu var det panik! Jag kände att jag ORKADE inte banta mer! Det var för många kilon helt enkelt och kraften att ta tag i det fanns inte någonstans i mig, bara skräcken över att vara så fet att jag inte kunde ta hand om vare sig mig själv eller mina barn. Jag var så tjock att jag inte kunde böja mig ner och ta upp något från golvet utan att tappa andan och värre skulle det bli… det var nu jag började tänka om – en ny operationsmetod hade jag börjat höra om som kallades för Gastric Bypass och jag började ringa runt för att höra var och vem som kunde utföra denna. Jag fick en tid till Sahlgrenska och efter ett första möte blev jag uppsatt på väntelistan, även fast jag kom utan remiss. Under året jag väntade gick jag upp ytterligare 20 kilo och livskvalitén ...läs vidare

2 Kommentarer

maria6

Jag fick en förfrågan från Anna Hallen, som ville att jag ska skriva ”Om din historia, om din kamp, om idag om ditt mål” och jag tackade ja - och i samma stund blev det totalt blankt i skallen.

Min historia, kamp, idag och mitt mål?

Oj, den är ju så lång och konstig så det behövs en bok för det och jag är inte särskilt bra på att vara kort heller… den får därmed bli uppdelad på tre inlägg!

För att berätta en historia måste man ju börja från början och var börjar min historia, då? Ja, den börjar geografiskt utanför Ulricehamn, på ett jordbruk med en far och en mor och så småningom syskon… och kakor! Kakor har varit min snuttefilt, min njutning, mitt paradis och mitt helvete.  Min far dog nu i somras och när jag och min bror pratade om livet som varit och om pappa så kom vi alltid in på kakor. Alla dessa kafferep där antingen farmor, mormor eller mamma bakade kakor och lassade upp på stora fat. Det skulle alltid finnas sju sorters småkakor, bullar, minst en mjuk kaka och var det riktig fest så blev det tårta som grädde på moset. Minns så väl att man bara fick ta EN kaka av varje sort och som barn ville man inte ha finska pinnar utan sju vaniljdrömmar istället och den mjuka kakan eller bullen var inte lika attraktiv att äta som de där krispiga, lite sega kakorna…jag älskade kakor så mycket att jag inte kunde vänta tills det var kafferep och började ”stjäla” kakor ur frysen som alltid var laddad för nästa kafferep. Till vardags åts det nämligen inga kakor utan bara när det kom gäster. Jag har tappat räkningen för länge sedan hur många gånger jag blev straffad för att dessa kära kakor var uppätna när mamma skulle duka upp på kakfaten, så kakorna blev mitt helvete. Jag kunde helt enkelt inte låta bli dem!

Kunde jag inte äta kakor så gjorde jag egna röror, allt från att blanda socker med grädde till att hälla socker på smöret som var på smörgåsarna… ja, ni fattar – här har vi en sockerberoende unge!

Vågen började peka uppåt fortare och fortare och jag kände mig totalt maktlös. Hela min uppväxt är kantad av vuxna som kom med sina pekpinnar om vad jag skulle låta bli att äta…det var mindre portioner, mindre socker, mindre mackor och framför allt – INGA KAKOR! Det fungerade aldrig! Jag blev snarare trotsigare och argare av alla dessa pekpinnar och inte mindre arg av alla glåpord och mobbing som pågick under hela min skolgång. När jag gick ur grundskolan var jag en arg, tuff och uppkäftig tonåring som vägde över 100 kilo, utan självförtroende, självkänsla och något uns av kärlek till mig själv. Jag flyttade hemifrån i samma veva och nu blev det ...läs vidare

3 Kommentarer

Mitt intresse för LCHF började i mars 2011. Fick höra en sådan otrolig intressant berättelse av en f.d. kollega. Hon hade högt blodtryck och biverkningar av sin medicin som hon åt. Hon läste om LCHF och bestämde sig för att prova, i dag är hennes blodtryck helt bra och hon har slängt medicinen. Tack vare hennes berättelse så läste jag själv allt jag kom över om LCHF.

rheumatism-13022599Min första tanke var givetvis att det är som med alla andra "dieter", krångel och sen lägger man ner. Har som många andra provat både det ena och det andra. Men ju mer jag läste, desto mer intresserad/nyfiken/förvånad blev jag. Sagt och gjort, så började jag lägga om min kost helt. Till saken hör att jag levt många år med smärtor i kroppen, yrsel och övervikt.

Jag satsade stenhårt från dag 1. Efter första veckan vaknade jag en morgon….. pigg!? Kokade kaffe i vanlig ordning, hundarna ut. Men något "saknades"?! AHA!! ingen värk!! Blev överlycklig! Har ätit värktabletter morgon och kväll så länge! Så fortsatte det.....Härligt! Och sen då? Vikten? Kände redan första veckan att jag gått ner men ville eller vågade inte väga mig.

Sen gick det bara av farten, motionerade mera eftersom jag nu kunde och orkade. Inga leder som värkte och satt stopp. Hade rört på mig ändå, det måste man då man har hundar, men nu kunde jag gå längre.

Åt god mat, åt mig mätt och mådde bra. Träffade en vän efter 3 månader från det jag började med LCHF. Hon såg direkt att jag gått ner i vikt, och tyckte att jag såg piggare ut. Men jag vägde mig inte förrän efter 8 månader. Hör och häpna, då hade jag gått ner 23 kg! Helt otroligt! Folk ...läs vidare