Diabetes

2 Kommentarer

Det var gott. Riktigt fint. Sådär perfekt blev den. Jag ska inte ta en till. En enkel får räcka idag. Jag ska vara stark.

En stund senare står jag vid espressomaskinen, andas in den goda lukten av nymalda bönor som nu förvandlas till den där drycken jag så många gånger bestämt mig för att dra ner på. Det inte är farligt att jag väljer att njuta en gång till. Problemet är att jag inte gillar att vara beroende. Att jag inte lyckas låta bli trots att jag bestämt mig. Det är så det är för många. Av allt man kan vara beroende av så är lite dagligt kaffe inte speciellt farligt eller jobbigt i jämförelse. Det finns både för- och nackdelar med kaffe men jag tänkte inte gå in på det nu. Många kämpar mot sug att röka, snusa, dricka alkohol med mera. Väldigt många kämpar mot sockerberoende. Olika sorters beroenden som kanske inte ens kan jämföras, men ändå beroenden.

espresso

Många som är sockerberoende blir hjälpta av att lägga om sina vanor till en bra lågkolhydratkost. Att minska blodsockertopparna, både i storlek och antal, kan också minska suget på sött som uppstår när blodsockret sjunker igen. Genom matsmältningen blir kolhydrater tillgängliga i kroppen i form av glukos (blodsocker). Äter du mycket kolhydrater höjs därför blodsockret mycket men olika kolhydrater påverkar blodsockret olika. Att istället äta mindre mängd kolhydrater och välja bättre kolhydratkällor kan göra stor skillnad. En del använder sig av GI, glykemiskt index, som vägledning till att hitta bättre alternativ på kolhydrater. Det är en klassificering av hur mycket eller lite blodsockret höjs av en viss mängd olika kolhydrater. Ett livsmedel med lågt GI höjer blodsockret mindre än ett med högt GI. Mer specifikt jämför man hur mycket 50 gram kolhydrater av olika livsmedel påverkar blodsockret, vilket innebär att mängden livsmedel man måste äta för att få i sig 50 gram kolhydrater också varierar väldigt mycket. Dessutom påverkas GI-värdet mycket av vilken form livsmedlet är i, hur behandlat det är. GI-värdet säger heller inte hur näringsrik, mättande eller bra en kolhydratkälla är i övrigt men det kan ändå vara en liten vägledning till vad som kan vara bättre alternativ.

För mycket blodsocker är väldigt skadligt i kroppen. Hos en frisk människa bildas insulin när nivåerna av glukos i blodet höjs. Insulinet hjälper till att flytta blodsocker från blodet in till cellerna genom att låsa upp portar, så kallade insulinreceptorer, in till cellerna. För mycket insulin kan dock förstöra receptorerna. Om portarna inte öppnas som de ska plockar kroppen bort insulinreceptorerna. Hormonet insulin har då ingen effekt utan receptor. Eftersom effekten av insulinet inte når fram, försöker kroppen kompensera detta genom att bilda mer insulin. Man får alltså en minskad insulinkänslighet eftersom det blivit fel på cellens yta. Det är det som händer vid typ 2-diabetes. Det som är bra är att kroppen kan sätta tillbaka receptorerna när insulinnivåerna är lagom igen. Det är därför kostomläggning är så viktig för personer som drabbats av diabetes typ 2. På samma sätt kan du minska risken att drabbas av typ 2-diabetes genom att äta en bra lågkolhydratkost. Med bra menar jag en näringsrik och varierad kost som ger dig allt du behöver och håller dig mätt mellan måltiderna, detta utan att höja blodsockret så mycket.

Jag har ett annat beroende också, träning. Kanske är beroende fel ord. Träning är ju något jag alltid vill ha i mitt liv, som en del av vardagen. Jag måste träna för att må bra. Av träning blir jag pigg, positiv, stark, fokuserad och det får mig att komma på nya idéer med mera. När jag bara hade mig själv att tänka på, det vill säga innan jag skaffade barn, tränade jag gärna ihop med mina vänner. Boxpass med Johanna, joggingturer med Carolina, morgonsim med Karin, badminton med Anders, squash med Fredrik, forza med Nina, bodypump och spinning med Ingela, bodycombat med My, aerobics med Maryam, styrketräning med Gunnar… Tja, ni förstår. Jag tränar själv också men det är extra givande att träna tillsammans med vänner. Vänskapsrelationen blir ofta djupare när man gör något sådant ihop. Det är dessutom extra motiverande att ha en träningskompis. Har man haft en dålig dag kanske man skulle hoppat över träningen om man hade planerat att träna själv, men med en vän som man redan bestämt med blir den inplanerade träningen lättare av i sådana lägen. Nästan alltid ger sedan träningen massor energi att ta med sig hem istället.

Något som är bra att känna till är att när du tränar så skapas nya portar som släpper in blodsockret till cellerna men utan lås. Glukos släpps alltså in i cellen utan att vara beroende av insulin och den här effekten kommer ca 2 timmar efter träning och kan sitta kvar upp till 2 dygn. Så för en typ 2-diabetiker är motion ytterligare hjälp på traven till att må bättre. Det finns så många anledningar att röra på sig. Att träna för att det är roligt, uppiggande, stärkande och förebygger och i vissa fall lindrar ohälsa är några bra skäl. Har du ändå problem med motivationen så skaffa en eller flera träningskompisar. På kanjagtrana.se hittar du också svar på om du bör träna om du har ont i halsen eller liknande. Glöm heller inte bort att äta ordentligt efter träningen.

Jag luktar på min espresso. Blundar och sväljer det sista. Ska jag ändå dricka den så tänker jag njuta. Jag klarar mig på mindre imorgon. Då piggar jag upp mig genom att ta på mig löparskorna för en runda i skogen istället för att ta en extra espresso.

http://www.dreamstime.com/-image8996965Sitter och bläddrar i min ”pärm” med samlad information och råd som jag fick när jag lämnade lasarettet (efter diagnos typ 1diabetes och en veckas inläggning). Tro mig, det är inte ofta jag tittar i den idag. Därför är det med fasa jag ser mina matlistor och insulindoser. Hur kunde jag äta på det sättet? Hur är det möjligt att man rekommenderar dessa kostråd?

Jag minns tillbaka till tiden (7 år sedan) då jag skulle skrivas ut från lasarettet. Nu skulle jag klara detta själv. HUU så skakigt det kändes. Rädsla, oro och maktlöshet är några utav de känslor jag fick. Informationspapperna och broschyrerna är som en livboj. Det enda jag hade på hemmaplan för att klara detta i framtiden. Lösningen på hur jag skulle klara vardagen för resten av livet. Gissa om jag följde detta slaviskt? Detta var LIVSVIKTIGT. Det finns inga papper som är så sönderlästa.

Detta är en del av förklaringen jag ger mig när jag inte förstår att jag inte förstod. Min kropp TÅL INTE kolhydrater,PUNKT. Därför avstår jag. Jag har valt att inte kompensera med insulin genom att äta enligt kostrekommendationerna från landstinget. Som typ 1 måste jag tillföra insulin. Men inte lika mycket med lågkolhydratkost.

Min första lunch på lasarettet som diabetiker kommer jag i håg väldigt väl. Jag gick ut till ”vagnen” tog en tallrik, men blev stoppad.
”Är det du som är Maria och har diabetes?” Därefter tog hon min tallrik. Lade upp två potatisar en panerad ”sak” och lite vattnig sås. Jag skrattade och informerade henne att det där blir inte jag mätt på.... varav hon lade upp en potatis till och en halv panerad ”sak” till och bad mig gå in på rummet och be sköterskan ge mig lite insulin till!

Frukost bestod av lingongrova och havregrynsgröt med kräm eller sylt. De var mycket noga med mängden mat jag åt och inte vad jag åt. Och så klart lyder jag snällt, rädslan att göra fel och inte sköta sig är stor, känsligheten efter sjukdomsbesked är stor.

Idag är jag tacksam över att jag efter mycket om och men lyckades se ett samband och vågade testa andra alternativ än det landstinget ...läs vidare

Här följer del 2, del 1 hittar du här.

Tillbaka till verkligheten efter en och en halv vecka på lasarettet. Att vara själv fanns inte i min värld, hur skulle jag kunna laga all denna mat och ta hand om två barn och lära mig all dosering och sprutteknik. Det var mig övermäktigt. Min fd man hyste in mig och barnen i en kokong de närmaste månaderna. Tacksamheten är allt för stor för att sätta ord på.

Blodsockret  levde sin egen värld och brydde sig inte mycket om hur jag mådde eller vad jag ville. Jag ville styra men det gick inget vidare. Många samtal till min fantastiska diabetessköterska som är lugnet själv och alltid funnit tillgänglig.

Så till kosten. Min första upplevelse blev min älskade havregrynsgröt, denna som varit vid min sida så länge jag minns. Jag tog insulin till frukosten precis som jag blivit ordinerad till min vikt och mängd gröt. Men vad händer?  3,2 hur är det möjligt jag låg ju på 9,6 för bara en stund sedan. Jag ringer till sköterskan. Hon tipsar mig att testa och äta två ägg till frukost och se vad som händer. Och vad händer, jo knappast inget med mitt blodsocker. Lycka! Men inte kopplar jag ihop detta med övriga måltider, fråga mig inte varför, jag har inga svar. Tiden går och jag fortsätter troget lägga upp potatis/pasta/ris i exakta mängder enligt de broschyrer jag fått med mig hem (har sparat dem och tror inte att det är sant det jag ser, idag alltså - då var de min livhank).

Midsommar och buffé med knappast några kolhydrader och vad händer med blodsockret efter den måltiden? Jag tar enligt min ordination, tre enheter snabbinsulin. Jag får ett lågt värde, riktigt lågt!!! Vad hade hänt om jag inte tagit den sprutan?  Med den insikten valde jag att inte äta det som påverkade blodsockret.

På tre månader hade min bukspottkörtel repat sig någolunda och jag behövde inte snabbinsulinet (till måltiderna) och efter några veckor inte heller långtidsinsulinet. Jag var sprutfri många månader. För att öka insulinkänsligheten märkte jag att om jag promenerade  efter varje måltid frukost, lunch, middag, 30 min varje dag höll sig blodsockret på en bra jämn  nivå. Så här levde jag i några år.

Efter att i flera dagar vaknat med förhöjt blodsocker  var det dags att börja med långtidsinsulin. Jag började med 2 enheter på ...läs vidare

Diabetes, katastrof eller möjlighet?

Hur är det möjligt att i många månader inte märka eller förstå att något inte stämmer? Speciellt när jag i för övrigt i min personlighet märker det allra minsta även om det inte är något?

Tre gånger bytte jag kontaktlinser, inga kändes bra helt plötsligt efter att ha haft linser hela mitt vuxna liv. Lyckades aldrig få rätt skärpa på mina glasögon alltid lite suddigt. Viktminskning med 12 kg på ett halvår. Tänkte mest  ”Oj, vilket flow jag har hamnat i”. Nu efteråt är det detta som fascinerar mig mest. Hur är det möjligt?

Men så en dag i juni månad 2007 kände jag att nu är det något som inte är ok. Kände mig helt kass utan infektion eller liknande. Jag kontaktade företagshälsovården och bad att de skulle ta lite prover, med detsamma, för vänta just då var inte aktuellt. ”Maria, vill du vara snäll och sitta här, gå ingenstanns”, detta var det första sköterskan sa när hon kom tillbaka i rummet efter provtagningarna. ”Vi kan inte avläsa varken blodsocker eller urinprov då våra mätare inte räcker till, du måste till vårdcentralen”.

Efter besök på vårdcentral, direkt till lasarettet med en lapp i handen, där stod "LADA". Lada vad är det? "En typ av diabetes som ofta drabbar äldre, som har dina symptom", blev svaret. Det blev dropp och man sa till mig att jag har under de tre senaste månaderna som gått att mäta, legat på ett medeltal på 25 i blodsocker. Kan bara tänka mig hur mycket längre jag legat mycket högt.

Men så klart var inte detta diabetes, jag var helt enkelt utmattad. Jag vet inte hur många dagar jag var övertygad om detta. Till slut kom läkaren och sa ”Det räcker nu, du har typ 1 diabetes, inte LADA. Detta har blodprov visat, så vi behöver inte diskutera eventuell utbrändhet, du är sjuk.”

PANG! Jag är sjuk för resten av mitt liv. Den äldre damen i rummet grät, jag tittade på henne och sa "Men det är ju inte som att jag kommer att dö!" och hon svarade att  "Nej, men hela ditt liv är förstört". Jag vet inte om det var då, men inte lång tid därefter, som jag ...läs vidare

Härligt, ljuvliga sommar! Semester, aktiviteter, lata dagar men också tid för eftertanke och reflektion.

Stockholm 2

Vi varpå semester i Stockholm några dagar i början av juli. Bl.a. besökte vi Fotografiska museet där vi såg en utställning med bilder från Indien av Håkan Elofsson ”Bombay Boulevard”. När jag såg bilderna erinrade jag mig ett par intressanta avsnitt i Sveriges Radios program ”Kropp & Själ” om just Indien. Programmen ”Hälsokatastrofen står för dörren” handlade om snabbt ökande problem med livsstilssjukdomar t.ex. diabetes (60 miljoner Indier är drabbade). Det är inte bara ett problem i Indien, det är ett problem i hela världen och också i Sverige. 1985 fanns cirka 30 miljoner diabetiker, idag (2011) finns 366 miljoner människor med diabetes och prognosen för år 2030 är 552 miljoner diabetiker. Här finns plats för eftertanke och reflektion eftersom vi till stor del med vår livsstil kan påverka om vi ska drabbas eller inte. Hur ser det ut för dig? Kan du göra något för att påverka din hälsa? Vad kan vi tillsammans göra för att hejda utbredningen av diabetes och andra livsstilssjukdomar?

Först behöver vi veta vad som händer med maten som vi äter. Vårt matspjälkningssystem bryter ner de kolhydrater (t.ex. bröd, pasta, ...läs vidare

6 Kommentarer

OLYMPUS DIGITAL CAMERASå börjar ett mail som jag fick häromdagen. Mailet var från Birgitta, en klient med diabetes. Birgittas historia innefattar en svår tid med prövningar på jobbet, en halv sjukpension och följaktligen ett visst mått av stress i livet. När diabetesen blev ett faktum för ett drygt år sedan gick hon upp 10 kg på två månader och tvingades medicinera med 100ml insulin varje dag. Idag, ett år senare, skriver Birgitta så här i sitt mail:

”Nu har jag varit hos diabetessköterskan! Jag var rädd för att få "skäll" för att jag inte kontaktat henne innan jag slutade med insulinet, men hon applåderade mig istället… Mitt långtidssocker låg på 44 (5,2) vilket är jättebra och mitt blodtryck var perfekt 130/60. Inget av alla de prover som tagits på mig visar eventuell oxidering av LDL:et. När jag gick sa hon att hon genast skulle springa bort till min läkare och berätta!! Hon som bara ryckte på axlarna när jag sa att jag skulle prova med LCHF....”

Gissa om jag blev glad när jag fick mailet… Solskenshistorier som denna måste berättas. För att ge hopp, för att visa att ingenting är omöjligt. Våra kroppar har en fantastisk förmåga till läkning, att hela sig själv, om vi bara ger den rätt förutsättningar. Att lågkolhydratkost är lösningen för diabetiker kommer inte som en nyhet, det borde rent av vara en självklarhet. Men så ser det inte ut i sjukvården, tyvärr. Jag vågar inte tänka på var Birgitta skulle varit idag om hon inte tagit sin hälsa, kropp och välbefinnande i egna händer. Är du diabetiker och läser detta, eller känner någon som är det, läs och ta in. 100 ml insulin per dag – det är MYCKET. Men det ...läs vidare

4 Kommentarer

Häromdagen var en stor dag, en av de största faktiskt. En dag som omfattade hela världen för att vara exakt. Bredvid Kanelbullens och Semlans dag har vi nämligen numera också fått Världsdiabetesdagen. Tänk va´, att döpa en dag efter en sjukdom, bara det säger ju en hel del. Idag finns det drygt 350 miljoner diabetiker i världen och mörkertalet är stort. År 2030 kommer siffran vara 550 miljoner såsom den skenande utvecklingen ser ut. Och jag säger bara en sak: vilken marknad…

Forskarna kliar sig i huvudet och tittar djupt i mikroskopen för att hitta lösningen på problemet, allt under närmast hjältemässiga förtecken. Vi måste ju befria mänskligheten från detta gräsliga handikapp. Jag vet inte vilken av alla förskönande sagor du tror på eller vilken kritvit förnekelse som driver somliga forskare, men en sak vet jag: Det finns en ORSAK till den här diabetesutvecklingen, och den orsaken har med vår konsumtion av socker och andra snabba kolhydrater att göra. Vore det inte en idé, bara en liten, liten idé, att fokusera på detta? Nej, självklart inte.

Istället skrivs den ena tidningsartikeln efter den andra om forskaren ditt och projektet datt som gräver djupt inne i bukspottkörteln på möss och människor. I det senaste projektet jag läste om (väldigt lovande vad det verkar) transplanterar forskare celler från de langerhanska öarna (bukspottkörteln alltså) och fäster dem på ögats regnbågshinna – jo du läste rätt, ÖGAT. Om bukspottkörteln inte klarar jobbet längre så kanske ögat kan göra det istället. Är det inte strålande så säg. Och så finns det forskare som är mer inne på transplantation. Man kanske kan tillverka nya langerhanska öar på konstgjord väg och transplantera dem med ett mycket sofistikerat, lika konstgjort, spindelnät som hjälp, till den diabetessjuke. Vips så blir man frisk igen och kan fortsätta som vanligt. (Tills man blir sjuk igen.)

Missförstå mig inte nu. Jag önskar verkligen att alla diabetessjuka blev friska. Absolut. Det är en hemsk sjukdom med förfärliga konsekvenser. Men lägg då för fanken fokus på att förebygga sjukdomen! Även typ1-diabetesen, som är en autoimmun sjukdom, måste ju ha en orsak. Som professorn i pediatrik vid Universitetsjukhuset i Linköping, Johnny Ludvigsson, uttryckte det, ”Man förstår att det har något med vår livsstil att göra, man misstänker virus och den ökade hygienen. Men det går heller inte att utesluta att vissa faktorer i kosten som barnen får under sina första levnadsmånader kan leda till den process där det egna immunförsvaret dödar de insulinproducerande cellerna.” A-HA! Kosten de första levnadsmånaderna. Jag vet inte hur det varit för dig och dina barn men mina ungars föda de första månaderna var i alla fall högst enahanda och borde inte vara alltför svår att forska på… ...läs vidare

2 Kommentarer

Kikki Sandström är andningscoach, föreläsare, skribent, hälsospanare, radiopratare, webbdesigner och LCHF-lover. Hon är konsulten som svängt in på Hälsostigen, driver egna företaget Akirum och bloggar på Hälsofokus. Utbildad organisationsekonom med beteendevetenskaplig inriktning.

 


Det började för ca 5 år sedan med att jag kände mig evinnerligt trött och sliten. Ett besök på vårdcentralen bekräftade mina farhågor. Jag hade drabbats av diabetes typ 2. Det var faktiskt inte så förvånande, eftersom jag hade haft graviditetsdiabetes och fick veta redan då att det kunde återkomma då jag kom upp i 40-årsåldern. Detta plus att jag gått upp en hel del i vikt!

I den här vevan hade jag redan läst en del om LCHF (Low Carb High Fat) via en föreläsare och författare vid namn Sten Sture Skaldeman som gått ner 60 kg i vikt med hjälp av denna kosthållning. Jag visste också att jag kunde ”lura bort” min diabetes om jag gick ner i vikt. Beslutsamt presenterade jag mina då ganska mogna LCHF-idéer för maken och sonen. Båda nappade. Sonen var och är normalviktig men maken hade en rejäl övervikt.

Vi smög igång med LCHF-kosten och det hände inte så mycket. Något enstaka kilo försvann på maken, medan jag faktiskt gick upp. Det hela berodde på att vi inte gick in helhjärtat för denna kosthållning som ju innehåller en hel del fett. Vi var båda stora älskare av smörgåsar, en kärlek som tog tid att bli av med.

För ungefär 1 år sedan kom det stora genombrottet. Vi la om kosten helt och hållet. Det blev LCHF för hela slanten. Dock unnade vi oss att ”fuska” någon enstaka gång, men det var inte ofta. Maken rasade i vikt och jag började sega mig nedåt jag också. Det stora plusset blev att min diabetes försvann.

Så i början av 2012 började vi träna på gym och jag kom igång rejält med mina powerwalks som jag drog iväg på före frukost i stort sett ...läs vidare

3 Kommentarer

Är det möjligt att bli fri från en diabetes  som man har haft i 22 år?  På lars-evert.com kan man läsa om Lars-Evert.

Han hade haft diabetes i 22 år, men insulinsprutor i 15 år och maxdoser de sista åren. Han vägde 123 kg och hade skyhögt blodtryck. Vid jul 2006 såg han ett TV program om LCHF, hittade sedan en bok som han köpte och läste, därefter lade han om kosten till LCHF.

6 månader senare i juni -07 slutade han helt med insulin, därefter låg blodsockret bättre än det legat med maxdoser med insulinsprutor. Han gick också ned 36 kg i vikt, och blodtrycket gick också ned.

Diabetiker har särskilt mycket att vinna på att dra ned på den stärkelserika maten, och att äta LCHF.

Det som är positivt idag är att måttlig lågkolhydratkost nu också är godkänd av ...läs vidare