Min väg till idag

7 Kommentarer

LouiseigräsetUnder julhelgen 2005 berättar min då 70-åriga mamma för mig att hon har fått bröstcancerdiagnos och att hon ska operera bort ena bröstet. Cancern har spritt sig till lymfkörtlarna i armhålan. Hon genomgår sin operation, hon får cellgifter och strålning på Radiumhemmet, Karolinska Sjukhuset i Sthlm. Vi går igenom en tuff tid tillsammans med mycket frågetecken, mycket känslor som är svåra att hantera. Jag är med henne på varje läkarbesök, tar anteckningar, stöttar, tröstar. Två år till får jag ha henne kvar i mitt liv. Sen har cancern spritt sig till levern, skelettet i hela ryggen och hon dör stilla på Stockholms Sjukhem i augusti 2007.

Min mamma hade många hormonella obalanser. Det vet jag nu – efteråt – när jag lärt så mycket mer om hur kost, livsstil, hormonobalanser påverkar. Cancern kan komma utan förklaring. Den kan också uppstå utifrån fel kost under en längre tid, miljögifter, att tära för mycket och för länge på kroppens resurser, den kan i värsta fall komma i ovanliga skepnader genom familjearv.

Det finns mycket cancer i min släkt. Farmor, mormor, morfar dog av olika cancerformer alldeles för tidigt. Så jag gick miste om den äldre generationen när jag växte upp. Jag hann inte med att sitta i de där djupa samtalen och få höra mer om hur det var när de var unga och roliga saker som hänt.  Mycket utifrån mitt sökande efter lösningar för egen del och sorgen efter mamma så har jag valt att specialisera mig mer på kvinnohälsa och hormoner i min kost- och näringsrådgivning. För jag är övertygad om att vi kan göra mycket själva för att förhindra denna förfärliga sjukdom som kommer drabba var 3:e person under livets gång. Om inte du drabbas så kommer någon i din närhet garanterat drabbas. Mamma var aldrig överviktig och hon åt bra lagad mat. Men hon åt fel tallriksmodell, alldeles fel mat till frukost och hon tog gärna en kaka till kaffet. Det gjorde hon även när hon var som cancersjukast. Jag visste inte då lika mycket om att cancer älskar socker. Förmodligen hade hon inte lyssnat, man blir ju inte profet i sitt eget hus som du vet. Men det var inte det som gjorde hela skillnaden för henne. Det var den inre stressen och att inte ta sig själv på allvar som gjorde henne så sjuk.

Så jag drivs av att kunna göra skillnad och för att få leva ett långt friskt liv själv. Läser alla böcker jag kommer över, lyssnar och lär av min klientverksamhet, jag föreläser, jag håller kurser, vill dela med mig till andra för att så frön i alla fall, jag testar åtgärder på mig själv. Jag är ingen läkare och jag är inte legitimerad. Jag kan inte bota cancer. Men jag gör allt med min kompetens så långt som det räcker utan att kliva över dessa gränser. Eftersom du läser det här inlägget är du också intresserad av förebyggande friskvård. Att ta tag i obalanser när de uppstår och inte efter för lång tid av ohälsa. Du vet att kosten är så oerhört viktig, att både män och kvinnor behöver ha koll på sina hormoner och ha balans i livet. Stressen dödar, den är starten på nästan alla allvarliga sjukdomar. Vill du träffa mig live på kurs/föreläsning så jag kan påverka dig och dina vänner så lämnar jag Stor-Sthlm och kommer till Arlöv, Sundsvall, Umeå och Luleå under vinter/våren.

2 Kommentarer

maria6

Jag fick en förfrågan från Anna Hallen, som ville att jag ska skriva ”Om din historia, om din kamp, om idag om ditt mål” och jag tackade ja - och i samma stund blev det totalt blankt i skallen.

Min historia, kamp, idag och mitt mål?

Oj, den är ju så lång och konstig så det behövs en bok för det och jag är inte särskilt bra på att vara kort heller… den får därmed bli uppdelad på tre inlägg!

För att berätta en historia måste man ju börja från början och var börjar min historia, då? Ja, den börjar geografiskt utanför Ulricehamn, på ett jordbruk med en far och en mor och så småningom syskon… och kakor! Kakor har varit min snuttefilt, min njutning, mitt paradis och mitt helvete.  Min far dog nu i somras och när jag och min bror pratade om livet som varit och om pappa så kom vi alltid in på kakor. Alla dessa kafferep där antingen farmor, mormor eller mamma bakade kakor och lassade upp på stora fat. Det skulle alltid finnas sju sorters småkakor, bullar, minst en mjuk kaka och var det riktig fest så blev det tårta som grädde på moset. Minns så väl att man bara fick ta EN kaka av varje sort och som barn ville man inte ha finska pinnar utan sju vaniljdrömmar istället och den mjuka kakan eller bullen var inte lika attraktiv att äta som de där krispiga, lite sega kakorna…jag älskade kakor så mycket att jag inte kunde vänta tills det var kafferep och började ”stjäla” kakor ur frysen som alltid var laddad för nästa kafferep. Till vardags åts det nämligen inga kakor utan bara när det kom gäster. Jag har tappat räkningen för länge sedan hur många gånger jag blev straffad för att dessa kära kakor var uppätna när mamma skulle duka upp på kakfaten, så kakorna blev mitt helvete. Jag kunde helt enkelt inte låta bli dem!

Kunde jag inte äta kakor så gjorde jag egna röror, allt från att blanda socker med grädde till att hälla socker på smöret som var på smörgåsarna… ja, ni fattar – här har vi en sockerberoende unge!

Vågen började peka uppåt fortare och fortare och jag kände mig totalt maktlös. Hela min uppväxt är kantad av vuxna som kom med sina pekpinnar om vad jag skulle låta bli att äta…det var mindre portioner, mindre socker, mindre mackor och framför allt – INGA KAKOR! Det fungerade aldrig! Jag blev snarare trotsigare och argare av alla dessa pekpinnar och inte mindre arg av alla glåpord och mobbing som pågick under hela min skolgång. När jag gick ur grundskolan var jag en arg, tuff och uppkäftig tonåring som vägde över 100 kilo, utan självförtroende, självkänsla och något uns av kärlek till mig själv. Jag flyttade hemifrån i samma veva och nu blev det ...läs vidare

6 Kommentarer

frkResan det handlar om är som för många en resa med vikt och välmående. Jag har aldrig känt att jag haft några problem med min vikt när jag var yngre och sanningen är att det hade jag inte. Jag var en aktiv hästtjej som cyklade vart jag än skulle, så vad gjorde väl det att mackor var det bästa jag visste.....och pasta med smör.....

Ni kan ju förstå själva hur det blev när jag slutade med hästarna och fick körkort, allt vad kondis och normal vikt blev något lidande. Det trillade inte iväg till några extrema värden men inte var det som förut heller. Jag testade halvhjärtat lite av varje, "mini", ersättningar, äta lite, ja, ni vet det vanliga, men inte var det något som jag tyckte funkade eller var roligt på något vis. Jag var väl "nöjd" med mig själv ändå.

En graviditet senare (som jag tackar högre makter för!!), några år ytterligare gick och en dag i början av januari 2010 ställde jag mig på en våg hemma hos goda vänner och fick nog med stort N!! Jag vägde 86,5 kilo!! (slutvikt på graviditeten var 92).

Annica
86,5 kg

Visste inte hur jag skulle tackla detta på ett bra sätt utan tog till den extrema pulver/soppmodellen, urk inget jag ens vill rekommendera min värsta fiende!! Visst några kilon tappade jag men hur bra mådde jag egentligen? Inte alls kan jag meddela....

Fick det finfina tipset av en vän på facebook att testa LCHF - men vad är det då?? Jag läste och läste och ... ja, men varför inte!! Jag körde på och läste mer! Kilona trillade av ganska snabbt i början för att sen plana ut. Det var nog ca 10 kilo första året har jag för mig.

2011 fastnade jag i Anna Halléns böcker och blogg. Jag gillade det jag läste mer och mer. ...läs vidare

4 Kommentarer

PCO(S) står för Polycystiskt ovariesyndrom. Det är en kvinnlig sjukdom där många har vätskefyllda cystor i äggstockarna, lider av acne, manlig behåring, övervikt, svårigheter att bli gravid, håravfall eller oregelbunden mens. Symptomen kan variera kraftigt där vissa inte märker av dem alls och andra har jättebesvär. Man ser en rubbning i det manliga könshormonet testosteron, det är också vanligt med insulinresistens oavsett vikt. PCO(S) har en koppling till det metabola syndromet.

Jag fick min diagnos 2008.

Stressig spiral med vardagliga besvär

När jag tänker tillbaka på mitt liv är jag övertygad om att mina hormonella obalanser startade tidigt.

En dag var sällan den andre lik, jag var en tickande bomb med kraftiga humörsvängningar. Jag visste aldrig om det var en vecka, en månad eller sex månader innan mens. I perioder hade jag mer eller mindre besvär med acne, min hy kändes för jämnan fet och smutsig oavsett dyra produkter eller ”mirakelmetoder”. Under min uppväxt var jag normalviktig men med svårigheter att behålla vikten. Jag led av katastrofala migränattacker och huvudvärk som alltför ofta tvingade mig att avstå från aktiviteter och istället tillbringa tid i ett tyst mörkt rum. Jag har lätt för att bygga muskler och har alltid varit stark samt gillat tuff och styrkekrävande idrott. Förmodligen bidrog detta, tillsammans med perioder av mindre portioner (har aldrig bantat eller svält mig), att jag kunde behålla vikten någorlunda. Jag var less på att få kämpa onormalt hårt, framförallt utan att förstå vad jag gjorde för fel. Resultatet av träningen blev en ond och stressig spiral med fokus på vågen, jag hade glömt bort det roliga med idrott.

År 2008 fick jag veta att jag har ”polycystiska ovarier” i äggstockarna. Det är ofarliga vätskefyllda blåsor, meddelade gynekologen. Jag blev också informerad att jag, i och med detta, tillhör en grupp människor som har lättare att gå upp i vikt, löper ökad riks för hjärt-kärlsjukdomar och diabetes typ 2. Gynekologen avrådde mig från att söka på nätet efter ”skrämmande symptom”, jag kunde gå hem och fortsätta leva mitt liv precis som vanligt. Jag fick däremot rådet att tänka på vad jag äter och fortsätta med den motion jag redan sysselsatte mig med. Jag skulle äta varierat och gärna något som påminde om vår klassiska tallriksmodell.

Åren gick, jag läste förstås på en hel del och lärde mig att acceptera mitt öde med kraftiga humörsvängningar, återkommande acne, och oregelbunden mens. Jag hade tack och lov inga problem med fertiliteten. Jag fick två barn (2010 och 2011) och blev under samma period diagnostiserad med Sjögrens Syndrom och fibromyalgi. Under åren från 2010 till 2012 bar jag på ca 30 kilos övervikt (mellan ...läs vidare

5 Kommentarer

Jag kommer ihåg en dag i skolan för ett par år sedan. I mitt arbete på Vård- och omsorgsprogrammet undervisar jag bland annat om hur kroppen fungerar och om olika sjukdomar. Den här dagens lektion hade handlat om diabetes. Självklart tar man då också upp hur man ska äta vid diabetes och jag talade om, precis som jag hade lärt mig, att man ska äta efter tallriksmodellen det vill säga kolhydratrikt och fettsnålt. Vid denna tid hade jag på olika sätt kommit i kontakt med LCHF, lågkolhydratkost med naturliga fetter. Plötsligt klickade det till, vad är det som jag står här och säger? Ska man verkligen äta mycket kolhydrater som man inte kan hantera på grund av sin diabetes? Ska man äta något som man inte tål? Ska man äta något som gör att man behöver ta mediciner för att kunna äta det?

Kerstin FranssonSedan dess har jag läst, diskuterat och funderat mer och är övertygad om att vare sig vi är diabetiker eller ej så mår vi bäst av en individuellt anpassad kost som innehåller få men bra kolhydrater och naturliga fetter. Det ger ett jämt och stabilt blodsocker vilket för med sig många hälsovinster till exempel kan många med diabetes minska eller ibland till och med sluta med sina läkemedel.

Som sjuksköterska ska jag arbeta enligt vetenskap och beprövad erfarenhet. Kan jag därför som sjuksköterska ge råd om lågkolhydratkost till diabetiker? Ja, det kan jag. Socialstyrelsen gav år 2011 ut ”Kost vid diabetes – en vägledning till hälso- och sjukvården” och där finns lågkolhydratkost med som ett alternativ som vården kan rekommendera för diabetiker. Att sluta med de snabba kolhydraterna som t.ex. socker, sockerrika produkter, vitt bröd, pasta är viktigt för vår hälsa. Kolhydrater bidrar till att vi får ett sötare blod (= högre blodsocker) som negativt påverkar många system i kroppen. Förutom ökad risk för diabetes och övervikt ses även en ökad risk för t.ex. hjärt- och kärlsjukdomar och cancer. Läs gärna Ann Fernholms bok ”Ett sötare blod” för att få mer kunskap. ...läs vidare

4 Kommentarer

smygJag hittade lågkolhydratkosten för ett par år sedan och blev ganska snart intresserad. Jag gillar utmaningar och älskar när folk tänker tvärtom och det här kunde jag bara inte motstå. Ganska snart märkte jag också hur bra jag mådde på den nya kosten och jag ville gärna dela den erfarenheten med fler. Förra året bestämde jag mig för att utöka min verksamhet i företaget och utbilda mig till kostrådgivare.  Jag är  alltså ganska ny i lågkolhydratgänget. Med stora ögon ser jag mig omkring och försöker navigera i bruset av tyckanden och tänkanden. Mycket är klokt och gör mig glad och upprymd, en del kan jag inte alls skriva under på men försöker acceptera ändå. Det är lite som att vara ny på jobbet, man sitter lite ängsligt längst ut på en stol i ett hörn av fikarummet och lyssnar in stämningen innan man vågar säga något själv. En förflugen kommentar ekar i huvudet länge efteråt: "Sa, jag verkligen sådär! Vad ska de tro?" Men så småningom hittar man sin plats och börjar våga ta för sig, känna sig hemma och sitta på hela stolen, kanske till och med mitt i rummet emellanåt.

Det första gänget man lägger märke till som ny är de som är högljuddast och mest säkra på att de har rätt. De har ofta bestämt sig för att deras sätt är det enda rätta och den som avviker får vara beredd på kritik och ibland direkta påhopp. Den här sortens människor finns i alla sammanhang och här är de strikta kolhydratjägare, ständigt beredda med en harpun för att genomborra minsta hallon som ...läs vidare

3 Kommentarer

Kommer du ihåg första gången du hörde talas om LCHF? Det gör jag. Jag blev rent ut sagt förbannad! Någon idiot (förlåt, jag tyckte så då...) påstod att man skulle gå ner massor i vikt och må kanon, om man åt massor av grädde, smör, bacon och hoppade över potatisen och pastan.

Va!? Vilket påhitt, det vet ju alla att man dör av hjärtinfarkt om man äter så mycket mättat fett, jag förbjöd mina föräldrar att ens tänka tanken, och hur ska man orka träna om kroppen inte får sina ”kolisar”? Tänk hur saker kan förändras. En dags sanning kan ändras radikalt på relativt kort tid.

Då var min kunskap en annan, mer åt GI hållet och låååångsamma kolhydrater var kung. Idag vet jag bättre. För idag är lågkolhydrat-kost det bästa som hänt mig hälsomässigt, på många sätt. Magen fungerar som en mage ska, vikten är normal, humöret och orken är bättre och sist med inte minst, träningen har fått sig ett rejält lyft.

Alla positiva berättelser om LCHF:s välgörande effekter har ni ju hört förr, det är jag övertygad om. Jag tror dock detta är något väldigt viktigt för oss förespråkare och rådgivare att ha med oss, att komma ihåg. Vara medvetna om att alla inte har den kunskapen och de erfarenheter vi idag skaffat oss, vår sanning är inte allas sanning. Tänk på att många fortfarande lever med tron och kunskapen att tallriken ska bestå av en tredjedel eller fjärdedel, pasta, ris, ...läs vidare

8 Kommentarer

Långt innan jag började med lågkolhydratskost var jag elitidrottare. Jag tränade konståkning flera dagar och timmar i veckan. Jag fick sluta när jag var 20 år för att mina benhinnor inte höll. Jag hade fruktansvärt ont och kunde knappt åka i 10 minuter innan benen höll på att sprängas av smärta. Jag kunde inte springa utan att jag fick ont så mitt sätt att träna kondition var spinning efter att jag slutade med konståkningen.

När jag gick på gymnasiet var jag minst sagt en tränings- och hälsofreak. Jag läste allt jag kom över om träning och hälsa och försökte bli så vältränad jag kunde. Jag åtrådde ett sexpack på magen. Jag fick det aldrig. Knappt konturer av magmuskler trots att jag tränade som en galning och försökte äta så bra jag kunde trots ett ihärdigt sockerberoende. Jag var tvungen att ha den där frosseridagen på helgen och jag rättfärdigade den genom att alla träningstidningar hävdade att man skulle ha en ätardag för att hålla uppe förbränningen.

Lågfettskost och mycket kolhydrater satte stopp för både konståkningen och mitt eftertraktade sexpack på magen. Tills jag började med lågkolhydratskost. Vilken skillnad. Efter att ha fött två barn och bantat i perioder och frossat under två täta graviditeter såg jag UTAN ansträngning ut så här:

Nu får jag aldrig ...läs vidare

12 Kommentarer

Om det inte vore för den där Kostdoktorn Andreas Eenfeldt så hade ni inte behövt läsa mina inlägg här i en vecka. Allt är hans fel!

På ett bra sätt för mig och förhoppningsvis för er också.

Om Kostdoktorn inte hade sett mitt inlägg där jag hyllade socker på min proffsblogg Bloggkomentatorerna.se så hade jag inte varit där jag är idag. Jag hade inte varit kostrådgivare på Ultimat.nu och jag hade inte varit frisk. Jag tackar honom för det.

Som en liten introduktion till den här veckan som gästbloggare på Kostrådgivarna.se får ni en ”liten” resumé av mina två senaste år som har förändrat mitt liv i en fantastiskt positiv riktning. Jag kommer att blanda mer seriösa inlägg med lite lättsammare humorinlägg. Hoppas att ni kommer att gilla det ni läser.

En del av er är nog intresserade av hur jag kom i kontakt med lågkolhydratskost, så här kommer en del av min hälsoresa som jag har gjort.

Anna-Maria på löpsedeln

Anledningen till att jag började äta lågkolhydratskost var att jag var fast i ett enormt sockerberoende. Andreas Eenfeldt, känd som läkaren bakom bloggen Kostdoktorn, skickade sin bok Matrevolutionen till mig efter att ha läst ett inlägg på min proffsblogg Bloggkommentatorerna där jag hyllade socker. Han förstod antagligen att jag var väldigt illa ute.  Efter att ha sträckläst Matrevolutionen förstod jag ...läs vidare

6 Kommentarer


När jag var barn var chokladkalendern ett måste vid advent. Brorsan hade en likadan. Tyvärr tog min alltid slut ganska långt innan julafton, och det hände nog mer än en gång att jag plundrade även brorsans. Som tur är har jag en väldigt snäll bror så konsekvenserna blev inte så allvarliga. När vi blev lite äldre än så hände det ibland att brorsan och jag hade som nyårslöfte att inte äta godis på hela året. Brorsan lyckades åtminstone någon gång men mitt löfte brukade inte hålla längre än några dagar. Detta trots att bullar, kakor och annat sött var fullt tillåtet och jag ofta använde bakningen som ursäkt för att få äta sött. Chokladbollssmet (dessutom gjord på margarin) var en klassiker som ofta slank ned. En godisråtta, japp det var jag, och det fortsatte jag att vara även i vuxen ålder. De där personerna som tackar nej till godis och bullar ibland, dem hade jag väldigt svårt att förstå mig på.

När jag gick på gymnasiet började jag träna en del och tänka på att äta ”nyttigt”. GI var det som gällde och det skulle ju dessutom vara bra mot sötsuget, men det märkte jag dessvärre aldrig av så det blev även en hel del godis av olika slag. Jag accepterade att jag hade ett konstant sötsug och tänkte att ”det är sån jag är, det är inget som går att göra något åt”.

När jag var runt 22 år började jag också förstå att min mage nog inte fungerade som den skulle. Jag brukade bli uppblåst och gasig när jag ...läs vidare