Före-och-efter

6 Kommentarer

frkResan det handlar om är som för många en resa med vikt och välmående. Jag har aldrig känt att jag haft några problem med min vikt när jag var yngre och sanningen är att det hade jag inte. Jag var en aktiv hästtjej som cyklade vart jag än skulle, så vad gjorde väl det att mackor var det bästa jag visste.....och pasta med smör.....

Ni kan ju förstå själva hur det blev när jag slutade med hästarna och fick körkort, allt vad kondis och normal vikt blev något lidande. Det trillade inte iväg till några extrema värden men inte var det som förut heller. Jag testade halvhjärtat lite av varje, "mini", ersättningar, äta lite, ja, ni vet det vanliga, men inte var det något som jag tyckte funkade eller var roligt på något vis. Jag var väl "nöjd" med mig själv ändå.

En graviditet senare (som jag tackar högre makter för!!), några år ytterligare gick och en dag i början av januari 2010 ställde jag mig på en våg hemma hos goda vänner och fick nog med stort N!! Jag vägde 86,5 kilo!! (slutvikt på graviditeten var 92).

Annica
86,5 kg

Visste inte hur jag skulle tackla detta på ett bra sätt utan tog till den extrema pulver/soppmodellen, urk inget jag ens vill rekommendera min värsta fiende!! Visst några kilon tappade jag men hur bra mådde jag egentligen? Inte alls kan jag meddela....

Fick det finfina tipset av en vän på facebook att testa LCHF - men vad är det då?? Jag läste och läste och ... ja, men varför inte!! Jag körde på och läste mer! Kilona trillade av ganska snabbt i början för att sen plana ut. Det var nog ca 10 kilo första året har jag för mig.

2011 fastnade jag i Anna Halléns böcker och blogg. Jag gillade det jag läste mer och mer. ...läs vidare

4 Kommentarer

PCO(S) står för Polycystiskt ovariesyndrom. Det är en kvinnlig sjukdom där många har vätskefyllda cystor i äggstockarna, lider av acne, manlig behåring, övervikt, svårigheter att bli gravid, håravfall eller oregelbunden mens. Symptomen kan variera kraftigt där vissa inte märker av dem alls och andra har jättebesvär. Man ser en rubbning i det manliga könshormonet testosteron, det är också vanligt med insulinresistens oavsett vikt. PCO(S) har en koppling till det metabola syndromet.

Jag fick min diagnos 2008.

Stressig spiral med vardagliga besvär

När jag tänker tillbaka på mitt liv är jag övertygad om att mina hormonella obalanser startade tidigt.

En dag var sällan den andre lik, jag var en tickande bomb med kraftiga humörsvängningar. Jag visste aldrig om det var en vecka, en månad eller sex månader innan mens. I perioder hade jag mer eller mindre besvär med acne, min hy kändes för jämnan fet och smutsig oavsett dyra produkter eller ”mirakelmetoder”. Under min uppväxt var jag normalviktig men med svårigheter att behålla vikten. Jag led av katastrofala migränattacker och huvudvärk som alltför ofta tvingade mig att avstå från aktiviteter och istället tillbringa tid i ett tyst mörkt rum. Jag har lätt för att bygga muskler och har alltid varit stark samt gillat tuff och styrkekrävande idrott. Förmodligen bidrog detta, tillsammans med perioder av mindre portioner (har aldrig bantat eller svält mig), att jag kunde behålla vikten någorlunda. Jag var less på att få kämpa onormalt hårt, framförallt utan att förstå vad jag gjorde för fel. Resultatet av träningen blev en ond och stressig spiral med fokus på vågen, jag hade glömt bort det roliga med idrott.

År 2008 fick jag veta att jag har ”polycystiska ovarier” i äggstockarna. Det är ofarliga vätskefyllda blåsor, meddelade gynekologen. Jag blev också informerad att jag, i och med detta, tillhör en grupp människor som har lättare att gå upp i vikt, löper ökad riks för hjärt-kärlsjukdomar och diabetes typ 2. Gynekologen avrådde mig från att söka på nätet efter ”skrämmande symptom”, jag kunde gå hem och fortsätta leva mitt liv precis som vanligt. Jag fick däremot rådet att tänka på vad jag äter och fortsätta med den motion jag redan sysselsatte mig med. Jag skulle äta varierat och gärna något som påminde om vår klassiska tallriksmodell.

Åren gick, jag läste förstås på en hel del och lärde mig att acceptera mitt öde med kraftiga humörsvängningar, återkommande acne, och oregelbunden mens. Jag hade tack och lov inga problem med fertiliteten. Jag fick två barn (2010 och 2011) och blev under samma period diagnostiserad med Sjögrens Syndrom och fibromyalgi. Under åren från 2010 till 2012 bar jag på ca 30 kilos övervikt (mellan ...läs vidare

6 Kommentarer


När jag var barn var chokladkalendern ett måste vid advent. Brorsan hade en likadan. Tyvärr tog min alltid slut ganska långt innan julafton, och det hände nog mer än en gång att jag plundrade även brorsans. Som tur är har jag en väldigt snäll bror så konsekvenserna blev inte så allvarliga. När vi blev lite äldre än så hände det ibland att brorsan och jag hade som nyårslöfte att inte äta godis på hela året. Brorsan lyckades åtminstone någon gång men mitt löfte brukade inte hålla längre än några dagar. Detta trots att bullar, kakor och annat sött var fullt tillåtet och jag ofta använde bakningen som ursäkt för att få äta sött. Chokladbollssmet (dessutom gjord på margarin) var en klassiker som ofta slank ned. En godisråtta, japp det var jag, och det fortsatte jag att vara även i vuxen ålder. De där personerna som tackar nej till godis och bullar ibland, dem hade jag väldigt svårt att förstå mig på.

När jag gick på gymnasiet började jag träna en del och tänka på att äta ”nyttigt”. GI var det som gällde och det skulle ju dessutom vara bra mot sötsuget, men det märkte jag dessvärre aldrig av så det blev även en hel del godis av olika slag. Jag accepterade att jag hade ett konstant sötsug och tänkte att ”det är sån jag är, det är inget som går att göra något åt”.

När jag var runt 22 år började jag också förstå att min mage nog inte fungerade som den skulle. Jag brukade bli uppblåst och gasig när jag ...läs vidare