Även i vårt lilla hörn av världen finns det falanger. Falanger som delar upp sig, in sig, på olika sätt för att fokusera på sina hjärtefrågor. Det blir allt vanligare att man i lågkolhydrat/LCHF-kretsar väljer att fokusera på det ena, eller det andra. Hönan eller ägget. Vi har LCHF för den som vill gå ner i vikt, LCHF för den som är sjuk, LCHF för den som är frisk, LCHF för den som tränar, LCHF för magbesvär eller LCHF för värk. Många indelningar finns det, och de är inte alltid helt överens om vad som är viktigt eller inte.  Hönan eller ägget?

Jag har inga som helst problem med dessa indelningar, om det betyder att vi ser på kosten som den enskilda individens kost, ett sätt att optimera lågkolhydratkosten för var och en. Det jag dock inte förstår är när LCHF blir en sorts metod där vikten och hälsan skiljs åt, där ägget skiljs från hönan. Det finns de som äter LCHF enbart för viktens skull. De fokuserar på kolhydraterna, minskar, nollar, dricker MBC, tycker att glutenrikt bröd är helt OK så länge kolhydratmängden är låg, använder vilka sötningsmedel som helst bara det inte höjer blodsockret och frisätter insulin. Detta begriper inte jag. Jag hoppas innerligt att ni som delar den synen, som använder LCHF på detta sätt, förklarar för mig, för jag förstår verkligen inte. Ärligt.

Jag ska förklara hur jag tänker. Vi vet ju att övervikt inte är bra för hälsan, det skapar ohälsa i sig självt, eller hur?  Är det då inte rimligt att tro att det omvända också gäller, att ohälsa kan skapa eller bibehålla en övervikt? Kan en trasig kropp överhuvudtaget gå ner i vikt på ett sunt sätt, eller måste den läka först? Kommer en otrygg kropp minska i vikt? Kan du stressa dig blå och samtidigt gå ner i vikt? Om du inte tar upp näring till följd av att din tarm är trasig, kan du då lyckosamt minska i vikt? Kan du ha näringsbrister och ändå gå ner i vikt? Kan en beroendeperson

Nu är jag bekymrad, på riktigt. Vi håller på att gå sönder, den ena efter den andra! Hur lever vi egentligen? Vad är det i vår livsstil, vårt samhälle som gör att så många människor lider av sviterna av stress? Vissa är redan inne i väggen med buller och brak, andra närmar sig i hög hastighet. Efter att ha gjort hormonanalyser på ett hyfsat stort antal människor är mönstret beklämmande. Någonting är allvarligt fel i vårt sätt att leva våra liv.

Den fysiologiska delen av utbrändhet handlar om utmattade binjurar. Binjurar som ska producera de hormoner som i sin tur ska framkalla ändamålsenliga reaktioner på de hot vi utsätts för, ge oss ökade möjligheter att fly eller fäkta men också skydda oss mot effekterna. Hos allt fler av oss verkar dessa binjurar ha lagt ner verksamheten. Hotet är för stort, för omfattande, för långvarigt. Utan en endaste sabeltandad tiger eller hungrigt lejon i närheten. Hur är det möjligt?

Vi reagerar som om tigern stod framför oss, som om hyenorna gått samman för att förinta oss och inmundiga oss som kvällsmat. Varför? Vad är det vi inbillar oss? Vilket är hotet? Kommer vi bli uppätna, frysa ihjäl, svälta ihjäl? Knappast, men det tror våra kroppar uppenbarligen.

Det är nog just detta som är det värsta. Att hotet INTE är en tiger, inte är synligt och påtagligt, kanske inte ens verkligt. Ett hot som inte går att ta på. Inte att möta. En allmän oro. Ett inbillat hot. Att känna sig handlingsförlamad, paralyserad av sin egen oro, sina egna tankar, känsla av maktlöshet.

Jag tror att många människor idag går till arbeten de inte vill ha. Lever i relationer som inte skänker glädje. Oroar för sig för ekonomin, för barnen, för ålderdomen. Rädslan styr. Vi vågar inte förändra, vi vet vad vi har men inte vad vi får. Tryggheten blir det viktigaste, men kroppen har redan genomskådat bluffen.  Du är kanske inte rädd för lejonet, men du känner oro för framtiden – för kroppen går

Så börjar ett mail som jag fick häromdagen. Mailet var från Birgitta, en klient med diabetes. Birgittas historia innefattar en svår tid med prövningar på jobbet, en halv sjukpension och följaktligen ett visst mått av stress i livet. När diabetesen blev ett faktum för ett drygt år sedan gick hon upp 10 kg på två månader och tvingades medicinera med 100ml insulin varje dag. Idag, ett år senare, skriver Birgitta så här i sitt mail:

”Nu har jag varit hos diabetessköterskan! Jag var rädd för att få ”skäll” för att jag inte kontaktat henne innan jag slutade med insulinet, men hon applåderade mig istället… Mitt långtidssocker låg på 44 (5,2) vilket är jättebra och mitt blodtryck var perfekt 130/60. Inget av alla de prover som tagits på mig visar eventuell oxidering av LDL:et. När jag gick sa hon att hon genast skulle springa bort till min läkare och berätta!! Hon som bara ryckte på axlarna när jag sa att jag skulle prova med LCHF….”

Gissa om jag blev glad när jag fick mailet… Solskenshistorier som denna måste berättas. För att ge hopp, för att visa att ingenting är omöjligt. Våra kroppar har en fantastisk förmåga till läkning, att hela sig själv, om vi bara ger den rätt förutsättningar. Att lågkolhydratkost är lösningen för diabetiker kommer inte som en nyhet, det borde rent av vara en självklarhet. Men så ser det inte ut i sjukvården, tyvärr. Jag vågar inte tänka på var Birgitta skulle varit idag om hon inte tagit sin hälsa, kropp och välbefinnande i egna händer. Är du diabetiker och läser detta, eller känner någon som är det, läs och ta in. 100 ml insulin per dag – det är MYCKET. Men det

Imorgon är det Världshälsodagen. Jodå, vi har en dag för Far, en dag för Mor och en dag för lilla Kanelbullen. Och så Världshälsodagen. En dag om året ska vi fokusera på detta pyttelilla ämne; Hälsan. I Världen. Nu begriper ju vem som helst att det är fullkomligt ogörligt att greppa detta ämne på en dag, så man har från centralt håll bestämt sig för att begränsa det till ett tema. I år föll valet på blodtrycket. Det kan möjligen låta något banalt med tanke på helhetsperspektivet, men ju mer man tänker på saken desto intressantare blir det.

Först vill jag bara säga att det här med blodtryck är en komplicerad historia, och min kunskap är alldeles för begränsad. Men man kan väl ändå få tänka och fundera, vrida och vända, eller hur? Häng med mig nu, om du vill.

Blodtryck är något bra. Utan blodtryck är man död. Som med allt annat i kroppen är dock lagom bäst – inte för lågt, inte för högt, balans helt enkelt. Max 120/80 får blodtrycket vara om du ska anses som ”perfekt” – det har friska, sunda, smala, unga människor. Hur man kommit fram till den siffran vet jag inte. Men så av någon outgrundlig anledning ökar blodtrycket med stigande ålder. Det gör för övrigt döden också. Blir vanligare i högre ålder, menar jag. I sjukvården betraktas detta stigande blodtryck som något ”felaktigt” – är inte det lite konstigt med tanke på att det verkar vara så för de allra flesta? Antingen är vi då felkonstruerade eller också är det något i vår livsstil som gör det.

I andra delar av världen, utanför västvärlden (konstigt ord förresten, är resten östvärlden då?), där verkar inte blodtrycket stiga lika mycket med åldern. Alltså borde högt blodtryck vara en livsstilsfråga. Om man då vidgar perspektivet så upptäcker man att högt blodtryck ofta hänger samman

Jag har funderat på det här med vår påstådda sektgemenskap. Skulle det inte underlätta om vi faktiskt blev en religion i alla fall? Jag menar, barnen skulle ju med enkelhet få anpassad mat i skolan till exempel. De skulle ju kunna äta grisköttet som muslimerna inte vill ha, korna som hinduerna inte kan äta, dricka mjölken som judarna inte vill koka i och dela grönsaker med vegetarianerna i sann förbrödringsanda. Och smöret kan väl mejeriindustrin skänka tänker jag. De borde ju få stora mängder över när de tillverkar alla sina lättprodukter.

Men om vi nu ska forma en religion tycker jag att vi ska göra det ordentligt. Tänka till lite kring vilken grund och historia vi har att stå på, och formulera lite levnadsregler.

Så vi börjar med profeterna, har vi några sådana?

Jodå, den ena profeten har ju faktiskt avlöst den andra under seklens gång, och som alla sanna profeter har de blivit antingen missuppfattade eller smutskastade, eller blivit inhöljda i ett mystiskt dunkel. Jag säger bara William Banting. Blev frisk och smal med fett och sovel men fick ge namn åt en svältkur, snacka om missuppfattning. Robert Atkins, hollywoodstjärnorna nappade direkt på proteinprofetens budskap. Ända tills herr Atkins oturligt och sorgligt halkade på en isfläck och spräckte skallen. Genast spreds ryktet att han dött av hjärtinfarkt, mystiskt värre. Tills Annika Dahlqvist intet ont anande tog upp den stafettpinne som hon knappt själv förstod fanns. Hon fick genast fotfolket med sig men makten rasade. Friska blev människorna. Även

Nu kan jag inte låta bli, igen. Efter den senaste tidens totala kollaps i kalopsen kan jag inte låta bli att fundera på hur det egentligen står till i det svenska stallet, förlåt, samhället. Hur kommer det sig att vi blir så upprörda, att vi slänger allt vi har för händer, fyller varje löpsedel med hästkött och skanderar ”SKANDAL!” i kör?

Jag lägger ingen värdering i om du vill äta hästkött, tycker om hästkött, eller inte – men det är ju ändå kött, eller hur? Ett kött som vi ätit i alla tider och som kommer från djur som förmodligen haft det bättre än de flesta andra. Hur som helst, att vi blir lätt äcklade av tanken på att ha ätit hästkött när vi inte vill det, det är en sak. Men varför blir vi så upprörda över fusket, över att ha blivit förda bakom ljuset? Är det någon som är FÖRVÅNAD? Jag fattar det inte. Tro nu för allt i världen inte att jag rättfärdigar det här fusket, det gör jag INTE. Jag tycker det är lika hemskt som alla andra, men nog borde vi se det i ett större perspektiv…

Dagligen tvingas såväl unga som gamla att äta kemisk smörja i skolor och på äldreboenden, allt under den lögnaktiga devisen att det skulle vara nyttigt. Dagligen drabbas ett otal människor av svåra sjukdomar som påstås sakna bot, fast vi vet att det är helt fel. Dagligen medicineras människor i onödan och med mediciner som inte botar utan skapar ohälsa. Dagligen leds vi med berått mod mot vår egen ohälsa av myndigheter och företag i ohelig allians, allt under bekvämlighets flagg eller av kommersiell cynism. Dagligen matas vi med livsmedel så fulla med tillsatser, utfyllnader och smakförstärkare att vi får leta efter själva råvaran i innehållsdeklarationen. Dagligen köper vi råvaror som vi tror är fulla av näringsämnen men som visar sig vara så snabbodlade och besprutade att de innehåller

  Eva undrar: Hej, har ätit LCHF i tre år och det funkar bra på mig men jag har ett problem och det är att jag sover så dåligt andra säger att dom sover jättebra av denna kost. Har sänkt mitt blodsockervärde med hjälp av LCHF men blir lite orolig när jag läser att man kan få diabetes av för lite sömn som ni skrev. Äter Solpidem ibland som jag vet är beroendeframkallande, men vad gör man. Har även gått på KBT några gånger men det hjälpte inte tycker jag. Ni verkar ju kloka och kanske har några bra tips?

  Therese Renåker svarar: Eva, god sömn är viktigt, oerhört mycket viktigare än de flesta inser! SÅ det är jättebra att du ställer frågan och också fortsätter söka efter svaret.

Sömnsvårigheter kan både ta sig olika uttryck och ha en massa olika orsaker. Vissa har svårt att somna, vissa somnar enkelt men vaknar efter bara några timmar, ytterligare andra snurrar runt i sängen mest hela natten. Varför är jättesvårt att säga utan

HormonElla led mycket ofta och länge av svåra PMS-besvär. HormonElla mådde egentligen inte bra av p-piller, men hon åt dem ändå under många år, för vad var alternativet? HormonElla kom in i förklimakteriet redan i 30-årsåldern, men förstod det inte förrän hon upptäckte hur svårt hon hade att bli gravid. HormonElla har mått mentalt dåligt i perioder, åkt känslomässig berg- och dalbana, tappat lust och ork, men alltid kravlat sig upp igen. HormonElla söker inte längre hjälp i sjukvården, för där finns ingen hjälp att få. Hon tas inte på allvar, känner sig oviktig.

Känner du igen henne, HormonElla? Delar du några av hennes erfarenheter? I så fall är du långt ifrån ensam. Jag vet att det går att göra massor åt hennes bekymmer, på naturlig väg, men jag tänker inte gå in närmare på det i just det här inlägget. Jag vill istället ägna det här utrymmet åt den stora frågan ”Varför?”. Varför verkar HormonEllas bekymmer bli allt vanligare? Är det inte oroväckande att allt fler kvinnor mår som hon – allt sämre, redan från tidig pubertet till medelåldern? Samtidigt som förskrivningen av antidepressiva läkemedel ökar, allra mest bland yngre tjejer? Kan det möjligen vara så att det finns ett samband, att det hänger ihop? Jag tror det.

I mitt arbete möter jag HormonElla dagligen. HormonElla och hennes systrar är i olika faser i livet, men det finns ett mönster, ett mönster av hormonell obalans där insulin och östrogen dominerar bilden. De flesta har eller har haft en obalans i sitt blodsocker och insulin. Med lågkolhydratkost och naturliga fetter lyckas de hyfsat fort få ordning på den obalansen, och får en stor, positiv, balanserande effekt på alla andra hormoner i kroppen. Men så har vi det där med östrogenet…

Liksom HormonElla har de flesta kvinnor jag möter, nästan utan undantag, en östrogendominans i kroppen. Men det ska man väl ha som kvinna, tänker du. Jo, självklart ska kvinnor ha östrogen i kroppen, men östrogenet ska balanseras av ett annat hormon, progesteron. Detta progesteron har väldigt många en brist på. Är det förresten inte lite märkligt att vi aldrig

Nä, nu kan jag inte låta bli längre. Det finns ett ämne som pockar på uppmärksamhet, vare sig jag vill det eller inte, så det är väl helt enkelt dags att lyfta det. Jag vet att det finns massor av åsikter kring det här ämnet och att det väcker starka känslor, så vill du inte vara med om detta denna lördagsmorgon – sluta läs nu.

Ämnet är nämligen Gastric Bypassoperationer. Först vill jag säga att jag inte dömer, inte bedömer, inte fördömer någon som väljer att göra en GP-operation – det ligger inte för mig att döma människor överhuvudtaget. Var och en av oss har ett liv att leva, en kropp att ta ansvar för. Vi gör det vi tror är bäst och vi gör det så gott vi förmår. Punkt.

Så vad är det med just Gastric Bypass som väcker så starka känslor? Ingen annan operation verkar vara tillnärmelsevis lika laddad och ödesmättad. Handlar det om det faktum att riskerna är relativt stora? Nej, varför skulle det vara ett problem för någon annan än den som ska göra operationen? Är det för att det är en ”genväg” och därmed går emot den lutherska traditionen? Kanske, men i så fall finns det fantastiskt många andra genvägar i vårt samhälle som utgör ett betydligt större bekymmer.

För mig, i min yrkesroll, handlar Gastric Bypass om flera olika saker. För det första tycker jag inte om att dessa operationer kryper ner i åldrarna. Att operera barn med konsekvenser för resten av livet är i mina ögon helt absurt. När sedan en läkare, Hans Krook, på Vrinnevisjukhuset (som har fetmakirurgi som ett av sina specialistområden) i en artikel i den lokala dagstidningen uttrycker sig så här efter att en patient dött, ”Sedan hon dog lägger vi ännu mer energi på att hitta rätt patienter som ska tåla operationen” (NT,  19 jan), ja då börjar jag undra. Men frånsett dessa risker och uttalanden så handlar mitt inbyggda motstånd mot dessa operationer egentligen om en oro. En oro för att det faktiskt inte kommer att fungera, i det långa loppet. Riskerna med själva operationen är upp till var och en att bedöma, men kan vi överhuvudtaget bedöma hur stora näringsbristerna kommer att bli och vilka konsekvenser detta kommer att få?

Gastric Bypass torde vara den enda operation (utöver rena skönhetsoperationer) där vi faktiskt går in och operarar ett FRISKT system. Det är ju inget fel på magen hos feta personer, inte mer än hos folk i allmänhet i alla fall. Att koppla förbi

Idag har jag tänkt lyfta ett viktigt men också känsligt ämne. Ett ämne som tyvärr berör alltfler och som ger många en känsla av maktlöshet och förtvivlan. Jag talar om ätstörningar.

Nya rapporter säger att ätstörningarna ökar, framförallt bland flickor och unga kvinnor i åldrarna 10-30 år. Rapporterna förklarar det med att fler söker vård för sina ätstörningar, att kunskapen är större hos folk i allmänhet, att det är mindre tabubelagt. Jag är inte helt övertygad. Jag tror att dessa ätstörningar bland annat har sin grund i ett allmänt stört beteende. Jo, jag menar det, på fullt allvar! För visst har vi väl ett komplicerat, märkligt förhållningssätt till mat idag? Genom årtusenden har vi lidit brist på mat i omgångar, tillgången har inte alltid varit obegränsad. Men vi åt sannolikt med god aptit och utan vidare funderingar på det byte vi lyckades plocka eller fälla, utan att skänka det alltför många tankar.  Idag innebär varje tugga ett val, ett övervägande, ett ställningstagande.

Idag är mat etik och moral. Gynnar vi en sjuk djuruppfödning om vi köper just den där fläsksteken i kyldisken? Är det försvarbart att äta djur överhuvudtaget? Idag är mat ett val av kost och diet. Väljer du LCHF så är det ett ställningsstagande som du måste vara beredd att försvara, både inför vänner och bekanta, men också gentemot sjukvård och myndigheter.  Idag visar ditt val av mat hur du ser på din egen hälsa. Äter du godis, läsk och chips så visar du för världen att du inte bara struntar i din egen hälsa, utan också har dålig karaktär. Idag är mat kunskap. Äter du margarin och inte vet skillnaden på margarin och smör, då är du okunnig, dåligt påläst, outbildad.

Allt detta och lite till far igenom huvudet på oss, alla och envar, varje gång vi går in i en mataffär, sitter på en lunchrestaurang eller lagar mat hemma i köket. Medvetet eller omedvetet. Lägger vi sedan till skönhetsideal, viktfokusering, hormonella obalanser och beroenden så är det knappast underligt att ätstörningarna ökar.

Hur många kan idag med enkelhet säga att de inte har något som helst stört förhållningssätt till mat? Att mat är totalt okomplicerat? Kan du? Vi räknar eller mäter allt; kalorier, energiprocent, vikt, fettprocent, blodsocker och ketoner. Vi går till vårdcentralen eller företagshälsovården som kollar våra kolesterolvärden, hb-värden, blodtryck, väger oss, mäter oss. För att veta hur vi mår…?! Vi läser innehållsförteckningar, bedömer livsmedels nyttighet eller onyttighet, frustar, blir upprörda och förklarar krig mot