Författararkiv: Lena Boström

Om Lena Boström

Lena Boström, kostrådgivare som kallar egna företaget Ät riktig mat, för det är vad jag önskar att alla gjorde! Med en trädgårdsutbildning i bagaget skriver jag gärna även om grönsaker, nyttigheter, kvalitet, odling och naturens kraft.

2 Kommentarer

En nyhet på radion fångade mitt öra. Drygt 140 000 kvinnor och 40 000 män i Stockholms län tröstäter. Personligen jag skulle misstänka att tröstätarna är fler. Siffrorna kommer från en folkhälsostudie som Centrum för epidemiologi och samhällsmedicin på KI gjort. De menar att tröstätande kan komma ur depression och oro och kan leda till övervikt och fetma. Och bli en ond cirkel. Det nya modeordet ”psykisk ohälsa” som vi numera hör i media varje dag figurerar flitigt i Dagens Nyheters sammandrag av resultaten. En ny slaskdiagnos när vården inte riktigt kan hitta felet.

Slutsatsen lyder att ”vården måste rustas för att stoppa utvecklingen och hitta personer i riskgruppen tidigt.” Lycka till säger jag bara. Först måste den svenska vården försöka se patienten ur ett helhetsperspektiv innan det går att ”behandla” tröstätande och det känns väldigt långt borta. När de främsta verktygen för nedstämdhet är antidepressiva preparat och ett av de viktigaste verktygen för fetma har blivit en magsäcksoperation.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Det finns såklart många grader av tröstätande. Själv har jag mofflat i mig mängder av smågodispåsar och glassar när det varit synd om mig. När jag varit trött. Det har inte handlat om några djupa depressioner utan mer det där allmänna ”nu är det november och mörkt och jag är lite ledsen”-känslan. Tyvärr har jag ju varken blivit gladare eller piggare av geléråttor. Självmedicinering genom tröstätande kan ta sig många uttryck och det kan lika gärna vara alldeles för stora matportioner och mängder med potatis som just godis. I studien ställer man fast att tröstätaren inte har större problem med missbruk eller andra beroenden. Oj, en ganska långsökt slutsats.

Min kostomläggning till glutenfri lågkolhydratkost med naturliga fetter som jag gjorde för 5,5 år sen har hjälpt mig oerhört mycket. Att på detta sätt få bort det evinnerliga sockersuget har gjort att smågodispåsen inte står högst på listan över tröst längre. Att jag samtidigt fått en stor kunskap om vad som händer i kroppen när jag äter olika livsmedel gör ju också att förnuftet allt oftare segrar över ett galet beteende. Att utbilda mig till kostrådgivare har gett mig ännu mer kunskap om varför och hur vi äter. Jag har inte bara varit en tröstätare, jag har varit, och är fortfarande, en har-långtråkigt-ätare. Jag misstänker att denna kategori inte finns med i KI’s studie. Men så fort jag liksom har tid över och saknar stimulans slänger jag in en näve nötter. Sen hemfaller jag också lätt åt att vara-sugen-på-något-vid-tvn. (Vad är det som gör att vi gärna vill äta när vi ser på film?) Allt detta extra-ätande är ju inget som gör någon smalare och gladare precis.

Ett ökat medvetande om varför och när just du äter kan ge dig en start och en motivation för ett nytt beteende. Det handlar inte om dålig karaktär. Det handlar om att upptäcka dina egna fastetsade vanor och hitta på ett sätt att bryta dem som passar just dig.

I början av min kostomläggning när det liksom blev ett tomrum i kundvagnen där godis, kakor och choklad legat så ersatte jag det med tidningar och månadsmagasin. Ett substitut som gjorde hål i ekonomin men som inte skadade min kropp. Mitt har-tråkigt-ätande måste jag få bukt med genom att skaffa mig stimulans. För min del handlar det oftast om att greppa systemkameran och ge mig ut på en fotoutflykt, ibland bara i trädgården. Att fotografera ger mig stimulans och jag behöver inte tugga i mig nötterna just då. Vid TV’n på kvällen gör jag mig ett lugnande ört-te med ett par bitar hemgjord ischoklad istället för stora snaskmåltider. Det kanske låter torrt och präktigt men jag vet att allra längst inne så vill jag inte stoppa i mig en massa grejer som jag blir tjock, irriterad och trött av. Och jag lyckas inte för att jag har bättre karaktär än någon annan, utan för att jag hela tiden funderar över vilka verktyg som kan hjälpa just mig ur mina olika dilemman.

Så, om du också tröstäter så är du inte ensam! Om du bor i Stockholm så är du en av 140 000 kvinnor eller 40 000 män. Nu är det dags för dig att fundera över varför! Kanske behöver du hjälp av en terapeut. Kanske räcker det att du blir medveten och själv hittar andra vägar.

Nya medialarm! Vi äter alldeles för mycket kött. Vi har ökat vårt köttätande drastiskt de senaste 30 åren. Larmen säger att det inte är bra för miljön. Andra larm säger att det inte är bra för hälsan. Här och där får sig LCHF en släng för detta, ja ni vet LCHF som varit utbrett kanske 5 av de här 30 åren...

När jag börjar prata vid middagsbordet om vad jag nu läst om kött säger mannen genast att det är grillkulturen. Alla grillar från vår till höst och det ska vara gigantiska köttstycken. Inte en liten wienerkorv på grillen som vi ibland festade till det med i mitt föräldrahem på 70-talet. Nej, hela revbensspjäll, fläskkarréer och flintastekar ska ber ut sig på de allt större grillgallren.

köttVi äter ju mer av allt idag jämfört med för 30 år sen. Stora muffins, stora godispåsar, stora kaffemuggar. Tänk att vi ens får i oss allt! Man kunde ju tro att vi gick konstant hungriga för 30 år sen men det tror jag inte. Vi åt när det var frukost, lunch och middag, punkt slut. Frossade till det lite på söndagen kanske. Det var bara till jul som vi nästan åt ihjäl oss.

För att återgå till den ökade köttkonsumtionen så tror jag att mellanmålsätandet är ytterligare en bov i det dramat. Hur stor del av hamburgerkulturen är den riktiga middagen egentligen? Nej, snarare mellanmålet på stan, mellanmålet på väg hem från skolan, mellanmålet efter bion. Varför skulle annars hamburgerkedjor vara öppna i stort sett dygnet runt? Dessutom verkar överflödet av mat ha gjort oss till slarvmajor utan dess like. Vi slänger matrester, köper hem för mycket och slänger, slänger bort delar vi inte tycker om och uppträder allmänt respektlöst mot en stor del av köttet som produceras.

Jag tror uppriktigt inte att införandet av en köttfri dag i veckan skulle göra någon märkbar skillnad för den totala köttförbrukningen. Grillkulturen, hamburgerätandet, det allmänna frosseriet och matsvinnet finns ju kvar även om skolbarnen skulle få vitkålssallad istället för köttbullar på måndagarna.

Och nej, klanka inte på LCHF som orsak till ökat köttätande, det håller inte. Visst, grunden i LCHF är inte någon vegetarisk kosthållning. Köttet ingår som en sund proteinkälla tillsammans med kött, fågel och fisk. Varken mer eller mindre. Sen kanske skrämselstatistiken inte håller den heller. Bara på de båda sajterna Jordbruksverket och Svenskt Kött är man helt oense om huruvida vi förbrukar 84 eller 64 kg kött per person och år.

Hur tänker du? Är det viktigt att minska köttkonsumtionen? Handlar det om miljön eller hälsan? Vem ska man lyssna på? Eller finns det viktigare saker att fokusera på i maten?

3 Kommentarer

Alla kan äta lite av allt men inte alltid - det är ett väldigt vanligt uttalande i media bl a från dietister. Och ett påstående jag hör ganska ofta, eller i princip varje gång jag väljer bort något livsmedel eller en maträtt på en social tillställning.  Vad betyder det egentligen? Vad är allt? Är det allt som värden valt att ställa fram att bjuda på? Är det allt som livsmedelsproducenterna valt att producera? Är det allt som matbutikerna har på sina hyllor? Fläskkarré, härdat kokosfett, lutfärgade oliver, ballerinakex, bittermandel, kalaspuffar, kamomillte, pulversås...

matbutiken

VARFÖR skulle jag äta lite av allt det? Bara för att det finns liksom? För att inte göra värden ledsen? För att inte göra livsmedelsproducenterna eller matbutikerna ledsna? Varför ska jag välja att äta lite av allt det som någon annan valt att plocka fram? Måste jag vara artig? Eller kan jag välja att äta det som jag mår bäst av och välja det bränsle som jag själv vill stoppa in i kroppens maskineri?

Att säga att alla kan äta lite av allt är att omyndigförklara sin omgivning och framförallt världens bästa ursäkt för att få stoppa i sig kakorna, tårtan och chipsen utan att behöva ha dåligt samvete. Världens bästa ursäkt för att slippa ta ställning och göra sina egna sunda val, utan istället lämpa över det ansvaret på en annan överhet. Dessutom tror jag absolut att alla som säger att alla kan ta lite av allt, själva har valt bort en hel del mat som de inte äter. Kanske är det brunkål och kalvsylta kanske, eller struvor, eller ganska ofta vispgrädde tycker jag mig ha sett. För inte gör väl alla som Kjell Bergqvist i TV där han provar sig igenom friterade skalbaggar, halstrad orm och liknande? Kanske inkluderas rent av  bara det som man själv tycker om i det där diffusa "allt"? För det är ju väldigt ofta just när jag väljer bort en bit tårta som jag uppträder underligt, inte när jag väljer bort svartsoppa.

Och när vi alla i lyckligt samförstånd ätit lite av allt så räcker det att vi motionerar lite mera så lever vi smala och lyckliga resten av våra liv? Strunt i magknip, blodsockersvängningar, näringsbrist, inflammationer och halsbränna. Huvudsaken är att vi ätit lite av allt gott som någon annan serverat.

I alla fall så handlar den glutenfria lågkolhydratkost med naturlig fetter som jag valt att äta inte om att välja bort, utan framför allt om att välja ut det som mest sunt för den egna kroppen. Allt efter bästa förmåga. Och jag hoppas att jag lyckas låta alla i min omgivning välja att äta det som de själva väljer. Åtminstone oftast...

Jag är ingen expert på hormoner. Men som kostrådgivare har jag lärt mig väldigt mycket, det har jag! Och jag blir så glad när jag ser rubriken "Ömsint beröring får kroppen att jubla" i DN. Att röra vid varandra, att kramas, att ge och få massage ger oss en förhöjd nivå av må-bra-hormonet oxytocin. För vare sig vi vill det eller ej så har hormoner och signalsubstanser (och de är ganska många!) en enorm betydelse i vårt liv. Det allra viktigaste är inte att vi har mycket eller lite utan att de är i balans.

medNino

Att äta skräpmat, att stressa för mycket och att sova dåligt är de mest effektiva sätten att försätta vårt hormonsystem i obalans. En obalans där vi upplever depressioner, olika sjukdomssymptom, trötthet, värk, dåligt självförtroende eller bara känner oss allmänt missnöjda.

Så mitt allra enklaste budskap till er alla i helgen är:

  • Köp bara hem bra ingredienser och laga riktig mat åt dig själv och dina nära och kära nu när du har lite extra ledig tid. Ingen läsk, godis och sockrad färdigmat i kundvagnen nu!
  • Gå ett par riktiga långpromenader utomhus i dagsljus. Du laddar med frisk luft och rörelse som ger god återhämtning efter veckans stress.
  • Sitt inte kvar och slötitta på TV i timtals när favoritunderhållningen är slut. Umgås, läs en bok och lägg dig i tid så är chansen större att nattsömnen blir av god kvalitet.
  • Krama dina barn, dina kompisar, din man, dina husdjur. Flera gånger!

Så har du gett din hormonbalans och ditt välbefinnande en bra chans inför nästa vecka!

10 Kommentarer

"Allt som du är uppbyggd av, förutom syre, kommer från det du äter och dricker. Det är en ganska spännande tanke. Alla kemiska signaler i kroppen, alla hormoner, alla enzymer, ja allt som finns och som händer får sina byggstenar i det du äter. Dessa byggstenar kallas näringsämnen."

grönkål

Jag läser i Anna Halléns nya bok "Gnisselzonen" och den är full med bra saker som jag skulle vilja strö ut och dela med mig av i alla möjliga sammanhang. Jag menar, vad är det vi människor INTE fattar i citatet ovan? Vi är så upptagna av att chipsfredagsmysa, prova nya läskpåhitt, botanisera bland artificiella smaker i yoghurtkylen, baka fredagskaka till jobbet och sortera bort salladen på tallriken att vi helt glömmer bort VARFÖR vi äter. Är det för att fira, unna oss, tröstas eller äter vi för att bygga vår kropp och dess funktioner?

I de flesta fall klarar vi av att ge husdjuren rätt mat, vi ger inte krukväxterna läsk och vi kalkar gräsmattan för att den ska växa bättre än mossan. Där har vi en väl utvecklad idé om fin päls, blomning och tillväxt. Men när det gäller oss själva? Näe, då ser vi plötsligt inget som helst samband alls! Det är som om vi bara suktar efter det som smakar jättegott i munnen och tror att sen rasslar det bara ut andra vägen utan att göra vare sig någon nytta eller skada. Lite magont får man räkna med. Har man känslig mage så har man. Och migrän kan ju inte på något sätt ha med vår kosthållning att göra, eller hur? Det måste ju bero på vår sura arbetsgivare. Högt blodtryck? Jo, men det ligger i släkten. Vi verkar ha en benfast tro på att allt som drabbar oss ligger utanför vår kontroll, utan att fundera över hur mycket vår kosthållning kan hjälpa eller stjälpa.

Titta på din tallrik nästa gång du äter. Vad ligger där egentligen? Mat som innehåller naturliga ingredienser av protein, fett, kolhydrater, vitaminer och mineraler, eller är det bara ett kolhydratberg av bukfylla?

Människan ha en fantastisk förmåga att ta hand om skräpmat - absolut, och vissa bättre än andra - men inte år ut och år in. Förr eller senare brakar det ihop i en eller annan brist eller krämpa. Diabetes, sköldkörtelproblem, migrän, sömnsvårigheter, svullen magen, depression, utebliven graviditet...eller något annat onödigt.

Det enda tydliga som vi människor tycks förknippa med maten vi äter är övervikt och fetma. Därför letar vi oupphörligt efter olika sätt att plocka bort effekten av maten vi äter genom olika tricks. Träning, bantningsdieter, magoperationer, fettsugning...hur galet blir inte detta? Var blev näringsämnena av här? Och visst, ofta går ohälsa och övervikt hand i hand, men långt ifrån alltid. Och alldeles för sällan går hälsa och bantning hand i hand.

Generaliserar? Jag? Nej, jag tror inte det. Men vill du ha ännu mer fakta så läs gärna "Gnisselzonen".

(Bilden? Jag tror jag skryter lite om all den fina, vitaminrika grönkålen i mitt grönsaksland.)

9 Kommentarer

pratbubbla2"Problemet är att vi inte äter mat längre, vi äter mat-liknande produkter" Den engelska meningen susade förbi i mitt Facebook-flöde häromdan. Oj, så huvudet på spiken!  Precis så är det ju!

Så här kommer ett helt godtyckligt exempel - sparrissoppa!

Det finns en påse pulver att köpa i affären där innehållet sägs vara "Klassisk sparrissoppa" (Redan vid ordet klassisk drar jag öronen åt mig och undrar om marknadsavdelningen på det företaget tänkt sig att just det ordet ska göra den mer "äkta"?) Den påsen innehåller: Majsstärkelse, vetemjöl, glukossirap, vegetabiliskt fett, sparris (10%), (innehåller laktos), salt, gräddpulver, laktos, jästextrakt, mjölkprotein, lökpulver, sparrisarom (innehåller mjölkprotein och laktos), emulgeringsmedel (E451 och sojalecitin), maltodextrin, färgämnen (betakaroten, E101), svartpepparextrakt.

Sen googlar jag återigen helt godtyckligt och hittar ett recept på Per Morbergs sparrissoppa. Den innehåller sparris, schalottenlökar, vispgrädde, kycklingbuljong och vitt vin.

En gigantisk skillnad kan jag tycka. Ja, just det, det är ju detta som är skillnaden mellan mat-liknande produkter och mat!

Eftersom produktinnehållet helt katastrofalt skiljer sig åt, så gör ju även innehållet av energiämnen det. Pulvret Klassisk sparrissoppa innehåller per 100 g: 6,5 g protein, 62 g kolhydrater och 16 g fett. Ren sparris innehåller per 100 g: 3 g protein, 2 g kolhydrater och 0,2 g fett. Vispgrädden innehåller per 100 g: 2,1 g protein, 3 g kolhydrater och 40 g fett.

Utan att vara matematiker ser vi snabbt att Morbergs sparrissoppa som består av mat inte ger oss så många kolhydrater och ganska mycket fett (beroende på vilken sorts vätska som används). Här borde vi bli mätta utan att blodsockret rusar iväg. Dessutom finns vitaminer och mineraler i sparrisen. Pulver-gojset som till största delen består av majsstärkelse, vetemjöl och glukossirap smäller däremot till med 62 % kolhydrater. Insulinet i topp, blodsockerkurvan rusar, fettinlagringen går igång och hungern är strax tillbaka. Men en liten sockerkick i hjärnan, det får man ju.

Jag önskar så att fler människor börjar äta riktig MAT. Inte söta substitut med samma namn. Det är inte bara att stoppa in urskiljningslöst så länge livsmedelsindustrin får härja fritt. Jag anser att vi måste göra ett aktivt val av det vi stoppar i munnen, dvs mat och inte mat-liknande produkter.

Och hur kan egentligen en påse majsstärkelse få lov att kallas Klassisk sparrissoppa??

3 Kommentarer

bild-19..jag äter det med gaffel...

Många tycker det verkar jobbigt att lägga om sin kost till LCHF för att man måste vräka i sig allt det där läbbiga fettet. Skeda i sig smör. Äta fettranden på fläskkotletten. Hälla en halv paket vispgrädde på frukosten. Nej, hualigen.

Därför väljer de flesta av oss kostrådgivare att kalla LCHF för "lågkolhydratkost med naturliga fetter". High Fat är egentligen inget som är mätbart och hur det ser ut och vad det betyder kan bra finnas i den egna fantasin. I praktiken betyder våra råd att du ska akta dig för det "onaturliga", det kemiskt processade fettet som får en sammansättning som inte passar vår kropp och som kan orsaka inflammation. Det gäller margarinet och de härdade fetterna som finns i kakor, bröd, choklad och mycket annat. Om det står vegetabiliskt fett, härdat fett eller delvis härdat fett på en innehållsförteckning så är det dags att dra öronen åt sig. Sen kvittar det om tillverkarna ritar små hjärtan på förpackningen för att påskina att det är en bra produkt för hälsan!

Nej, stek i naturligt kokosfett eller smör, häll olivolja på salladen, gör majonnäs och feta röror på rapsolja och ät fet fisk, avocado och nötter så blir det bra med fettintaget.

Varför jag åt smör med gaffel? Jo, det tog sådan faslig tid innan vi fick in maten på den där restaurangen i Köpenhamn. I den obligatoriska brödkorgen låg ett paket ekologiskt smör som lockade mig att stilla hungern lite. Gott var det också!

5 Kommentarer

Jo, du läste rätt, helt fanatisk är jag. Till exempel så har jag slutat äta gluten, fast att det inte finns någon läkare som tagit prover och sagt att jag är glutenintolerant. Jag är så fanatisk att jag inte ens äter om jag blir bjuden på smörgåstårta!

Sen har jag börjat lassa tallriken full av grönsaker av olika slag. Grönsaker? På restaurangen ber jag att få extra grönsaker istället för vilket kolhydratrikt tillbehör det nu står i menyn. Vem äter grönsaker frivilligt om man inte är en vegan eller en underlig fanatiker som dessutom hävdar att broccoli och spenat är nyttigt. Nyttigt? Who cares?

I mataffären står jag och lusläser på innehållsförteckningarna. Jag menar, det kan ju ha kommit ut en ny glass utan maltodextrin och citronsyra. Eventuellt. Det enda sättet att få reda på det är att stava sig igenom hela frysdisken. Kan bara vara en fanatiker som lägger tid på sådant trams.

I min fanatiska iver så gör jag dessutom såser av rent smör och fet vispgrädde. Det fattar väl vem som helst att jag kommer att få en hjärtinfarkt av det. Det står ju på Becel-paketet att det är bra för hjärtat, eller det stod åtminstone tidigare, så det måste ju vara sant.

Ovanpå allt så går jag hellre till en näringsterapeut och tar prover än till vårdcentralen. Kan bara vara en fanatiker som tror på sån humbug som hårmineralanalyser och hormonprover i saliv. Dessutom kostar det pengar från min egen plånbok och det är ju helt galet. Om läkaren säger att inget är fel så måste det till en fanatiker som inte köper det rakt av.

fanatisk

Jag har inga dagar eller semestrar där jag helt plötsligt ”unnar mig” gigantiska godispåsar utan jag är fanatisk på heltid. Ibland hoppar jag över skaklarna och åker med familjen till glasskiosken och då blir det fanatiska ställningstagandet en enda kula i bägare, inte en strut med extra allt.

Jag tar helt enkelt hela tiden ställning till det jag stoppar i munnen! Det ska vara så ren mat som möjligt med lågt kolhydratinnehåll, glutenfritt och mycket grönsaker. För då slipper jag humör- och hälsopåverkande blodsockersvängningar, uppsvälld mage, evighetslånga förkylningar, värk och ständig trötthet. Så fanatisk är jag! Ja, på gränsen till ortorexi är det när jag tänker efter.

1 Kommentar

Jag befann mig i ett sovrum i ett gammalt stenhus i södra Frankrike. Blicken fastnade på en stor,  fantastisk målning av två nakna kvinnor och plötsligt blev jag alldeles varm. Det där är ju jag, så där ser ju jag ut. Med rund mage och svällande lår. Det här var ju inte vilket sovrum som helst, utan här bodde och verkade konstnären Renoir för drygt 100 år sen. Jag måste bara återvända till just den målningen ytterligare ett par gånger innan vi lämnade muséet.  I butiken vid entrén köpte jag ett bokmärke av konstverket som minne. Tänk att den mannen avbildade kvinnor precis som vi är och inte som dagens fotoshoppande reklam-makare som slankar, blankar och förlänger. Eller var det kanske så att Renoir anpassade sina målningar efter den tidens ideal? Byggde på och gjorde kvinnokropparna frodiga och attraktiva? Det kan vi ju såklart inte veta.

renoir kopiaTänk om alla vi kritiska kvinnor kunde sluta bry oss om ideal och fejkade förebilder. Tänk om vi kunde se oss i spegeln varje morgon och vara nöjda med våra frodiga och sunda kroppar. Tänk om vi kunde ge oss själva tillåtelse att se ut precis som vi gör och lägga fokus på vår hälsa istället för vårt utseende. Tänk om vi kunde sluta önska oss pengar till fettsugning och bröstförstoring. Tänk om vi kunde sluta kommentera och tycka så mycket om hur alla andra ser ut. Tänk om vi bara kunde slappna av och äta den mat som är bra för vår hälsa och vårt välbefinnande. Tänk om vi alla kunde vara vår egen förebild.

Mitt nya bokmärke fladdrar förbi mina ögon varje gång jag sträcker mig efter min bok. Det är fint att få känna sig som en Renoir-modell. Fast som mig själv.

Vill du läsa mer om Renoir-museet?

Vill du få hjälp att gilla din egen kropp så finns det en ny facebookgrupp!

”Där myllrar av lif och rörelse, där spritter av glada ord och där dallrar i hvarje fläkt af förhoppningens ljusa känslor. Mor och barn hafva gått ditut i förväg, och när ångvisslan ljuder eller klockan klämtar, skyndar far efter för att i skötet af sin familj tillbringa några lugna timmar i Guds fria natur med litet uppfriskande jordarbete och där intaga sin aftonmåltid. Han känner sig fri därute, han ser sina barn tumla om som ystra fålar i oskyldig glädje, och han gripes själf av ljusa drömmar om fröens och örternas spirkraft, om rik och välsmakande skörd.”

Orden kommer från boken ”Koloniträdgården” skriven 1907 av Rudolf Abelin, en föregångare inom svensk trädgårdsnäring. Visst låter det underbart? Han skriver om att det primära syftet med en koloniträdgård är att upprätthålla ett meningsfullt liv i en tid av den osunda livsföring som industrialismen medförde. Människorna som kom inflyttande till städerna från landet behövde helt enkelt känna jorden mellan fingrarna för att må bra. Hur är det idag? Inte ett dugg annorlunda, vi har alla samma behov av rekreation, vilket för var och en visserligen tar sig olika uttryck, men tveklöst har koloniträdgårdarna fått ett uppsving igen de senaste 10-15 åren. Både för odling och för att komma bort från lägenheten och ut i luften.

broccoliJag kan lova att Abelin skulle vända sig i sin grav om han såg vilket tempo vi lever i idag! Vi stressar mellan jobb och aktiviter och hinner sällan med några "lugna timmar i Guds fria natur". e flesta barn växer upp i städer och har aldrig spelat boll mellan äppelträd eller fastnat med träskorna i en leråker. Eller har fått chansen att dra upp en rabarberstjälk och sätta tänderna i det spännande, ofattbart sura. Vi är också många vuxna som inte har en aning om hur en växande brysselkålplanta ser ut eller hur man syrar rödbetor. Vi köper det som är importerat och tillrättalagt i grönsaksdisken, eller uppskuret och färdigblandat i frysdisken.

romanMitt grönsaksland är inte stort men jag älskar det. Att gå ut en sväng på morgonen, se om det behöver vattnas, dra upp lite ogräs mellan plantorna, fantisera om kommande skörd.  Det är en fröjd att gå ut igen en runda med en skål och en sax inför kvällsmaten, klippa av lite romansallad, plocksallad, spenat, eller dra upp några rädisor. Att känna lite på fänkålen för att se hur tjock den blivit, att prata lite med humlorna och bina i hallonsnåret så de jobbar på ordentligt, att kika ner mellan de stora kålbladen och se att där är något på gång i broccolin. Axlarna sjunker neråt, andningen djupnar, jag blir ett med naturen och det kan bara göra kroppen gott att få tugga det jag odlat själv. Som fått växa med bara sol, vatten, kogödsel och mina omsorger till hjälp.