Författararkiv: Jennifer

Om Jennifer

Jennifer gästbloggar 2012 då hon går en brevkurs för Pia Nyberg. Vi får följa hennes viktresa från början. Jennifer bor i södra Frankrike med sin man Ján och tvillingarna Noël och Pascal men är ursprungligen från Linköping.

4 Kommentarer

Efter ett par veckors kolhydratglufsande, TV-slappande och sommarsoftande i Sverige är det nu dags för mig att åka hem till Frankrike och mitt vanliga liv. Varför gör man såna här saker?

Jag är väl inte ensam om att ha lagt alla duktighetsplaner på hyllan under semestern, och kanske är det fler än jag som börjar känna av i magen och humöret, samt  se på vågen att avsteg från LCHF kostar. Kanske kostar det t.o.m. mer än det smakar... Men samtidigt är jag benägen att skratta åt eländet och säga "Asch, det är inte så farligt, nu tar vi nya tag. På't igen bara".  För livet är för kort för att man ska gräma sig över saker.

Några observationer som jag gjort här i Mellanmjölkens land.

Jaa du, denna mellanmjölk!! Som smakar blä ifall man vant sig vid röd mjölk. ALLA dricker den. Och det verkar anses det mest hälsosamma valet här. Varför är förresten mjölk med 3 % fetthalt just RÖD mjölk? Röd färg är ju varningsfärg. Illavarslande.  Den röda mjölken borde förpackas i t ex gula tetrapak med glada smajlisar på.  Upp till kamp!!

För det andra: benfri kotlettrad heter numera alltså fläskytterfilé. Jaha. Men den smakar som förut. Ett lite billigare alternativ till fläskfilé och ett utmärkt
grillval. Har dock inte sett den med alla märkningar man vill ha:  närproducerad, ekologisk, svensk. Ännu något för oss konsumenter att våga tjata om i butikerna. Om personalen på ICA inte gömmer sig när de ser dig komma gående så har du inte gjort ditt jobb.

Vispgrädde är en fantastisk produkt som smakar bättre i Sverige än i Frankrike. Det vilar en förbannelse över vispgrädden därnere, den GÅR tamef. inte att ...läs vidare

1 Kommentar

På sistone har jag grunnat lite på LCHF i världen, och i framtiden. Det är ju just i Sverige som LCHF blivit så omdebatterat och så stort, inte i övriga Europa eller världen. (Hur är det i USA, någon som vet?) Jag undrar hur det kommer se ut i Europa om 100 år ifråga om vår traditionella mat, som är så baserad på potatis, pasta och bröd och ifråga om LCHF.

Har fått höra att Frankrike aldrig kommer att kunna anamma LCHF, eftersom traditionen och industrin är så enormt stark ifråga om bröd. Någon sa till mig i veckan: "du inser väl att det här med LCHF bara är den senaste trenden. Nästa år är det något annat som gäller".  Det lät ju väldigt nedslående i mina öron, att folk tänker så. Jag delar ju inte alls den åsikten!

Men har LCHF någon chans? Hur kommer vi att äta i framtiden? Jag ska återge min drömbild, och min mardröm.

I England finns minnena från 90-talets Galna Kosjukan, som fick många att ifrågasätta eller helt överge kött som föda. I min värsta mardröm fortsätter sådana epidemier att inträffa, och Europa's köttindustri blir försvagad och försämrad. I den bästa av världar får sådana händelser oss konsumenter att ställa högre krav på köttet, och därmed förstärks den sunda köttindustrin.

I Frankrike finns inte samma fetma-epidemi som i t ex Sverige eller USA. Ska man ändå önska fransmännen att komma bort ifrån brödtraditionen? Mitt svar är ja. Det finns en otrevlig sida av fransk kultur som handlar om kraven på kvinnor att vara smala. Detta skall uppnås genom att man inte äter. Med en espresso, en cigg och möjligtvis en pain au chocolat i magen ska man trippa till jobbet i högklackat och snäv kjol, vara lite sexigt utmanande, och utstråla ...läs vidare

Vi håller på att renovera vårt hus och nu har vi fått kök på nedre botten. Istället för det pentry som vi använt sedan vi flyttade in för 1,5 år sedan. En stor förbättring alltså. Men tyvärr är köket vi nu har bara temporärt renoverat. Min man och min svärfar har lagt golv, spikat lister, målat och burit ned vitvarorna från vinden där de stått oanvända sedan de köptes.

Det enda som är lite så som man tänker sig Det Franska Lantköket är bjälkarna i taket. Voilà!

I framtiden kommer detta kök att höra till det café vi planerar att inrätta ytterligare en våning ner. Då ska det banne mig bli snygga skåp och hyllor! Och vitlökskransar på väggarna och hela fadderullan. Då kommer det bli det snyggaste köket i byn. Jag kan säga att så som kök ser ut i den stil vi kallar French Country eller Fransk lantstil, så ser köken inte ut där vi bor. Här har man ruggigt fult renoverat med plastlaminat och grilliga färger. Eller så är det sunkigt och orenoverat sedan -77. Myten om det franska lantköket har dock även slagit sig på min hjärna...

Nåväl, från det franska lantkök vi nu har kommer idag några tips på vanlig mat! Jag har varit lite ambitiös i köket nu i veckan. Mitt måltidstips är detta:

entré: tomat, mozzarella och basilika i skivor, olivolja droppad över, samt lite ...läs vidare

2 Kommentarer

Ni vet den där tiden när man först rasat i vikt och sedan står still. Segt och tråkigt känns det. Man undrar vad man gör för fel. Platån. Ej att förväxla med platåskor, som ju är någonting roligt. Platån, i vikt-sammanhang, är allt annat än rolig.

MEN NU ÄR DEN SLUT!

Jag vägde in mig på 90.6 kg imorse, och ser att jag då tappat 1.5 kg mot senaste vägningen för två veckor sedan. Sanningen att säga så visste jag att det här hade hänt redan i mitten av veckan, men nu har jag vägt mig varje morgon sedan dess för att kolla att det inte bara var ett tillfälligt fel på vågen eller nåt. (Vadå nojig, jag?)

Hur kom jag ifrån platån?

Jag analyserade mina vanor och som jag skrev förra veckan så hade jag blivit lite för slarvig med handflatemetoden, jag hade intagit för mycket alkohol och ätit för mycket nötter. Och mörk choklad. De senaste två veckorna har jag varit chokladfri, och överlevt, samt minskat på nötter och varit mer grundlig med att se över mängderna i mina portioner. Jag har små handflator, dags att inse det... Jag hade, innan jag blev överviktig, en ganska liten kropp. Smal benstomme, och ...läs vidare

1 Kommentar

Jag har inte ens vägt mig den här veckan. Jag känner på mig att jag står still. Istället för att bli frustrerad över det tänker jag fokusera på en stor positiv förändring som inträffat i mitt beteende. Just när det knakar i fogarna och livet är extra tungt kan det faktiskt hända att man bryter sig loss ur det gamla och invanda. Kris och förändring  hör samman, och inte sällan blir det något slags positiv behållning i slutänden,  jämsides med det svåra. Nu ska jag berätta om vad som hänt mig.

För en vecka sedan miste jag en kär vän. Han dog i cancer, efter 1 ½ års kamp. Vår vänskap var stark och hade pågått i femton år. Den hade haft sina dalar och toppar, men sista året i min väns liv blev jag varse hur stark den trots allt var. Hans hustru och två små barn, hans föräldrar och vänner, vi alla runt omkring, såg honom försvinna bit för bit, och en majdag var det slut.

Så befinner man sig i sorgens landskap. Där allting går lite långsammare. Där färgerna är ömsom plågsamt skarpa och vackra, ömsom blekare än vanligt. Man växlar mellan olika tillstånd av starka känslor, och oförmåga att känna någonting alls. Det är svårt att förutsäga från stund till stund och från dag till dag hur väl ...läs vidare

1 Kommentar

Här i brödlandet Frankrike är det nu försommar, och folk svassar omkring i tunna klänningar med blommor på. Alla är smala (tycker jag) och alla dricker öl och vin, och äter glass och bakverk. Det är banne mig ett bevis på att ingen rättvisa existerar i tillvaron.

Dock kan man ju göra det bästa av situationen! Vilket är att tänka på hur pruttiga de där smalisarna måste vara i magen, och hur fräsch man själv är!! 🙂

För mig har det alltid varit så att jag börjar på en diet och orkar hålla på med den i några veckor, sedan tröttnar jag och låter det rinna ut i sanden. Riktigt så illa har det inte varit med LCHF, jag har INTE börjat äta kolhydrater. Men jag står helt stilla i vikt, och det är handflatemetoden som jag har varit för vårdslös med de senaste veckorna.  Så himla klassiskt... efter en tid med vilken diet som helst har nyhetens behag tagit slut och man måste börja kämpa!

Om jag jämför vecka 5 med nu (vecka 11) med LCHF så har det inte hänt nånting.

Vikten: 92.2 kg

Midjemåttet: 105 cm

Jag ser ett par olika anledningar till detta. Dels att jag inte varit så noga med ...läs vidare

Det finns många anledningar till varför vi inte lever det liv vi egentligen önskar oss: rädsla, jante-lagen, fysiska och psykiska funktionshinder, ekonomiska hinder, en känsla av maktlöshet, dåligt självförtroende, brist på stöd utifrån, ansvarstaganden vi har sedan tidigare, och inte minst accepterande av ”ödet”. Visst måste vi acceptera begränsningar i livet, men inom ramen för dessa begränsningar tänker jag mig att det är naturligt att sträva efter att uppfylla sina drömmar.

Men vi gör det på så olika sätt.

Jag har på sistone blivit varse en tendens hos mig själv att iscensätta mitt liv. Jag lever det inte bara rakt av, lite hipp som happ, utan jag funderar och klurar ut och planerar och bygger upp mitt liv. Jag tänker på vad jag skulle tycka vore roligt att göra och på vilka steg jag skulle behöva ta för att nå dit, och i de allra flesta fall griper jag mig an uppgiften att ta dessa steg. Jag ser i förväg den färdiga ”pjäsen” och vilken roll jag kommer få i den, och tänker på vilken scenbild och vilka medspelare som krävs för att ”pjäsen” ska kunna sättas upp. Jag överväger om det är realistiskt att genomföra, och om insatsen matchar belöningen. Jag har kommit fram till att belöningen nästan alltid överträffar insatsen. Tillfredsställelsen i att gilla sitt ”livs-scenario” är så djupgående och så ...läs vidare

Här har ni mig igen.

Äntligen har jag kommit tillbaka till mina rutiner med LCHF och handflatemetoden.  Så skönt!

Veckan som gick spenderade jag i Sverige. Igår på Valborgsmässoafton fick jag avnjuta ”another on-time flight with Ryan air” och kom hem hit till franska byhålan vid nio-tiden på kvällen. Roligare än att resa land och rike runt kan man ju ha en Valborgsmässoafton, men nu blev det som det blev.

Som boende i vindistriktet Bourgogne borde man ju ha koll på det här med vinprovning. Jag är på väg att lära mig... men nu i veckan gjorde jag och min kostrådgivare Pia Nyberg något så annorlunda som en sötningsmedel-avsmakning. Det gick till nästan lika festligt och grundligt som vid en vinprovning. Pia hade ett antal olika sötningsmedel hemma, vi tog en knivsudd av varje och smakade. Här kommer mina – om än något bristfälliga - anteckningar ur minnet:

Stevrix: trevlig konsistens, men superstark. En chock för hela munnen. Går ej att dosera som socker. Lång, metallisk eftersmak. Blä!

Sukrin: känns ”kall” på tungspetsen. Konsistens annars som strösocker. Påfallande liten bismak, men dock tillräckligt lång eftersmak av bismak för att vara småtrist. Näst bäst i test!

grön Stevia: Tunt damm som fastnar på kläder och i huden så fort man öppnar burken. Ganska bra smak. Såldes innan Stevia Strö fanns på ICA. Stevia var då endast tillåtet i kosmetiskt syfte. Lite kul att se den i sin gröna form, eftersom den kommer av en ört.

Flor Sötrix:  Florsockerliknande konsistens. Liten eftersmak. Påminner om druvsocker. Min favorit.

Egentligen är det kanske bäst att vänja sig av med att saker ska smaka sött. Men då och då kanske man vill fira med en tårta eller nåt, och då är det ju roligare  om inte tårtan har en eftersmak av bränd cykelslang, vilket ju är fallet med aspartam.  Så mitt tips är faktiskt Flor Sötrix.

Det är fantastiskt bra att ha en personlig kostrådgivare. Den kunskap man får är naturligtvis viktig, men som jag upplever det är stödet ännu viktigare. Att någon frågar efter hur jag mår, och att man kan vara lite långrandig och harva saker man inte begriper tills det lossnar, utan att man känner sig dum. Hela poängen är ju att man ska få hjälp och verktyg att ta sig dit man vill, både mentalt och kroppsligt. Jag tror på upprepning, även när det gäller allt man måste lära sig för att lägga om kosten till LCHF.

Dr Phil skriver i sin bok om viktminskning att människor ofta är av två typer: utifrånstyrda eller inifrånstyrda. Jag bekänner mig till de inifrånstyrda, och har alltså alltid haft lite svårt att ta hjälp utifrån, att lita till någon annan än mig själv och min kompetens, så även när det gäller viktminskning. Är man utifrånstyrd  är det tydligen så att man kan ha svårt att lita till sin egen upplevelse av saker.  För mig är det en nyttig övning att ha en kostrådgivare som kompletterar min egen upplevelse med fakta, och en "second opinion", och inse att jag verkligen behöver ta in stöd utifrån.

(Och nej – Pia har inte bett mig göra reklam i bloggen, detta är något som jag själv känner att jag vill lyfta fram till alla som kämpar därute!) 🙂

Viktmässigt står jag still på 91 kg. Med tanke på hur svajigt och jobbigt jag har haft det med maten sista veckorna är jag tacksam att jag åtminstone inte väger mer än före påsk. Nu hoppas jag att jag ska börja gå ner i vikt igen inom loppet av några veckor. Men det kanske är dags att lägga till lite extra välbehövlig motion också, för att få igång hela organismen. Här i Frankrike är det soligt och varmt, så det känns inte precis som en uppoffring att gå ut, tvärtom.  Nu är vintereländet äntligen över för den här gången, och kroppen längtar efter såväl frisk luft som mer rörelse, mer luft djupt ned i lungorna,  mer liv och mer ljus.

Glad 1:a maj önskas eder!

 

 

 

 

1 Kommentar

Nu är det andra veckan som jag fortfarande kämpar mot sötsug och gamla vanor, sedan jag gjorde ett avsteg från LCHF-kost under påsk. Och jag kan med all säkerhet bekräfta för den som undrar: NEJ nej och åter nej, det är inte värt det! Nu ska jag inte göra några avsteg förrän... tja, kanske aldrig. Är så trött på dela den här kampen. Att livet handlar så mycket om kamp mot de egna impulserna när man tillsätter socker. Jag behöver verkligen göra allt för att den biokemiska sidan av saken ska fungera bra, för att orka kämpa med det psykologiska.

En BRA sak som hänt denna vår är dock att jag blivit klar med en väggmålning i det rum som vi nu använder som lekrum åt barnen. Vi har två pojkar på drygt två år som behöver mycket plats att springa på. Vårt hus är byggt på 1300-talet, så barnsäkerhet... näevars. Det ramlar liksom ner damm från den helige Franciskus tid i håret på en när man går i trapporna, och krafsar man bort lite puts hittar man gamla stenvalv i väggen från den tid då huset var ett kloster. Med andra ord: huset behöver renoveras, och vi behöver skapa en miljö där vi som föräldrar inte tvingas jaga barnen hela tiden i oro över faror som lurar.

Det största rummet i huset gissar jag har varit samlingssal i klostret en gång. Det har massiva bjälkar i taket, rökgång för öppen spis, och två enorma fönster som vätter mot bykyrkan. Det kändes nästan lite respektlöst att göra denna vackra sal till lekrum, men just nu är det det vi behöver. I framtiden ska vi sätta in öppen spis och skapa ett vackert bibliotek därinne. Men nu har jag gjort det till ett färgglatt och ljust busrum! Med lite inspiration från webben och egen förkärlek för korsvirkeshus blev det en liten version av Kamomilla stad... eller nåt. Barnen älskar det iaf.

Vi har haft storstilad invigningsfest med champagne för grannar och vänner här i byn.

Under tiden som det tog att måla (2 veckor) mådde jag väldigt bra av dopamin-kickarna jag fick när jag stod med pensel i hand. Det har gett mig viktig insikt i hur mycket det betyder för mitt mående att ha roligt. Det hjälpte mig verkligen att hålla på dieten, eftersom jag inte hade tid eller ens kom att tänka på att småäta. Jag fick ju det jag sökte via mitt kreativa skapande. Så jag ska absolut fundera på fler saker som jag kan göra och som ger mig samma tillfredsställelse.

Från ett vårligt Frankrike önskar jag er alla en god vecka med sunda dopaminkickar! Hav kul!

 

 

6 Kommentarer

Efter en gnistrande start med LCHF blev påskens avsteg ett riktigt Titanic-haveri. Först gick det bra att bara äta festmaten och påskgodiset och efter det sätta stopp. På Annandag Påsk kändes allt som vanligt, förutom att sötsuget kom tillbaka, vilket jag ju hade förväntat mig. Jag var dock ståndaktig och åt LCHF-mat. Men suget vägrade att ge med sig. Därtill återkom humörsvängningar och ökad hunger. Det var som om de gamla vanorna smög sig in igen.

Igår hade det gått 5 dagar och jag var fortfarande inte tillbaka i min lugna mättnad. Påskgodiset som stod framme och glänste så vackert i staniolpapper började likna hånfulla påminnelser snarare än fina dekorationer.

Nu till själva isberget i min Titanic-saga.

På kvällen kom några grannar in på en kopp thé, och vi öppnade ett kexpaket. När de hade gått kände jag hur suget blev för starkt och det där kexpaketet blev som en grej jag MÅSTE ha. Typ 6-7 kex senare (lite överbliven påskchoklad och en av barnens söta yoghurtar ovanpå det) gick jag och lade mig, missnöjd med alltihop, men med tanken: ”äsch, jag får komma igen imorgon.”

Min ena son har feber, och väckte mig varje halvtimma hela natten. Vid ett av dessa tillfällen kände jag att magen var full av magsyra som kröp upp i halsen. Så himla obehagligt! Jag hostade tills jag kräktes och insåg att min mage inte hade tålt vare sig sockret eller mängden mat i den där kexorgien. Det ÄR inte värt det. Nu vet jag det.

Idag är jag sammanbitet arg och äter LCHF-mat, trots att barnens oätna påskhare i choklad står framme. Mina barn är inte så begivna på sötsaker, de får ...läs vidare