Författararkiv: Heléne Löfvendahl

Om Heléne Löfvendahl

Heléne Löfvendahl är utbildad undersköterska, lärare och kostrådgivare. Hon har ätit lågkolhydratskost sedan 2009 och ser LCHF som en livsstil. Heléne driver Löfvendahls i Motala tillsammans med sin man och där hittar du tjänster som kostrådgivning, träningsutveckling och för de som vill, i kombination med affärsutveckling.

3 Kommentarer

  Linda frågar: Kan man äta LHFC när man är gravid? Är det något särkilt man behöver tänka på i kostväg under graviditet och amning?  Mvh Linda

  HLHeléne Löfvendahl svarar: Självklart kan du äta lågkolhydratkost som gravid. Det finns ingen anledning att äta mat med snabba kolhydrater och stärkelse under varken graviditet eller amning. Både den blivande mamman och växande barn mår bra av ett stabilt blodsocker. Äter du lågkolhydratkost i dagsläget skulle jag rekommendera dig att äta varierat och äta dig mätt samt lyssna till din kropp. Den känner ganska väl vad den behöver. Det är viktigt att ni båda mår bra och mår du bra under graviditeten är det ofta ett tecken på att barnet gör detsamma.

Har du inte ätit lågkolhydratkost innan kan det medföra en del omställningsbesvär som trötthet och huvudvärk och under graviditet/amning är trötthet ett ganska vanligt fenomen. Värt att tänka på om man börjar under denna tid. Omega 3 och Folsyra är ...läs vidare

8 Kommentarer

Att träna utan kolhydrater - går det, är det ens möjligt? Kroppen måste väl ladda med kolhydrater för att orka eller hur?

När jag tränade aerobics, step-up och spinning samt lite styrketräning i maskiner åt jag kolhydratrik kost. Jag åt mycket mat, lite är inte min grej. Jag var ofta hungrig och väldigt ofta sugen på något sött efter maten. Jag var ofta sugen på godis eller annat gott vilket jag också åt ofta. Jag tränade tre eller fyra gånger i veckan och då går det ju att äta godis eller hur?

Spinning, aerobics och step-up-passen avverkades i tufft tempo: det var fullt ös som gällde. På spinningen var jag halvt död efter uppvärmningen, hur jag orkade vet jag inte. Aerobics och step-up samma sak men dessa pass var mycket roligare och därför kämpade jag lite extra. Mot slutet av passen var jag ofta trött, så där trött så att man vill ge upp och gå ut för att kroppen inte orkar men det där jävlaranammat slog in och passet klarades av. Efteråt kunde jag gå hem fysiskt trött och orkeslös och med ben tunga som bly. När jag kom hem var kroppen matt.

Efter dusch var jag självklart tvungen att äta mat. Pasta med köttfärssås var ofta förekommande, likaså rostmackor med Lätta, ost och några glas O´Boy (hur tänkte jag där??). Oftast blev det rostmackor måste jag erkänna, minst 6 stycken. Det gick enkelt och snabbt. Bara ta ur frysen, trycka ner i brödrosten och under tiden plockades ost och Lätta fram och ett glas socker hann röras ihop. Efter det låg jag resten av kvällen i soffan och glodde på TV, sugen på ...läs vidare

4 Kommentarer

Jag måste erkänna att jag laborerar för att hitta det optimala för ork och energi under ett träningspass. När pollenallergin var i full blom hade jag nästintill ingen ork alls i kroppen. Jag ville men kroppen orkade inte. Jag har testat att ladda med proteinpulver, kokta ägg eller äggröra, vatten, kokosfett eller kokosfett och kanelmuffins.

Vilket har gett bäst resultat då?

Helt ärligt: otroligt olika! Men om jag ska utse en vinnare så blir det utan tvekan kokosfett och kanelmuffins. När jag laddade med ägg kunde jag uppleva fullständig ork och energi. Jag ville bara mer, hade i stort ingen stoppknapp. Andra dagar stämde det inte alls och jag tjurade ihop. Varför vill det inte? Varför stämmer det inte? Ibland samarbetar inte kropp och knopp på det sätt jag vill. Proteindryck har jag inte så stor förtjusning till. Det är ett komplement innan och efter träning för återhämtning och om man inte hinner äta innan eller efter ett pass men jag anser inte att proteindryck ska tas istället för måltid. Sen är de inte så värst goda. Ja, jag är kräsen.

Kokosfett upplöst i ljummet vatten är ingen höjdare men det går. Hellre upplöst än på sked. Efter samtal med gymmets australiensare fick jag ett recept på banan och kanelkokosnötsbröd som han och en annan instruktör fann otroligt bra som laddning innan och återhämtning efter träning. Självklart måste jag testa men bananen ryker. Banan kan vara väldigt bra som laddning inför träning men jag är inget större fan av banan så den uteslöts helt. Kanelmuffins, som jag döpte det till, testades inför kommande träning och resultatet var imponerande. Jag öste på med tyngre kettlebell än vad jag själv räknat med och hade styrka och energi till övers. Eftersom kanelmuffins gav bra resultat testade jag igen. Och igen. Och igen. Samma goda resultat.

Vid träning direkt på morgonen har jag enbart tagit kokosfett med positiva effekter: ork och energi. Ibland sviker energin vilket kan bero på olika anledningar som exempelvis dålig sömn. Jag kan även konstatera att ju mer kolhydrater jag har ätit, både dagen innan och samma dag som träning, desto ...läs vidare

2 Kommentarer

Hösten börjar göra sitt intåg och med den mörkret. Det tråkiga. Vi har en tendens till att börja klaga. Är det inte fel på vädret, att det är för kallt, så nog är det väl för varmt? Eller att det regnar mest hela tiden. Jobbet. Tröttheten, jösses vad jag är trött och behöver sova. Svärmor. Det är väl ändå något i världsklass att diskutera om?

Hur orkar vi hålla på egentligen? Det finns alltid något att klaga på. Är det inte det ena så är det det andra och är det inte det så, hittar vi något annat. Sen kan vi gnälla lite extra på allt gnällande också. Varför är det så här? Blir vi aldrig nöjda?
Jag tröttnade på att bli som alla runtomkring var. Jag tröttnade på att lasta på mig andras problem och göra dem till mina. Jag har länge varit den som följt med strömmen. Har jobbarkompisarna gnällt på jobbet så blev jag minst lika gnällig. Jag slutade inspireras och blev som alla andra. Men, det är inte jag! Jag vill inte låta som alla andra, jag vill inte göra som alla andra för det är inte sån jag är som person. Mitt fokus byts från mitt mål och min drivkraft och istället blir jag en gnällkärring. Hur kul är jag då?

Så, hur vänder man på allt? Jag valde att försöka hitta något positivt i det negativa. Barn som vaknar tidigt kontrades med att det hinns mycket på dagen då. Under förutsättning att föräldrarna masar sig ur sängen... Den eviga tröttheten vände jag till att gå ut och röra på sig. Istället för att sitta av sin lunchrast i väntan på att jobba kan en promenad runt kvarteret räcka. Gnället över sommarvädret vände jag till att vi i alla fall är lediga. Använd fantasin (vi vuxna är dåliga på det) och hitta på andra saker, bygg koja med barnen i vardagsrummet eller vad som helst. Hur ...läs vidare

11 Kommentarer

Jag har fått höra en del kommentarer sen jag började med LCHF. I början blev jag nästan arg för att jag måste försvara mitt sätt att äta och propagerade för kosten. Idag bryr jag mig inte ett smack. Varför ödsla energi på kommentarer som folk hasplar ur sig för att de inte vet bättre? Det handlar om okunskap men även om rädsla. Jag kan känna så här: det är deras förlust. Det är ofta samma kommentarer som återkommer. När jag gick kursen till kostrådgivare och blev matad med näringsfysiologi blev allt så uppenbart. Det är häftigt hur allting fungerar och hänger ihop. Att det kan ske så ofantligt mycket saker i en liten cell som vi inte kan se men som bildar en fungerande människa. Fler borde ta del av detta. Tyvärr är inte sanningen så, folk vet för lite och det är då man slänger ur sig meningar som dessa:

"Vill du dö i förtid?"

Vad menas egentligen med att "dö i förtid"? Är det att gå bort innan man går bort av ålderdom? I så fall vill jag säga följande: Jag kan dö vilken dag som helst. Det vet jag inte nu. Det är inget jag kan styra över men jag tror definitivt inte att lågkolhydratskost blir min död. Min förra kosthållning hade snarare påverkat till en förtidig död.

"Vill du klogga igen dina blodkärl?"

Kolhydrater ger mig ett kroniskt högt blodsocker och högt insulin som i sin tur ökar risken för det metabola syndromet. Eftersom kolhydrater har en inflammatorisk verkan i kroppen så kan man själv räkna på sin ena hand vad som kloggar igen kärlen. Fett eller kolhydrater?

"Vill du få högt kolesterol?"

Kroppen är fiffig. Levern sköter detta på ett effektivt sätt. Får du i dig för lite kolesterol genom kosten tillverkar den lite. Får du i dig för mycket ...läs vidare

3 Kommentarer

Att äta LCHF kan innebära att få en del höjda ögonbryn. Vissa förkastar LCHF helt, de ser rött så fort orden uttalas så numera säger jag inte hur jag äter - om ingen undrar. Några blir nyfikna och vill veta mer. Andra tycker synd om mig och undrar hur länge jag måste äta så här? Andra har tyckt att jag kan unna mig av maten, av fikat eller av godiset och gett mig en sned blick för att jag tackar nej. ”Vad gör det om du tar lite? Lite kan du faktiskt äta. Sluta fjanta och var så fanatisk.”

Grejen är den att jag inte kan äta lite. Jag har inget stopp. Efter det kommer jag få ont i magen (speciellt av bröd och fikabröd) och bli svullen. Gravidmagen kommer åter. Jag kommer även få ett ökat sug och bli grinig.
Hur gör jag rent praktiskt? När vi ska bort ser jag till att grunda innan om jag inte i förväg vet vad som kommer serveras. Blir det rent fika som exempelvis födelsedagskalas med sju sorters kakor och tårta då tar jag något innan och har med kokosfett eller grädde att ha i kaffet. Om jag vill ha något så tar jag lite, äter det med gott samvete och njuter. Annars låter jag bli. Frosseriet som jag ägnade mig åt förr är helt borta. Jag skulle må fruktansvärt dåligt om jag gav mig hän som jag gjorde då. Det är det absolut inte värt.

Vi har blivit serverade lågkolhydratvänligt, på fest har jag tagit med eget om det är något jag inte kan äta. Vid högtider som senast på midsommar gjorde jag ...läs vidare

2 Kommentarer

Jag började med lågkolhydratskost sommaren 2009. En god vän berättade om LCHF. Hon hade blivit mycket bättre i sin pms. Jag har aldrig lidit av pms som jag gjort efter första barnet. Jag har aldrig mått så dåligt som jag gjorde då. När sonen matvägrade en tid brakade jag en dag ihop totalt och maken fick slänga sig hem från jobbet. Då blev jag rädd, insåg problemet, sökte hjälp och fick lyckopiller.

Jag är inte  förtjust i att ta tabletter. Jag tycker inte det är naturligt att dämpa symtom. Symtom finns av en anledning, något är fel och jag vill helst kunna kontrollera situationen själv. Nu klarade jag verkligen inte av mig själv så jag fick inse min begränsning, hur mycket det än bar emot. Jag trappade ner på lyckopillren och tog istället vid behov. Jag pratade mer med vännen om sina positiva erfarenheter av LCHF, jag lurade vidare och bestämde mig för att ge det en chans. Vad hade jag att förlora liksom? Men jag var tveksam, ska jag villigt erkänna. Som gammal Viktväktare ska jag ju undvika fett. Nu ska jag äta mer fett. Det krockade totalt och fett är … farligt.

Jag började. Det gick lätt och utan problem tills omställningsbesvären uppenbarade sig. Jag var så ofantligt trött och orkeslös i kroppen att det knappt går att beskriva. Jag minns än idag hur jag satt på yttertrappan, slurpade lite kaffe för att få upp ögonen och sonen ville gunga. Jag orkade verkligen inte resa på mig. Den eftermiddagen var en pina och många fler följde innan jag kom ut på andra sidan. Energifylld och bättre än någonsin.

Hur gick det då med min pms? Jodå. Jag upplevde skillnad. Eftersom jag tog lyckopiller påverkade självklart de till viss del men jag märkte ändå en skillnad. Frågar ni maken säger han att det inte var någon skillnad alls. När det var som värst döpte jag min pms till Eva. Det var inte jag som styrde. Flera gånger hade jag känslan av att stå bredvid när Eva härjade som värst. Skrämmande och helt sjukt egentligen. Jag kunde bli totalt rosenrasande över ...läs vidare