Författararkiv: Hanna Brunnegård

Hanna Brunnegård

Om Hanna Brunnegård

Jag brinner för kost och hälsa som ett helhetsperspektiv. Kropp och själ är ett, med rätt kost och rätt sinne är ingenting omöjligt. Maten och hälsan ska vara kroppsvänlig, holistisk. Alla förtjänar att må sitt bästa jag och det är tyvärr inget vi får gratis idag, sunt förnuft är minne blott men något vi kan gå tillbaks till.

2 Kommentarer

 

Mitt i ett brinnande ”dietkrig” där Skäringers debattartikel denna gång gick i bräschen för att spotta på LCHF-folket med sina ostrullar och kolhydratsskräck, till LCHF-folkets gensvar och bemötande med glömskan av en viktig underton. Det ätstörda mönstret och beteendet som för mig lyser igenom klart i alla grupper oavsett kostval.

I mitt tycke finns det många rätt men precis lika många fel. Det kostval som räddar en persons liv kan likväl sänka en annans, detta är en sanning då vi alla är olika och har olika förutsättningar såsom möjligheter. Våra kostval kommer alltid ifrågasättas, stötas och blötas, nötas till förbannelse. Jag undrar ibland, kommer vi någonsin förhålla oss lugna i denna debatt?

Går man tillbaks i tiden, till våra urfäder, då fanns säkerligen inte denna hetsiga inställning och tyckande gällande födan. Men då fanns heller inte våra sjukdomar, vårt utbud av totalt kaos när det gäller maten och det naturliga. Det närodlade, det naturliga, var det som inte bara togs förgivet utan var det enda alternativet. Riktig mat, äkta förutsättningar, inga krav på ideal, inget jämförande och ingen hets. Mat som inte skapade varken fysisk eller psykisk sjukdom som till skillnad från en stor del, eller kanske rentav största del av maten vi erbjuds idag gör. Denna debatt kommer inte försvinna utan kanske faktiskt växa sig än starkare med tiden, en tid då ideal, förhoppningar och förväntningar krockar med det sätt vi lever våra liv. Valt eller inte.

För mig, och då pratar jag verkligen om mig, är lågkolhydratskost varken en diet eller ett sätt att leva egentligen. Det är ett sätt att bara vara, vara jag. Äta mat jag vet är bra, som jag mår bäst av och det kan variera, ibland är det strikt paleo, ibland lchf och ibland en mix. Jag är en mix och jag behöver inte tänka eller planera för jag är tacksamt nog frisk – för den sjuke ser det givetvis annorlunda ut. Men merparten som lever här och nu är än så länge friska och kan så förbli med ett sunt förhållningssätt till maten och ätandet OM man får rätt kunskap och DÄR tror jag vi har roten till mycket elände. Vi fråntas kunskap! Men många vill inte höra kunskapen! Man ids inte, man vill inte, man vill vara som alla andra och passa in i normen. Men vilken norm och till vilket pris? Lågkolhydratskosten tillhör en gräsrotsrörelse, en stark och växande sådan, en rörelse jag tror på men även solen har sina fläckar.

Jag känner igen ett ätstört beteende direkt, det är som att dessa människor lyser och att jag kan se dem även om inte alla kan det. Som en missbrukare känner igen en annan med samma problematik, som man direkt kan känna eller se vem som är likasinnad. Jag känner igen ätstörningar, för jag har levt med dem i nästan hela mitt vuxna liv. Jag kan se dem, för att jag är så frisk och fri någon kan bli. De lyser och de finns överallt - oavsett kostval. Anammar man inte en naturlig kost av rätt anledning eller på ett individuellt sätt, kan även den bli en fortsättning på en sjuk inställning till maten och ätandet.

Kosten kan med andra ord göra oss friska och fria från vad nästan som, men den kan inte göra oss fria från inställning, där måste vi själva bidra. Kostvalen ger oss heller inte alla kunskaper eller modet till förändring. Slå i slutändan har vi vårt egenansvar och sunda förnuft till förfogande. Något som kan vara nog så svårt ibland.

 

 Skämt åsido... för mycket kolhydrater, onaturliga sådana och gärna i stor mängd, mår ingen väl av. Sen finns det givetvis de som kan äta större mängder kolhydrater och inte bli sjuka för det... man får inte stirra sig blind och glömma sin kropp och sitt förnuft eller vad som faktiskt är Naturligt - Om man är frisk. Med naturligt menar jag givetvis det vi är gjorda att äta, riktig Mat! Som inte är tokproccessad, förädlad, förändrad och har fraktats ett halvt klot, ekologiskt eller ej i den frågan. Närodlat, ekologiskt, äkta och sunt. Mat helt enkelt.

 

1 Kommentar

Jag är så eländigt trött på att ständigt jobba i motvind, men är precis lika tacksam varje gång jag ser resultat av det jag förmedlar och gör.

Att jobba för en naturlig kost, en hälsa som är bestående och individuellt anpassad, en kost som motverkar sjukdom och därmed motarbetar vinstintressen hos läkemedelsbolag och flertalet andra gynnare - det är att jobba i just motvind. Girigheten har ett pris och vi får alla ta del av skulden vare sig vi vill eller inte.

Det är januari fortfarande. Lågkolhydratskost/LCHF utnyttjas till det allra yttersta för att skapa profit där hälsan är i ett medialt fokus men i allra sista rummet när det kommer till grunden. Jag vill här påminna om vad som är en viktig kärna när det kommer till naturlig mat, kroppsvänligt ätande och just lågkolhydratskost.

Uteslut gluten för din hälsa. Gluten som finns i säd orsakar en onödigt hög glykemiskt belastning. Gluten retar ditt immunförsvar och dess effekter på kroppen stannar inte i tarmsystemet tyvärr.

Ät naturliga fetter, din kropp mår inte bra av lättprodukter som är hårt raffinerade – tänk naturligt!

Strunta i vågen – en missnöjd tur på vågen ger kortisolpåslag och kan göra att en eventuell fettdepå älskar dig än mer och vägrar släppa.

Undvik givetvis allt raffinerat socker. Väljer man att äta en naturlig lågkolhydratskost såsom Paleo är honung ett naturlig alternativ sötning men inget måste och inget att överdriva. Tänk återigen naturligt.

Utgå från Din kropp och Dina förutsättningar - genom att jämföra sig lyckas man oftast inte. Bli din egen största inspirationskälla.

Så glöm inte kärnan av vad en naturlig kost är, kroppsvänlig! Inspireras och peppas, men tappa inte ditt eget Jag. Låt dig inte luras av media, av egna som andras förväntningar. Må ditt bästa Jag!

 

 

Jag älskar jul, jag har älskat julen sen jag var liten. När jag flyttade hemifrån började jag planera julens alla härligheter redan vid midsommar. Julen ska vara stämningsfull, kärleksfull, förväntansfull och glädjefull.

Det är så förbaskat många måsten! Just nu kräks jag över just detta, jag kräks över mig själv som aldrig håller vad jag lovar – att vara ute i god tid, att sänka ribban av krav och att kunna njuta av julen som förr, hitta stämningen.

Senast i torsdags, fem dagar innan självaste aftonen var jag långt ifrån klar med alla klappar. Vissa ska dessutom lagas förhand, för så har jag alltid gjort. Jag deltar i den patetiska rushen, paniken och köerna. Jag stör mig på de gigantiska kundvagnarna i mataffärerna och jag irriterar mig på folk som är så sent ute med sina inköp. Att jag själv är en av dem är än mer störande.

Parkeringsplatser är omöjligt att hitta, det är trångt överallt! Köerna är milsvida, det kvittar tydligen om man lyckas sluta tidigt. Och sen den förbaskade julmusiken! Jag älskar julsånger, men det blir så konstigt när man mitt i en total hets, stress och helt frånvaro från jaget hör tonerna av Rudolf med röda mulen i bakgrunden. Ja det känns hur skumt som helst att stressa sig igenom handeln för att sen sätta sig i bilen och höra den stämningsfulla musiken, allt krockar fullständigt och jag lovar att jag bryter ut i ett asgarv.

Sen vidare till inköpslistan, för den är lång. Särskilt när det gäller maten (nämnde jag mina egna krav, ingen annans, mina?) bästa skinkan som är både krav och eko hittade jag i en affär, eko fläsklägg i en annan (och givetvis ska detta tillagas hemma, timtals innan trots att vi firar jul hos svärföräldrarna dagen innan jul, jag är en idiot). Bästa sillen hittar vi en helt annan handel och likaså gäller grönsaker.. och bakat ska det ju vara, så har det alltid varit, men jag äter inte bakat så jag måste hitta alternativ jag faktiskt kan och vill äta, svetten lackar. Holy shit, inte att förglömma gröna butiken (systembolaget)!! Obligatorisk liten punsch till julkalle, glöggen till fikat, en julöl till maken och far, kanske en liten nubbe till den som så önskar, en lagrad must och alkoholfria alternativ…. Kanske en smutt likör när ungarna sover och det är dags för de vuxnas julklappsöppning där rim krävs på varje klapp (underbart roligt men gahhhhhhh).

 

Så även detta år kommer jag göra som precis alla andra år, ge mig själv jullöften istället för nyårslöften. Nästa år ska jag köpa alla julklappar på nätet i god tid (lycka till kära jag), nästa år ska jag sänka ribban (här ljuger jag så det visslar om det för det kommer aldrig hända), nästa år ska jag få känna den där julkänslan (ehhh man kan inte bli barn igen, hitta en ny känsla som inte heter stress, press och krav istället) osv osv osv….

Yes, här är min ärliga jul. Ingen ”facebookfasad” om hur uuuuunderbart allt är, pyssel och stök med barnen och enbart myyyys. Eller värsta statusen ever som är ”jag är klaaar” va fasen liksom, jag har allt kvar! Men verkligenheten är mer än statusuppdateringar och tolkningar, inkänningar av omgivande liv och rörelse. Julen kommer bli fantastisk till trots, jag är faktiskt en klippa som måste ge mig själv en klapp på axeln oftare, precis som så många andra av oss kvinnor som letar mer fel än rätt. Med detta vill jag avrunda.

 

Det blir som det blir och det blir BRA!

Ha en underbar jul, för nu tänker jag fira, försöka hitta, den av all kommers och krav dolda, stämningen. Till trots älskar jag ju jul.

 

God Jul och Gott Nytt från mig till Er

 

När första ljuset brinner står julens dörr på glänt och alla är så glada att fira få advent….

Så börjar första raderna i en klassisk adventsramsa man fått lära sig sedan förskoleåldern. Jag skulle vilja påstå att jag är aningens cynisk här. Alla är så glada. Så ska det kanske vara, men är det så? Ett av de största nöjet efter att få se sina barns glädje under julens helger är julmaten. Generellt skulle jag våga mig på att påstå att just  maten är fokus under julen till väldigt stor del hos de allra flesta. Maten är allt det underbara som man längtar efter men samtidigt mycket av det negativa som skapar konflikt i många kvinnors hjärnor.

Dödssynd nummer 5. Frosseri. Men herregud kvinna, under julen måste man väl i alla fall få slappna av och äta, spänna upp livremmen och ligga på sofflocket och päsa utan ångest. Kompensationen kommer ju ändå sen, i januari, hälsomånaden nummer 1. Då är det inte längre julen som lackar utan svetten som lackar, ångesten på gymmen lyser upp rummen och närvaron är hög.

Maten och ätandet är så laddat. En del säger sig inte bry sig, jag tror få av dessa. Än den ena och än den andra ägnar sig åt någon form av kompensation. Ät mindre och rör dig mer är fortfarande en fras som styr gemene man. Frossa och kompensera med motion eller svält, eller varför inte båda? Kanske kommer en ny trend efter jul, 1:6? Ät viktväktarsoppa en dag och svält resterande? Nej, det var såklart överdrivet men jag tror de flesta här förstår min tanke och min underton.

Jag har precis som ett otal kvinnor firat advent och jul med känslor blandade av glädje och ångest. Det är många måsten, pepparkakor hit och dit, lussebullar, godispaketen på jobbet och alla dessa gigantiska julbord. Tallrikarna och kundvagnarna fylls så till det yttersta och ändå är det inte nog. Man äter som om man såg svältdöden torna där framme. Som om det var livets sista andetag och stund och maten vore räddningen och trösten. Trösten, det kanske ...läs vidare

3 Kommentarer

När det kommer till media är vikten något av det mest centrala, vår svaghet skulle jag vilja säga. Vikten är viktig men frågan är om den är det absolut livsviktigaste? Är man smal är man därmed frisk – eller inte?

 

SBU:s expertgrupp har ju kommit med en revolutionerande rapport i dagarna, i denna rapport visades att om man såg till det långsiktiga så spelade det ingen roll vilken kosthållning man valde, viktnedgången kom om man följde sin valda diet. Kortsiktigt vann lågkolhydratskosten. Vinsten för LCHF är för mig att man inte kan påtala sambandet mellan hjärt-/kärlsjukdom och LCHF/ett ökat intag av naturligt fett och ett naturligt ätande. Att viktminskningens snabbhet fick stå i fokus är PR och fjäsk med människors svaghet. Vikten och det yttre. Smal är vacker. Smal är framgångsrik. Smal är Lycklig. Eller?

 

Självklart ska man inte förneka eller nedtona att en viktnedgång för överviktiga, eller sk ”feta” med bmi över 30, att deras liv får en avsevärd förbättring på flertal plan, längre liv och ökad livsglädje som liv i sig. Men det basala, grunden... den skuggas av viktfokuset och det är det jag vill betona lite.

 

Frågan kan därmed stanna där. Är LCHF bara för överviktiga, för ”feta” och för personer med diabetes?

 

LCHF/Paleo... är naturlig mat, mat som kroppen är anpassad att äta. Mat som är för alla. Är du underviktig går du upp i vikt med din modell av LCHF. Är du överviktig går du ner. Är du normalviktig står du still. Men gemensamt är att det är kroppsvänligt och du håller dig frisk och vid liv. Det är ren mat som kroppen är designat att äta Oavsett vikt. Det är hälsa Oavsett vikt.

 

Personligen vill jag belysa att många om än inte alla kan gå ner i just vikt med nästan vilken metod som helst, precis som SBU:s rapport visade... MEN för att man är smal är man därmed inte hälsosam eller frisk, har hälsa! Svält dig, fasta överdrivet, ta bort livsmedel som är livsnödvändiga... Bli ditt yttre smala jag men är du frisk? Mår du ditt bästa jag? Går du igång på vågen eller går du igång på dig själv? Är det andras eller egen bekräftelse som är målet? Är det DU eller en bild av dig som är målet? Ofta en kombo - men vilket är fokus?

 

Eller så äter du naturligt mat, mat som kroppen är ämnad att äta, äta kroppsvänligt och hitta din biologiska vikt istället för din ”vågvikt”. Har man hälsan i fokus, äter mat som är bra för mage, tarm, hjärna, hjärta, kärl och hela systemet då mår man bra – vad det sedan står för siffra på en plastmojjäng oftast placerad i badrummet kan väl ändå kvitta? Hur fort man går ner, eller upp, i vikt kan kvitta – jämförelsehysteriken måste sluta. Sen finns det självklart en grupp människor som har ett stort mervärde av vikt, våg och siffror men de är FÅ, få jämfört med det mediala. De ska inte nedtonas, men vikten ska heller inte vara det centrala i vårt totala mående.

 

 

Vi är alla olika och det glöms lätt i jämförelsvärlden

IMG_1040

Det kan låta som det mest självklara i hela världen – att ta sina egna vuxna beslut och gå sin egen väg. Men jag vågar mig på att tro att det är få som faktiskt gör just detta – går sin egen väg.

Vem av oss påverkas inte av yttre omständigheter såsom media och sin omgivning? Hur många har dessutom inte sällan även inre omständigheter som gör besluten svårare och snårigare. Ofta inre omständigheter påverkade av just yttre faktorer som självkänsla, osäkerhet, konflikträdsla och en vilja att passa in mm. Det glöms ofta bort att man inte ÄR sina inre såväl som yttre faktorer.

Alla vill må bra, vara omtyckta och anpassade. Smidigt och enkelt. Men är det egentligen så himla smidigt, utöver det kortsiktiga loppet? Mår man helt och fullt och lever man helt och fullt när man följer en mall och förväntningar, såväl egna som andras? Det här är en balansgång som är svår, men därmed inte sagt omöjlig.

För drygt ett år sedan var jag själv i en situation som satte mig på min allra yttersta gräns. Välja MIG fullt ut eller välja att följa massan, normen. Följa hjärtat, känslan och min vetskap eller följa det inlärda och anpassade. Följa sjukvårdens råd och dietistens kunskap kontra min egen. Fortsätta vara i ett delirium med en till synes normal hälsa men utan att må mitt bästa jag.  Jag valde att följa MIG och det är tamejtusan det bästa jag gjort. Jag valde att avvika – gå min egen väg. Jag valde att en gång för alla stå för mina val, att äta kroppsvänligt, lchf/paleo. Något jag gjort länge länge men som motarbetats från många håll.

Kosten och tuggandet är så otroligt laddat – lågkohydratskost är det mest naturliga vi kan ge våra kroppar, tillsammans med ett positivt sinnelag. Lågkolhydratskost, LCHF, Paleo – kärt barn har många namn och ser precis ut så, gränsdragningarna är inte så hårda som man kan tro men olika för oss alla med en gemensam faktor – Kroppsvänligt! Det finns inga onaturliga mallar inom lågkolhydratskosten, det är kroppsvänligt och personlighetsanpassat rakt av, Sunt. Det ger en sund kropp såväl som ett sunt sinne – kropp och själ hänger ihop.

Det fantastiska med att äta lågkolhydratskost är att det finns väldigt lite pekpinnar, eller ja det beror självklart på utgångsläget. Men naturlig mat, kroppsvänlig, artegen – det är inga pekpinnar, det är riktliner. Att välja bort onaturligt processad och ...läs vidare