Författararkiv: Gäst

Om Gäst

Detta inlägg är skriven av en gäst. Antingen har vi bjudit in personen att skriva eller så har den konaktat oss om sin historia. Vill du skriva här någon gång? Kontakta pia@kostradgivarna.se och berätta om vad du vill skriva och varför.

Helena Roth förändringsagent
Helena Roth förändringsagent

På en föreläsning nyligen med Charlotte Rudenstam fick publiken uppgiften att under två minuter berätta för bordsgrannen "Vem är jag?". Jag började, och tyckte det var lite lurigt, främst för att jag inte är så förtjust i etiketter. Så många av etiketterna vi tilldelar oss själva eller andra handlar mer om vad vi GÖR än om vem vi ÄR, tänker jag. Men, jag drog igång och funderade och resonerade och berättade. Min bordsgranne tappade hakan efter en stund och sa lite chockat till mig:

- Oj vad du verkar ha tänkt mycket på detta. Du verkar veta precis vem du är. Jag vet inte alls vad jag ska svara.

När de två minuterna var till ända var det ju hens tur att göra just det, berätta för mig vem hen är, och det satt hårt inne. Efter en stunds tystnad började hen berätta om sitt jobb, vilken position hen hade och vad det handlade om. Efter en liten stund av det, så frågade jag:

- Men, är detta vem du ÄR, eller är det vad du GÖR?

Jag möttes igen av en markant tystnad, innan hen sa att det ju är vad jag gör. Och det har hen ju rätt i.

Det var en intressant observationen och jag insåg till fullot att det finns många vuxna som tappat bort sig själva lite grann, som definierar sig själva utifrån vad de gör, snarare än vem de är.

Nånstans på vägen så tror jag vi tappar bort helheten i vårt jag. För titta på ett litet barn – de bara är. Helt naturligt. Inga konstigheter. Sen händer något. Vi (vuxenvärlden) börjar sätta epitet på dem. Säga att de är duktiga när de klär på sig, ritar en teckning och sätter undan tallriken i diskmaskinen. Berömmer dem ofantligt för saker de gör…. och glömmer kanske bort att ge dem bekräftelsen i att de är fantastiska och underbara som de är. Alternativ uppmuntran är inte lika lätt för många av oss. Men kanske kan du säga:

- Jag ser att du kunde knäppa knappen i byxan alldeles själv idag!
- Jag ser att du lagt ner mycket arbete på den här teckningen, kan du berätta för mig vilka färger du använt dig av?
- Vad mycket enklare det blir när vi hjälps åt att ta undan efter maten!

Tonårsdottern kom hem häromdagen och berättade om den störiga killen i klassen. Jag kände hur det stack till i hjärtat på mig. Så jag kunde inte hålla mig från att ställa frågan:

- Tror du att han ÄR störig, eller är det något han GÖR som du/ni uppfattar som störigt?

Hon tänkte en kort stund, innan hon sa, att det så klart var det sistnämnda. Men tänk så lätt det är att säga att folk är dumma, när de kanske sagt något dumt. Eller att de är så otrevliga, fast det egentligen bara är en handling de gjort som vi uppfattar så. Med det sagt, menar jag så klart inte att vi ska bete oss hur som helst! Jag har ett ansvar för mina handlingar. Men det blir ohälsosamt och skadligt när jag tror att jag ÄR det jag GÖR. För hälsa, verklig hälsa, är beroende av att jag hyser omtanke och kärlek för hela mitt jag, både det jag är och det jag gör. Och tappar jag bort den jag är – ja, då är jag inte hel.

Och då funderar jag över våra barn – vilken slags förebild är jag då för mitt barn? Om jag tappat bort den jag är, hur kan jag då med någon slags trovärdighet berätta för mitt barn att det duger som det är? För nog ligger det mycket sanning i ordstävet att barn gör som vi gör, inte som vi säger.

Vem är du?

Helena Roth

 
Helena Roth, förändringsagent och professionell coach som brinner för att göra ett positivt avtryck. Drömmer om, och agerar för, att skapa en hållbar lärande värld – för jag tror vi kan bättre än idag! Är initiativtagare till #skolvåren och en av eldsjälarna i Skolvision. Bloggar på http://herothecoach.com och twittrar som @HERO_Respondi. Nyfiken på människor, så hör av dig och berätta vem du är!

1 Kommentar

Torgny Steen och Anna Sendel Steen
Torgny Steen och Anna Sendel Steen

För ett par år sedan läste vi en intressant artikel med rubriken "Sovrumsdammet rena mardrömmen". I artikeln stod bland annat att "Låga koncentrationer av många olika ämnen kan tillsammans ge negativa effekter. Det är det som kallas cocktaileffekten. Lägger man exempelvis ihop de olika ftalaterna* kommer man ofta över gränsvärdet, och lägger man till andra hormonstörande ämnen som flamskyddsmedel blir effekten ännu värre.", allt enligt David Gunnarsson, ansvarig för miljögifter på Naturskyddsföreningen.
*Ftalater är en grupp kemiska ämnen som bland annat används som mjukgörare i plast. Läs mer hos Kemikalieinspektionen http://www.kemi.se/sv/Innehall/Fragor-i-fokus/Ftalater/

Idag använder vi cocktaileffekten som metafor i olika sammanhang, exempelis när vi på CreativeChildren:Camp® (www.creativechildren.se) vill skapa förståelse kring uppkomsten till de olika symptom många upplever hos sina barn, både i skolan och hemma.

Cocktaileffekten är helt enkelt klockren för att beskriva den samlade effekten av:
•    Livsmedelstillsatser i det vi äter och dricker
•    Miljögifter i luften vi andas
•    Strålning från trådlösa nätverk och telefoner, mobiltelefoner samt datorer
•    Press i hemmiljön
•    Stress i arbetsmiljön i skolan
•    Exponering sociala medier
•    Fokus på beteende och prylar i reklam via TV och andra kanaler
•    Spelandet som ständigt triggar hjärnans belöningssystem
•    Etc etc

Var för sig kanske inte något större problem, tillsammans och över tid en ”cocktail” som vi – likt 60-talets Neurosedynskandal eller vår tids otillräckligt testade massvaccineringerar – ännu inte sett eller förstått effekterna av.

Eller för att citera Naturskyddsföreningens David Gunnarsson igen; ”Låga koncentrationer av många olika ämnen kan tillsammans ge negativa effekter”.

När allt kommer omkring kanske det inte är så förvånande att antalet lättstörda och stresskänsliga barn med koncentrationsproblem, försämrat närminne, psykisk labilitet, födoämnesintoleranser, minimal ork och uthållighet samt ljud- och ljusöverkänslighet ökat dramatiskt det senaste årtiondet?

Allt fler barn lever helt enkelt i en stressbägare som är mer eller mindre överfylld hela tiden med litet eller inget utrymme för livsnödvändig vila och återhämtning.

Vilket bland annat resulterat i att antalet barn som medicineras för ADHD ökat från 2 000 barn år 2000 till över 26 000 barn år 2012.

Vilket får oss att tänka att de olika symptom, diagnoser och bokstavsetiketter vi upplevt de senaste 10 åren snarare är kopplat till vår valda livsstil än resultatet av någon epidemi.

Vi erkänner gärna att det, trots all tillgänglig information och förståelse kring vad som rimligen är sunda val, inte alltid helt lätt att veta vilka alternativ som är ekologiskt riktiga. Särskilt inte när snabba beslut ska fattas i affären, med trötta skrikande barn runt benen, efter skolan och innan något barns aktivitet.

Några har varit tidigt ute med att ställa om livsstil, inte alltid med enbart hurrarop från nära och kära, genom att välja ekologiska livsmedel utan tillsatser och hållbart producerade produkter och tjänster. Några gräver upp gräsmattan på tomten eller skaffar ett eget Tower Garden (https://www.towergarden.com/) till lägenheten där de odlar egna grönsaker och på så sätt veta vad de stoppar i sig.

Tillsammans med nära och kära kan vi börja i det lilla genom att välja livsmedel utan tillsatt socker och olika livsmedelstillsatser, slopa läsk och energidrycker, minska familjens mjölkdrickande, laga mer mat från grunden själv, välja bort aktiviteter eller ”måsten”, cykla sträckor under tre kilometer, dricka vanligt kranvatten (0,033xdin vikt i kg=l vatten/dag) eller något annat fiffigt du gått och lurat på länge.

”Aaah! Kom igen nu, det är väl inget nytt …”. Och det är det verkligen inte. Men så länge vi inte gör det vi faktiskt vet spelar det ingen roll. Det är först när vi både vet och gör som det verkligen händer något.

Vår erfarenhet är att det är lättare GJORT än sagt. Särskilt med tanke på att 20% av aktiviteterna ofta står för hela 80% av resultatet. Vilket i klartext betyder att du kan få betydligt kraftfullare resultat om du slutar med Nutella mackor, läsk, energidryck och godis jämfört med att sluta med mjölk för att undvika Kasein (Kasein=mjölkprotein som blir morfin i kroppen).

Dagens konstigheter är morgondagens självklarheter medan dagens självklarheter mycket väl kan vara morgondagens konstigheter.
Tillsammans gör vi skillnad. För oss själva, för våra barn och för kommande generationer.

Mejla gärna och berätta om dina tankar och bästa tips samt hur det går för dig till Tjohoo@torgnysteen.com.

 

Anna Torgny WebbTorgny Steen och Anna Sendel Steen

Efter år med ledande positioner hos varumärken som Aftonbladet, IDG Sweden, Riksmedia och Stjärnklart och Sydsvenskan ville livet annat. Idag jobbar de med att göra skolfamiljers liv lättare genom det egna varumärket CreativeChildren (www.creativechildren.se). Anna arbetar också i förskolan medan Torgny, genom föreläsningar och kurser i ledarskap och kommunikation, hjälper företag och skolor att må bra, nå mål och uppfylla drömmar (www.torgnysteen.com). Torgny är också en av skolvisionärerna i Skolvision.

8 Kommentarer

Idag ska ni få möta Olle och hans familj genom pappa Fredriks ord.
Få saker berör mig så djupt. Jag tänker alltid att det lika gärna kunde ha hänt min familj och något av mina barn. Vi följde också strömmen och vaccinerade oss och vi klarade oss. Olle däremot, han fick narkolepsi.
Cecilia Blidö
 
Olle 9 år fick narkolepsi av pandemrix (foto privat, Fredrik Erikson)
Olle 9 år fick narkolepsi av pandemrix
(foto privat, Fredrik Erikson)

Hur är det att leva med narkolepsi som barn och hur påverkar det er familj?

Det är en tuff sjukdom då den är autoimmun och har drabbat ett barn. Han blir trött och kan somna på sekunder. Sjukdomen är så svår att han måste äta kemiskt amfetamin  två gånger per dag i mycket stora doser som läkarna inte vet bieffekterna av än.

Hans sociala liv är nästa obefintligt utom när han tränar hockey eller innebandy. Han orkar inte leka med andra barn på eftermiddagar och kvällar för han är så trött och orken måste ju räcka till hemläxor.

Vi har det rätt jobbigt i familjen stundtals då sjukdomen även gör att han kan brista i gråt eller bli förbannad för ingenting. Humörsvängningarna är tufft för oss föräldrar för man vet att det inte är han egentligen. Allting vi ska göra kräver enorma planeringar för att om han måste eller vill vara uppe lite längre någon kväll blir det nästan alltid bakslag dagen efter. Så det är svårt att göra något spontant.

Varför fick Olle narkolepsi?

Han fick ett dåligt vaccin i samband med svininfluensa hysterin 2009.

Vilket stöd får ni? Vilket stöd saknar ni?

Vi får stöd i skolan. Där har han en resursperson som följer med honom och ser när han missar något så han kan ta igen det med läraren.

Vi saknar ett stöd från staten som säger att de ska ta hand om Olle om han inte kan jobba, plugga, ta körkort i framtiden. Det finns ingen som har tagit något som helst ansvar från myndighetshåll och det är det som gör en mest frustrerad.

Om vi skulle låta Olle vara en dag utan sina mediciner så skulle han sova i stort sett hela dagen och bara vakna för att äta. Och han skulle inte lägga någon mättnad.

Har ni gjort några anpassningar av kosten med anledning av diagnosen? I så fall på vilket sätt?

Vi har fått hjälp av dietist som sagt att vi måste vara försiktiga med vad Olle äter för han känner ingen mättnad. Narkoleptiker är normalt sett alltid överviktiga så vi försöker hålla koll. Tyvärr så är det just nu så att alla tabletter gör att han inte har någon som helst matlust när de verkar men så fort de börjar avta så kan han frossa. Och då är det ju extra viktigt att det matchar vad han gjort under dagen eller ska göra. Han tränar mycket och gärna så vi har nu en tid haft svårt att få i honom tillräckligt med näring och då blir han ju trött för det.

Hur ser ni på vaccineringar idag? Risker/fördelar?

Vanliga beprövade vaccin som har funnits under en längre tid är vi positiva till. Vaccin som mer eller mindre har skapats i kommersiellt syfte är vi extremt motsträviga till. När läkemedelsindustrin letar efter pitchar för att sälja ett nytt vaccin då måste man dra öronen åt sig. Ska man ta vaccin för att ett börsnoterat företag tycker det eller för att det är viktigt för hälsan?

Hur ser ni på samhällets stöd kring er situation och kring information vid vaccinationer?

Propagandan inför den vaccinationen som förstörde Olles liv var ju enorm och det var svårt att stå emot. Jag själv tog inte sprutan för jag tyckte det lät för otroligt och hade aldrig haft problem med säsongsinfluensan någon gång innan.

Dock var skolan och skolsystern noga med att poängtera att ”ni vill väl inte att ert barn ska smitta hela klassen om han inte tar den?”

Samhällets stöd är bra från sjukvårdens och skolans sida. Men från andra instanser har det varit rakt motsatt.

Förra sommaren lovade Göran Hägglund(fp) och Lena Hallengren(s) att alla drabbade barn skulle få hjälp att leva ett så normalt liv som möjligt i framtiden. Detta gick omintet för oss för ett par veckor sen när vi fick avslag från Läkemedelsförsäkringen (privat försäkringsbolag som ägs av läkemedelsföretagen som säljer produkter i Sverige) på att det var ett samband mellan sprutan och min Olles sjukdom.

Hur kan jag vara så säker på att det är ett samband? Innan sprutan fanns det nästan inga under 12 år som fått narkolepsi och efter sprutan var det över 300st. Efter sprutan har de som sålde vaccinet satt 20 år som gräns för hur ung man får vara för det vaccinet.

Hur ser ni på framtiden?

Framtiden är ett stort svart hål just nu. Vi vet inte vilken väg sjukdomen tar. Kommer den att accelerera eller kommer den att vara konstant? Kan han gå ut skolan? Kan någon någonsin anställa honom och vad ska han då göra? Kommer han att kunna köra bil eller måste vi flytta till en större stad med bättre kommunikationer? Kommer han då somna på tunnelbanan/bussen/spårvagnen och vakna utan pengar i en stadsdel han inte känner till?

Vem tar ansvar för Olles framtid om inte staten kan erkänna sitt fel?

Fredrik Erikson, pappa till Olle 9 år som fick Narkolepsi av pandemrix 2009.

 

Läs mer:
Barnen med narkolepsi som nekas ersättning (artiklar i SvD)
Olle fick narkolepsi - får inte ersättning (Barometern)
Narkolepsibarnen måste få ersättning (ledare Aftonbladet)
Narkolepsiföreningen

Jag är 28 år och fick i juni mitt första barn. Det blev en liten kille på drygt 3100 g som mådde prima från första stund. Välmåendet för oss båda har fortsatt och då jag helammar vet jag att min kost i allra högsta grad påverkar min son.

Men om jag skulle backa lite och ta det mer från början...

Som gravid fortsatte jag äta enligt LCHF och min slutvikt som höggravid stannade på +10 kg. Då jag själv har mött en del motstånd och fördomar kring LCHF-kost under min graviditet hoppas jag med detta inlägg kunna bidra med tips till er som är i liknande sits.

Under hela graviditeten hade jag mycket bra värden och lillkillen i magen mådde fint! Jag mådde förvisso illa i början och fick kämpa för att hitta lämpliga mellanmål så som paprikabitar, keso, avokado och ost/skinkrullar.

Jag ljög visst tidigare i texten. Alla värden var inte superbra.

Efter glukosbelastningen hade jag högt blodsocker. Det sattes igång en karusell med snack om vidareremittering till endokrin-avd på sjukhuset och så vidare. Jag skulle få övervaka och mäta mitt blodsocker varje dag för att se så att min bebis inte riskerade att må dåligt.

Men allra först ville min barnmorska att jag skulle genomgå en ny glukosbelastning för att få bekräftelse på att mitt värde låg högt. Det innebar alltså att jag skulle behöva dricka ett stort glas med socker. Igen. Jag var alldeles uppriven och det kändes inte bra i kroppen. Men vad hade jag att sätta emot? Min barnmorska och hennes kollega ansåg samma sak: mitt värde var avvikande och därför behövde jag utsättas för samma sockerchock igen för att se om värdet bestod.

Jag diskuterade saken med maken. Ingen av oss förstod varför jag skulle behöva genomlida ytterligare en sockerchock. Det slutade med att jag ringde upp min barnmorska och frågade efter alternativ till glukosbelastningen. Jag framhöll än en gång att jag äter enligt LCHF och att det därigenom bör bli felvisande att genomgå en glukosbelastning. Till slut gick barnmorskan med på att göra en så kallad frukostbelastning. Jag åt frukost och kom två timmar senare till barnmorskan för att mäta blodsockret. Värdet var perfekt! Varför kunde jag inte fått göra den typen av belastning från början? För vem är dessa rutiner bra och viktiga? Hur kan det bli rättvisande om man går efter samma mall till alla kvinnor?

Det är nog svårt och förvirrande att vara gravid utan att höra alla dessa "råd" och rekommendationer som strider mot vad man själv mår bra av. Vågar man göra det som inombords känns bäst för barnet och därigenom gå emot rekommendationerna från mödravårdscentralen och livsmedelsverket? Jag tog rekommendationerna, råden och rutinerna och kunde till slut göra dem till mina. Jag och min man bestämde att jag inte skulle ändra min kost bara för att jag var gravid (och äta efter kostcirkeln som Livsmedelsverket rekommenderar), utan fortsätta äta på det sätt som jag mådde bra av. Självklart följde jag de råd som gäller gifter i fisk osv men råden kring kostcirkeln stämde inte för mig. Jag äter idag fortfarande efter LCHF och både jag och min son mår jättebra av det!

Sophia N

 

2 Kommentarer

Vissa dagar ångrar jag mig. Jag ångrar att jag började med något som kallades LCHF. Jag ångrar att jag blev intervjuad av tidningar, att jag ställde upp på bilder, att jag åkte på kryssningar som representant för LCHF, jag ångrar att jag startade en blogg som handlade om dessa fyra bokstäver, L C H F. Ibland ångrar jag till och med att jag utbildade mig till kostrådgivare med en speciell inriktning.

Jag menar inte alls att jag är olycklig på något sätt, jag är glad att jag har gått ner i vikt. Det har inte fått mig att bli en annan människa men de har framhävt vissa egenskaper som anses som attraktiva vilket gör att andra människor ser mig på ett nytt sätt, tar det jag säger på ett annat sätt. Jag har alltid varit stark, smart, haft bra självförtroende och jag anser att jag alltid har varit snygg. Alla kanske inte håller med och jag kanske inte alltid har uttryckt mig på det sättet så att folk verkligen har förstått att jag alltid har varit nöjd med hur jag har varit och framför allt med vem jag har varit som person.

När man går med på att vara representant för en metod och för viktminskning förändras livet och det kan vara svårt att hänga med. Det är definitivt inte alltid guld och gröna skogar, att hela tiden få sin tallrik analyserad av folk man känner och av folk man inte känner. Att hela tiden få stå till svars för hur man äter, varför man äter på det sättet och sedan förklara för människor varför det är bra att äta så. Att vara tvungen att gå igenom saker som glukoneogenesen på lunchrasten kanske inte alltid är vad man önskar sig, särskilt inte för människor som helt ärligt inte ens vill förstå.

Ibland måste man bara få stänga in sig och traggla på, köra på sin egen grej utan att folk frågar. Jag är så otroligt trött på att försvara ...läs vidare

3 Kommentarer

Mitt intresse för LCHF började i mars 2011. Fick höra en sådan otrolig intressant berättelse av en f.d. kollega. Hon hade högt blodtryck och biverkningar av sin medicin som hon åt. Hon läste om LCHF och bestämde sig för att prova, i dag är hennes blodtryck helt bra och hon har slängt medicinen. Tack vare hennes berättelse så läste jag själv allt jag kom över om LCHF.

rheumatism-13022599Min första tanke var givetvis att det är som med alla andra "dieter", krångel och sen lägger man ner. Har som många andra provat både det ena och det andra. Men ju mer jag läste, desto mer intresserad/nyfiken/förvånad blev jag. Sagt och gjort, så började jag lägga om min kost helt. Till saken hör att jag levt många år med smärtor i kroppen, yrsel och övervikt.

Jag satsade stenhårt från dag 1. Efter första veckan vaknade jag en morgon….. pigg!? Kokade kaffe i vanlig ordning, hundarna ut. Men något "saknades"?! AHA!! ingen värk!! Blev överlycklig! Har ätit värktabletter morgon och kväll så länge! Så fortsatte det.....Härligt! Och sen då? Vikten? Kände redan första veckan att jag gått ner men ville eller vågade inte väga mig.

Sen gick det bara av farten, motionerade mera eftersom jag nu kunde och orkade. Inga leder som värkte och satt stopp. Hade rört på mig ändå, det måste man då man har hundar, men nu kunde jag gå längre.

Åt god mat, åt mig mätt och mådde bra. Träffade en vän efter 3 månader från det jag började med LCHF. Hon såg direkt att jag gått ner i vikt, och tyckte att jag såg piggare ut. Men jag vägde mig inte förrän efter 8 månader. Hör och häpna, då hade jag gått ner 23 kg! Helt otroligt! Folk ...läs vidare

6 Kommentarer

Hårdrock, festande och LCHF…

Kanske lite mindre vanligt för 18-åriga hårt tränande musiker att ha just de tre ämnena som absoluta favoritintressen. Men så har det blivit och så kommer det troligen vara ett tag till. LCHF är något jag varit väldigt intresserad av de sista två åren, sen jag började läsa om det.

Och om jag ska vara helt ärlig, så är anledningen till att detta jätteintresse och att hela LCHF-konceptet tilltalade mig, faktiskt ”rebellkänslan”. Känslan att ha världen emot mig, trots att man har rätt och ha möjlighet att överbevisa vem som helst som säger emot en… Haha, det är livet!

Men om detta ska vara underhållande måste man vara väldigt kunnig och redo att kunna ge svar på tal mot alla argument som slängs emot en, med både ren fakta och stark och tydlig logik. Detta har varit drivkraften för just mig, att kunna så mycket att ingen motståndare kan få mig på fall med hjälp av ord. All denna kunskap har jag samlat på mig genom att först läsa boken Matrevolutionen (som är en fantastisk bok för att öppna folks ögon) och sedan tvinga ur min kära mor Anna Hallén så mycket information det bara går. Till sist försöka få information från det allsmäktiga internetet… Som jag faktiskt upplever svårt i just detta ämne, eftersom man ser hur folks åsikter förvränger information. Men framför allt, eftersom LCHF inte anses som fakta av majoriteten. Därmed blir det underground att försöka hitta korrekt information om det.

Tim Hallén 18 år
Tim Hallén 18 år tilltalas av rebellkänslan kring LCHF

Hemma hos Hallén har det alltid varit hälsosam mat. Först ”Livsmedelsmärkets falska sanningsbaserad kost", senare GI och till sist LCHF. Så jag var redan fullt ”troende” och övertygad när jag började läsa mer om det.

Jag kände av effekterna när jag inte åt bra och rätt mat. Mådde sämre och presterade sämre på träning och i skolan. Som studerande kille med ADHD kände jag den drastiska förändringen i mitt huvud när jag åt rätt, att helt plötsligt kunna lyssna på ...läs vidare

10 Kommentarer

Michelle Hallén 19 år
Michelle Hallén 19 år - en ung tjej som äter LCHF

Som liten har man inte riktigt förmågan eller intresset att ifrågasätta föräldrars åsikter och påståenden. Det mamma eller pappa säger är sant, punkt. När man sedan blir äldre och vänner, skolan och media får en större plats i livet förstår man också att det finns andra sanningar än föräldrarnas. Så de kunskaper om LCHF som mamma gjorde till en naturlig del av vår vardag är ingenting jag bara köpt utan att tänka efter. Hon har dock aldrig behövt bevisa något genom studier eller diagram. Att man mår bra av att undvika pasta, potatis, ris och bröd har jag fått bekräftat av min egen kropp sedan vi tog bort det från middagsbordet. Mer energi, fungerande mage, en mättnad som varar och en hälsosam vikt är bara några av alla de fördelar jag märkt av.

Men. Ja, det finns tyvärr ett men. Hur övertygad jag än är om dessa fördelar med en kolhydratssnål kost är det inte alltid lätt att hålla sig till det. Det är tvärtom ganska besvärligt ibland, kanske lite extra för oss unga. Att jag tror det kan vara lite mer omständligt för unga är för att vi har mängder av kolhydratsbomber i vår vardag som kan vara besvärliga att hoppa över. Som när vi äter middag hos kompisar som bor hemma, vilket de flesta gör, och det serveras mat som vi egentligen inte äter. Det är inte så lätt att be någons förälder att fixa ihop ett LCHF- alternativ, att gå utan middag är inte heller särskilt enkelt. Så man äter den där pirogen eller potatisgratängen ändå.

En annan situation som är svår, om inte nästintill omöjlig, är i skolan. Vissa dagar när jag skulle välja bästa alternativet fick jag ta soppa som bestod av vatten, buljong och så två morotsbitar.

Det håller inte när man har halva dagen kvar av matteräknande och uppsatsskrivande, så då väljer man kanske några potatisar också. En tredje knivig situation är de där fikorna på Espressohouse som man går på var och varannan vecka. Det är det vi unga, särskilt tjejer, gör när vi ska träffa gamla kompisar, lära känna nya, dejta, plugga tillsammans osv. I skrivande stund kommer jag på två LCHF- alternativ, kolsyrat vatten och kaffe med mjölk. Sallad funkar också om caféet har det. Har man världens bästa sötsugskontroll nöjer ...läs vidare

1 Kommentar

En härligt omtumlande upplevelse i ett fantastiskt och annorlunda land – min resa till Kuwait i början av oktober 2012.

Besökte min väninna tillika kostrådgivare Karin (Nutrigood) och hennes man Lasse. De har bott i Kuwait i 10 år och har en otrolig kännedom om landet och hur allt fungerar, och så är de ett underbart värdpar! Tack Karin och Lasse!

Mitt första intryck var att allting var så otroligt stort, mitt bagage såg ut som ett handbagage bland alla väskorna på bandet. Bilarna var av SUV-typ eller dyra sportbilar. Villorna var inga villor utan mer palats, och så fortsatte det med gallerior och matställen.  I Kuwait finns massor med stora gallerior där kan du handla allt från H&M till Dior, där finns även alla snabbmatskedjor som du överhuvudtaget har hört talas om.

Det bor 3 miljoner människor i Kuwait och 2 miljoner av dessa är gästarbetare som främst arbetar inom serviceyrken. Det finns ingen arbetslöshet men det finns många kuwaitier som inte arbetar. En kuwaitier som är född in i den rätta ”stammen” d.v.s. de stammar av beduiner som levde och verkade när man hittade oljan, har mycket fördelar ekonomisk men tyvärr medför det också nackdelar. När man tillhör en sådan stam får man vid födseln 300,000kr, detta får man sedan varje år så länge man lever. Oljan har gjort dem rika men också medfört mindre bra levnadssätt.

Då en kuwaitier inte behöver arbeta faller flera in i depressioner och i en depression är det lätt att äta tröstande och belönande mat, d.v.s. mycket socker. Då det vimlar av snabbmatskedjor så är det ingen svårighet att gå upp i vikt, vilket självklart medför att man mår ...läs vidare