Författararkiv: Johanna Ekne

Om Johanna Ekne

Johanna Ekne är miljökonsult och kostrådgivare med kognitiv inriktning. Det betyder att hon inte bara är intresserad av vad vi äter utan också varför vi ofta äter fel fast vi egentligen vet bättre. Johanna ger föreläsningar och kostråd till privatpersoner och företag, vid ett personligt möte eller via mejl eller Skype. Nu håller Johanna också på att utbilda sig till stressterapeut och blir färdig vid årsskiftet.

3 Kommentarer

Det här är ett adjö-inlägg, det är sista gången jag skriver om stress här på Kostrådgivarna. Det har varit roligt och givande men nu väntar annat och det är dags att sätta punkt.

Jag har under min tid här skrivit om olika sorters stress; om hur man kan vara stressad av att ha för mycket att göra men också av att vantrivas eller känna att man gör fel saker. I det sistnämnda fallet kan det vara svårt att kasta loss från det som är invant, kanske vågar man inte av ekonomiska skäl eller så känns det helt enkelt otäckt att bryta upp och våga något nytt. För man vet ju inte hur det blir!

Det sista året har jag mer och mer börjat känna mig mätt på mitt arbete som miljökonsult och funderat på vad jag ska göra åt det. Jag är trött på att prata miljö hela tiden och på att få folk att bete sig miljövänligt.  Det kändes till slut nödvändigt med en förändring för att jag inte skulle hamna i vantrevnadsstressen. Något som ger mig tillbaka min gamla energi  och som ger mig lust att satsa 100 % igen. Men vad skulle det kunna vara då? Ibland räcker det att man gör mindre förändringar  för att få upp gnistan men det skulle inte räcka denna gången, det kändes tydligt.

Min man och jag har en gammal dröm som vi pratar om då och då och det är att starta en pub. Maken är väldigt ölintresserad, brygger själv öl och går ständigt på provningar och mässor. Jag är matintresserad och vi gillar båda pubmiljön. Det vore ju klockrent att kombinera dessa intressen i en egen pub, med fin öl och god mat. För något halvår sedan fick jag idén att mitt företag skulle kunna säga upp kontoret och istället hyra en liten större lokal där vi kunde köra en pub för vänner och bekanta och deras bekanta på fredagar. Bara för att det är kul! I veckorna skulle mitt företag kunna använda lokalen som kontor och till möten och utbildningar. Vi tände båda på idén och började leta lokal. Någon månad senare var jag och åt lunch på en supertrevlig liten pub i Malmö som heter Sugar Ditch. En liten 50-tals-inspirerad diner med mysig atmosfär och god pubmat. Jag tog mod till mig och frågade ägaren om man kunde få några goda råd inför att starta en pub. Det visade sig vara en urtrevlig ung man som drev stället med sin sambo och de ställde upp på ett otroligt schysst sätt med all sin kunskap trots att vi faktiskt tänkte konkurrera med dem på fredagarna. Sugar Ditch blev snabbt vårt nya favoritställe och vi pratade mer och mer med ägarna när vi var där. Tills en dag det kom ett mejl: ”Vi tänker sälja, vill ni köpa Sugar Ditch?

OJ, det var inte en SÅN satsning vi hade tänkt oss! Men hur kunde vi säga nej? Efter mycket vånda kontaktade vi vår bank som sa JA. Och nu har vi gjort det! Vi har köpt Sugar Ditch och den 1 juni öppnar vi vår alldeles egna pub, på heltid. Det känns lite läskigt men mest fantastiskt roligt. Kanske upptäcker vi efter ett tag att det är för tungt eller att vi känner oss för bundna (jag menar: adjö eget socialt liv!) men då har vi i alla fall provat. Och det är väl det som är mitt budskap så här i mitt sista blogginlägg: Våga följa dina drömmar, våga prova! För det är ju aldrig det man gör som man ångrar, det är det man INTE gör!

Vill någon följa våra äventyr så finns Beer Ditch, som puben ska heta, på Facebook. Snart kommer också en blogg på www.beerditch.com . Välkomna dit och till vår pub!

1 Kommentar

Jag har två tonåringar som just nu brottas med viktiga vägval i livet. En tar studenten nu i vår  och vill fortsätta på universitet och en ska snart välja till gymnasiet. Nuförtiden finns det ju väldigt många spännande linjer och program, mycket mer än när jag och barnens far skulle välja en gång, vilket är både på gott och på ont. Det är fantastiskt spännande med denna bredd och alla dessa möjligheter  men hur ska man välja? Ska man titta på hur kompisarna väljer? Ta efter föräldrarna? Lyssna på SYO-konsulenten som pratar om var jobben finns? Eller gå på sin egen magkänsla, dit ens egen lust och håg leder en? Man kan ju bli stressad för mindre!

Som förälder vill man ju gärna hjälpa till så det blir rätt och bra. Ungarna är ju det bästa och käraste man har och man vill inget hellre än att de ska hitta rätt. Men hur råder man? Att följa sin magkänsla och sina intressen låter ju sunt, det är ju viktigt att man hittar ett yrke man verkligen trivs med. Det är många av veckans timmar och mycket av ens energi som ska läggas där, under många år dessutom. Men hur väl utvecklad magkänsla har man i tonåren, vet man verkligen vad man vill? Det är inte kul att kasta sig ut och ge järnet, ta dyra studielån och sedan upptäcka att det var fel. Och det är ju så lagom kul att ta examen och sedan upptäcka att det inte finns några jobb, ingen vill ha en. Snacka om förödande för den unga självkänslan!

OK, då tänker vi förnuftigt istället. Råder ungarna att välja något som garanterat ger jobb. Som min gamle farbror sa: Allt blir intressant när man fördjupar sig i det. Kanske hade han rätt? Jag hade ju faktiskt en kompis en gång som fyllde i fel på ansökningsblanketten och kom in på en östasiatisk linje av något slag, fjärran från det han tänkt sig. Som vi skrattade! Eftersom han inte kom in på något annat så började han läsa där och upptäckte att det var jättekul! Han blev biten och fortsatte, mycket nöjd med sitt ”val”. Men tänk om min farbror hade fel och det blir dötrist? Eller om arbetsmarknaden hinner ändras tills det är dags att ta examen? Då har man varit strategiskt och smart helt i onödan.

Ibland känns det som om vi föräldrar är mer stressade än barnen över detta. För dem verkar det självklart att välja efter intresse. Om det går. En av sönerna konstaterar lugnt att han inte kommer att komma in på sitt förstahandsval; psykologlinjen. ”Men då kan jag bli psykologilärare istället, mamma, det verkar också roligt”. Så kanske ska jag inte hetsa upp mig så väldigt. Och det är ju faktiskt så att nuförtiden har många inte samma jobb hela livet utan man byter en eller ett par gånger. Studielån kan man få långt upp i livet. Då är det inte hela världen om det blir lite tokigt. Då kan man vara psykologilärare under en period, cirkusartist nästa och sluta som logoped. Tänk vad man får uppleva!

2 Kommentarer

Att träna är bra, det inser nog de flesta. Visserligen anser många numera att träningens betydelse vid viktnedgång är ganska begränsad, men träningen har ju många hälsofördelar som inte har med vikt att göra. Förutom att det gör bra saker för din kropp så kan träning också vara rena hälsokosten för din själ. Du blir piggare, gladare och bättre på att lösa problem. Ja, det kan rent av hjälpa vid depression. (Kruxet här är förstås att om man är deprimerad kan det vara svårt att ta sig i kragen och ge sig ut och träna…)

Så att träning är bra kan vi väl vara överens om. Men vilken sorts träning är bäst? Ja, här säger ju de kloka att den bästa träningen är den som blir av. Det vill säga: du måste hitta något du tycker är kul. Själv har jag försökt börja gymma nuttielva gånger och slutat lika snabbt igen. Jag tycker helt enkelt inte det är kul! Jo, kanske några gånger i början när det är nytt och jag känner mig otroligt frän i mitt nya linne. Men efter några veckor svalnar entusiasmen och ytterligare någon månad senare är det så trist att klockorna stannar. Och så blir det dyra gymkortet liggande i lådan och jag blir liggande i soffan. För de är ju inte dummare på vårt gym än att de inser att de inte ska sälja klippkort. De lever ju på såna som jag som köper årskort, tränar någon månad och sedan stannar hemma och lämnar plats för nya självbedragare.

Om man är stressad kan träning vara ytterligare en sten på bördan, även om det känns som om det skulle vara kul. Ännu en sak som ska hinnas med, klämmas in, mellan jobb, städning, hämtning, lämning, matlagning, disk och mycket annat. Man rusar in på gymmet med jagad blick och tränar sedan frenetiskt med ett öga på klockan. Kanske kan man hinna med några dips eller squats till innan det är dags att rusa till dagis. Eller så flåsar man fram i löpspåret som om djävulen själv var efter en. Är det verkligen bra för en stressad själ  att träna då? Vore det inte bättre att ta sig en välbehövlig vila, en stund i soffan för att ladda om? Svaret är både ja och nej. Träning kan vara det som hjälper dig att orka med en kravfyllt vardag. Men det kan också vara det som stjälper dig. Hur ska man tänka?

Mitt svar på den frågan är: Träna! Men om du har problem med stress så gör det i en takt och ett tempo som du orkar med. Som hjälper dig att hitta lugnet. Och försök få in träningen i din vardag så att det inte blir ytterligare något som ska klämmas in i schemat. Ett bra exempel är klassikern cykla eller gå till jobbet. Då får du både motion och frisk luft och har träningen avklarad redan när du kommer till arbetet. Om du inte vill komma svettig till jobbet så kan du kanske cykla i träningskläder och duscha och byta om på jobbet? Eller om du åker buss: gå av lite tidigare och gå en bit av vägen. Åker du hiss, hemma eller på jobbet? Ta trapporna! Mejlar du arbetskamraterna som sitter i samma hus: Gå dit istället så rör du på dig. Den gamla hederliga vardagsmotionen helt enkelt. Många bäckar små osv.

Vill du träna mer än så kan det vara en bra idé att välja träningsformer som hjälper dig att hitta lugnet. Bra exempel är yoga, tai chi eller qui gong. Kan utövas i grupp eller ensam. Skönt för din kropp och underbart för sinnet. Promenader, gärna i en grön miljö, kan göra underverk för en orolig själ samtidig som det stärker din kropp. Trädgårdsarbete upplever en del som lugnande men inte alla. För mig är det rena straffarbetet. Känn efter! Vad skulle ge dig både träning och ro på samma gång?

Mitt nyårslöfte i år är att jag ska försöka röra mig en stund varje dag på ett sätt som känns skönt. Det kan vara en kort promenad, en cykeltur, lite yogarörelser eller något annat omärkvärdigt. Långt ifrån gymmet och de högt uppsatta målen. Men det gör mig lugnare i sinnet och piggare i kroppen. Ingen dålig kombination!

3 Kommentarer

Igår började jag och maken prata om status och hur andra människor ser på en. Hur det är viktigt för somliga vilken status man har men inte för andra. Och hur man kan inrätta sitt liv så att andra ska tycka att man lever på rätt sätt. Ofta bryr sig andra inte alls om vilken status man har, men det är lätt att tro att de gör det och stressa upp sig över det.

Vad menar jag då med status? Ja, det kan vara olika för olika människor, men för många handlar det om vilket jobb man har eller hur man bor. Kanske vilken bil man kör eller vilka kläder man har på sig. Vart man åker på semester, vilket område i stan man bor i eller vilken mat man äter. Ytliga saker egentligen alltså, som inte behöver säga så mycket om vem man egentligen är. För jag tror att många av oss lägger större vikt vid den här typen av status än vad vi egentligen skulle vilja och det skapar en stress i våra liv. Vi vill ju att andra ska tycka att vi lever bra liv, Att vi är lyckade. Och så skapas lätt det där som kallas additionsstress. Det vill säga att om grannen har en fin bil, kusinen åker till Bahamas varje år och jobbarkompisen har dyra märkeskläder så lägger vi ihop allt det där och tror att vi måste ha alltihop. Vi märker kanske inte att grannen skippar resorna för att ha råd med bilen och att jobbarkompisen inte har någon bil alls.

Det kan också vara så illa att vi i vår jakt efter status, efter att "vara någon", lever ett liv som vi egentligen inte alls vill. Vi tror att vi måste göra karriär och ha ett fint jobb. Helst avancera  och bli chef. När det vi egentligen drömmer om är att sälja kakor eller jobba som djurskötare. Men vi vågar inte riktigt för det känns inte bra nog. Ibland vågar vi kanske inte ens erkänna för oss själva att det är något annat vi vill göra, men vi känner att det är något som är fel. Något som skaver och gnager.

Den senaste veckan har jag hjälpt några vänner i deras pub. Jag har alltid väldigt lite att göra i mitt företag i januari och tyckte det skulle vara roligt. Dessutom har jag och maken en dröm om att driva en sådan verksamhet i framtiden och jag ville prova hur det är. Under veckan har olika människor som jag känner dykt upp som gäster i puben. En del av dem känner jag från mitt jobb som miljökonsult och det var intressant att studera både deras och mina egna reaktioner när de plötslig stötte på mig som servitris och diskplockare på en liten pub. Jag kände fånigt nog att jag GÄRNA ville förklara för dem att detta bara är tillfälligt, att jag hjälper några vänner. Så att de inte skulle tro att jag råkat på obestånd och "tvingats" bli servitris. Som om servitris inte skulle vara bra nog. De i sin tur ser väldigt förvånade ut när det ser mig i detta sammanhang. Betyder det att min status har sjunkit i deras ögon? Kanske. Men det kan ju också vara att de blir lite avundsjuka på att jag vågar prova något helt annat och följa MIN dröm. Det vet jag inget om.

Lever du din dröm? Eller försöker du upprätthålla en status?

 

Julfirandet är över och jag hoppas att du överlevde med förståndet i behåll. Inte bara överlevde förresten utan fick tid att njuta och koppla av tillsammans med människor du tycker om. För det måste väl ändå vara det som är meningen med julen, oavsett om du tror på Jesusbarnet i krubban eller ej. Vår kropp och vår knopp behöver ju så väl de där stunderna av återhämtning i en stressig tillvaro, utan dem kan vi inte fungera i längden. Det är det lätt att glömma bort när det är mycket som ska fixas, inte bara på julen utan året runt. För vissa fungerar det bra, perioder av stress varvas med återhämtning. Påslagen av stresshormoner dämpas av lugn och ro, samvaro med folk man gillar, kramar, skratt, rörelse, promenader i naturen och annat som får oss att må bra. Då utsöndras istället må bra-hormoner och vi kommer i balans.

För andra är det svårt att hitta de där stunderna av harmoni och jämvikt. Även om kraven minskar så kan man inte riktigt koppla av. Kroppen kanske är stilla men hjärnan fortsätter att rusa på högvarv. Istället för att känna harmoni så fortsätter man att älta allt som borde göras och det känns omöjligt att hitta lugnet. Är du en av dem? När kände du dig lugn och harmonisk senast?

Ett bra sätt att koppla av är att skaffa dig ett inre rum, ett ställe som alltid finns där när du behöver det.  Där du kan känna dig helt avslappnad, utan krav och måsten; en oas där du laddar dina batterier och kommer ner i varv. Det kan vara en miljö som finns i verkliga livet eller en som du fantiserar ihop. Det viktiga är att du håller dig till samma ställe en längre tid och inte byter. Tanken är att din hjärna ska börja förknippa ditt inre rum med de känslor av lugn och ro som du vill skapa. Närhelst du vill varva ner så går du till ditt inre rum och simsalabim, du blir lugn.

Hur gör man då? Jo, här krävs det lite träning för att komma dit du vill. En del klarar det bra på egen hand, andra behöver lite hjälp. Sätt dig eller lägg dig bekvämt tillrätta någonstans där du får vara helt ostörd. Sätt gärna på lugn musik om du vill. Andas lugnt och kom ner i varv. När du känner dig lugn så föreställer du dig att du är i det inre rummet. Måla upp det för din inre syn; hur ser det ut, hur känns det, vad finns det för dofter eller ljud eller andra sinnesförnimmelser? Själv tänker jag mig att jag sitter på verandan på mina föräldrars lantställe som jag älskar. Jag sitter där en sommarmorgon i mitt nattlinne och solen värmer mina fötter. Jag tittar ut över den lummiga trädgården och hör hur småfåglarna kvittrar i träden. En ljum bris smeker mina bara armar och jag känner doften från syrenen bredvid huset. Jag är ledig och det finns inga krav på mig att göra något, jag kan sitta där hela dagen om jag vill. Sköönt!

Den här bilden plockar jag ofta fram när jag vill varva ner. Eftersom jag har använt den så mycket så behöver jag bara tänka på verandan och hur jag sitter där så blir jag lugn. I början kan man få lägga ner lite tid för att komma i rätt stämning men när man använt sitt inre rum ett tag så går det snabbt att varva ner. Tycker man det är svårt att måla upp det inre rummet så finns det hjälp att få i form av avslappningsövningar. Jag har t.ex. använt mig av Eva Johanssons skiva ”Avslappning och mental träning” som du hittar här: http://www.utbildning-co.se/sv/produkter/. Där finns det en övning som heter just ”Ditt inre rum” som man kan använda. Men det finns förstås många andra bra övningar, det är bara ut på nätet och leta.

Lycka till med träningen! Vilket blir ditt inre rum?

Nu närmar sig julen med stormsteg och den berömda julefriden ska infinna sig. Men för många känns den långt borta, julen är istället en riktigt svettig högtid och det börjar redan månaden innan. Man stressar och stressar för hinna avsluta allt viktigt på jobbet inför helgen och sedan ska man handla julklappar till faster, moster och svärmor, det ska fixas adventskalendrar med tusen små fina paket med pedagogiskt innehåll till barnen och så ska det julpyntas, pysslas, göras julgodis och lagas en massa god hemlagad mat. I många hem faller av någon anledning ansvaret för detta på kvinnan i familjen. Det är hon som far runt som en mullsork för att alla ska få en sån där tindrande Fanny och Alexander-jul vilket innebär att när juldagsmorgon glimmar så känner hon inte ett smack julefrid utan hon är så utsjasad att hon önskar både jultomte och släkt åt helsike.

Känner du igen dig? Då föreslår jag en liten julstrejk i år. Nej, jag menar inte att du ska totalvägra, jag menar en liten diskret strejk som nästa år kan utvidgas ytterligare. Till exempel kan man ju föreslå att ni inte ger julklappar till andra än till den egna lilla familjen. Så har vi gjort i min släkt och alla tycker det är jätteskönt. Inget grubblande över vad moster gillar för att sedan ge henne något som hon aldrig kommer att använda. Jag ger till man och barn, basta!  I år har vi till och med gått så långt att maken och jag inte ska ge varandra någonting, vi ska istället göra något kul ihop för de pengarna som vi brukar lägga på varandras julklappar. Kanske blir det en liten weekend-resa? Det tycker vi båda ska bli riktigt kul!

Och är det verkligen någon som sörjer om inte all mat är hemlagad? Det finns ju så mycket färdigmat som smakar helt OK. Är det någon som helst gärna vill ha hemlagat så violà, då är det den som får fixa det. Det alla bästa är ju att föreslå en knytis; alla tar med sig några saker var till julbordet. Så gör vi hemma och det innebär att man bara behöver fixa några rätter. Och vi kör hemlagat där vi tycker det är viktigt: köttbullarna till exempel, medan både skinka och rödbetsallad är färdigköpta. Gott ändå och vi har lika trevligt. Socker i? Tillsatser? Javisst, men för oss är det mindre viktigt att tänka på det just då. Andra gör andra val, det viktigaste är att du gör val som funkar för dig. DU ska ju också kunna njuta av julen.

Så börjar din lilla julstrejk; med att du drar ner på kraven på dig själv, antingen genom att strunta i saker eller genom att be andra hjälpa till. Sedan är det bara att fortsätta, lite för varje år: Dra ner på städningen, vem ser om fönstren är putsade och det är dammsuget i varje vrå? Ingen! Vägra att flänga runt till halva släkten i jul, ni måste inte träffa alla just då. Det är kanske till och med trevligare att träffas efter helgen när det är lugnare. Sluta göra 100 små pyssliga paket till barnens kalendrar, be maken hjälpa till eller låt ungarna göra varandras. Eller ge tusan i det helt och hållet och köp en chokladkalender på ICA! Det är helt OK. Ja faktiskt! Det enda som inte är OK är om du stressar som en galning och sedan släpar dig igenom en jul som du inte själv har valt för att tillfredsställa andra.

Lycka till med strejken!

1 Kommentar

Stress är ett ord som är på mångas läppar nuförtiden. När man frågar folk hur de mår så får man ofta höra hur stressade de är. Det springs omkring på jobbet, det springs till dagis eller fritids och sedan springs det omkring därhemma. Det är en ständig jakt på att hinna med så att man sen kan få lugn och ro, men jakten verkar istället ofta mynna ut i trötthet och uppgivenhet eller rent av ångest. När man väl får en stund över så orkar man bara ligga i soffan och zappa på TV:n fast man kanske hellre hade gjort något annat.

Det kan finnas många olika anledningar till att man känner sig stressad, stress är ju egentligen känslan av att man inte har resurser nog att möta de krav som ställs på en. En vanlig orsak är förstås att man har för mycket att göra och för lite tid att göra det på, och det är oftast det vi tänker på när vi pratar om stress. Men det finns andra anledningar till stress och det handlar då ofta om att man upplever att man inte duger. Många går omkring med en oro för att man inte gör tillräckligt bra ifrån sig, att ens prestationer inte riktigt räcker. En vanlig tanke är att man egentligen är en bluff och så fort någon kommer på det, då är det kört. Inte konstigt att man känner sig stressad då, när man bara går och väntar på smällen!

Inom KBT så pratar man om att göra en realitetsbedömning av tankarna, dvs. fundera på om de egentligen är realistiska (tycker folk verkligen att jag inte duger, har de sagt det?) eller om det finns ett annat sätt att tänka. Man jobbar med att få klienten att inse att tankar är just tankar i hens huvud och inte den objektiva verkligheten. Det gör en väldig skillnad när man lärt sig att INTE tänka: ”Jag är värdelös” utan istället tänka: ”Nu fick jag en tanke om att jag är värdelös, kan jag tänka på något annat sätt?” Det lär man sig förstås inte i en handvändning utan det tar ett tag och det kan vara bra med hjälp på vägen. Det handlar ju i grund och botten om självkänsla, att känna att jag är värd något, inte bara för det jag gör utan också för den jag är. Och har man gått igenom hela sitt liv med en känsla av att man inte är så mycket värd så är det svårt att tänka om. En del väljer att gå i terapi, vilket oftast är en mycket god hjälp, men en del har inte möjlighet till det och för dem finns det andra vägar. Det handlar om mental styrketräning, att styra sina tankar åt ett mer positivt håll för att få lugn och harmoni men också kraft och energi.

Ett sätt som kan vara effektivt är att lyssna på CD-skivor eller nedladdade ljudspår som syftar till att stärka självkänslan och ändra sättet man tänker om sig själv. Ofta börjar dessa övningar med en avslappningsövning för att sedan övergå i mental träning. Avslappningsövningarna är viktiga, de hjälper kroppen och hjärnan att varva ner så att man sedan är mottaglig för påverkan. Man får hjälp att tänka positivt om sig själv och se sitt värde, oavsett prestation. De gamla invanda tänkesätten kan då luckras upp och man banar nya vägar för tankarna att vandra. Detta är förvånansvärt effektivt om man har tålamod och tränar ofta. För det är mental styrketräning det handlar om och som all styrketräning så krävs det ständig påfyllnad, ständiga träningspass, annars går resultatet förlorat. Hitta en tid på dagen då det passar och försök köra ditt styrketräningspass varje dag eller i alla fall varannan. Själv har jag lagt in en samling ljudspår i telefonen och den har jag på nattduksbordet tillsammans med mina hörlurar. Nästan varje morgon när jag vaknar lyssnar jag på ett ljudspår, ett som känns passande just den dagen. Det kan handla om just att stärka självkänslan, det kan också handla om att peppa mig inför något nytt som ska hända eller att lära mig att säga nej till något jag egentligen inte vill göra. Min favorittränare heter Eva Johansson, hon har också skrivit flera bra och lättlästa böcker. Jag använder CD:n ”Mental träning och avslappning”, det finns också en bok till om man vill läsa mer och göra lite fler tankeövningar. Du som vill testa, titta på http://www.utbildning-co.se/sv/ eller hitta din egen favorit någon helt annanstans. Det är väl värt att prova, så ge det en chans.

Lycka till med din mentala styrketräning!

3 Kommentarer

På sistone har jag lagt märke till att när jag träffar människor i min egen ålder, runt 50, så kretsar samtalen huvudsakligen om två saker; krämpor och livskvalitet. Det är på något vis logiskt det där, när man tittar på vad jag och mina vänner har pratat om under vårt liv så följer det ett mönster. De först 20 åren så var det killar/tjejer och festande som samtalen handlade om, sen blev det jobbsnack, sen kom barnen och då pratade vi om dem och nu när barnen är på väg att bli stora och vi är medelålders så pratar vi krämpor och livskvalitet. Inte så konstigt att vi pratar krämpor kanske, med medelåldern kommer ju också en kropp som börjar gnissla här och där, särskilt om man inte skött sig perfekt med kost och träning eller om man jagat på sig själv för hårt för att hinna med både karriär och familj. Följaktligen sitter vi nu runt middagsborden eller minglar runt på festerna och pratar om hälsporrar, frusna axlar, magsår och värkande ryggar.

Det andra stora samtalsämnet är livskvalitet och det brukar komma upp efter några glas vin, när hämningarna släpper och man vågar visa vad som finns bakom fasaden. Med det följer ofta repliken: Jag borde lägga av, lämna mitt jobb, göra något annat, jag orkar inte hålla på så här fram till pensionen. Man börjar ifrågasätta sitt liv och sin karriär och många är trötta och slitna på grund av den stress man ständigt känner. Det behöver inte nödvändigtvis handla om att man har för mycket att göra, det kan också handla om att man tycker att man gör fel saker eller att det man gör inte längre känns meningsfullt. Antingen känns det som om man är på fel ställe eller så vill man helt enkelt göra annat i livet än att bara jobba. När man kommer hem från jobbet och äntligen får vara ledig då orkar man bara ligga i soffan. Vad är det för liv?

Så då säger vi till varandra att vi måste ha ett annat liv. Kanske flytta till Sydafrika och starta vandrarhem, det finns det ju folk som har gjort, det har jag minsann läst i tidningen.  Och tänk vad skönt det låter! Men finns det inget enklare, mera vardagligt sätt att hantera detta? Vi kan ju inte alla dra iväg till Sydafrika.  Ja, många av oss har ju målat in oss själva i ett hörn som det är svårt att komma ur. Vi har skaffat oss ett liv som inkluderar hus eller lägenhet, bil, sommarstuga eller semesterresor, snygga kläder, restaurangbesök, hobbies osv. Och allt det där kostar. För att kunna leva det där livet som ser så snyggt ut på Facebook så måste man dra in pengar. Mycket pengar! Och då krävs det att man jobbar på som tusan.

Finns det något sätt att komma ur den här fällan då? Finns det andra sätt att leva? Ja, det finns det förstås men det kanske kräver ett nytt sätt att tänka och förhålla sig. Ett nytt sätt att värdera det som pågår i ditt liv. För vad är egentligen värt något? Måste man leva ett liv där det mesta av ens tid går åt att tjäna pengar som man sedan gör av på sådant man inte behöver? Eller kan man rentav leva på ett annat sätt? Kan du jobba mindre för att få mer tid till sådant som du hellre vill göra? Och vad skulle det vara i så fall? Tänk efter en stund; Vad är det i livet som gör dig glad? Som ger dig energi? Kanske vill du ägna dig mer åt dina hobbies. Gå den där drejkursen eller börja skriva ditt livs roman. Eller vara mer med din familj. Kunna vara med barnen utan att titta på klockan. Sitta på huk tillsammans vid den där vattenpölen och i lugn och ro titta på grodan som kväkte nyss. Skulle ett sådant liv vara värt att bo i en mindre lägenhet eller sälja bilen och börja cykla? Köpa kläder mindre ofta eller resa mindre utomlands? Odla grönsaker i trädgården och laga mer mat från grunden? Och är det ens möjligt? Ja, det vet ju bara du. Men jag är övertygad om att om fler levde ett liv med mera tid och mindre konsumtion så skulle vi komma närmare visionen om ett långsiktigt hållbart samhälle, hållbart för oss själva och hållbart för vår planet.

 

Här är tips på tre bra böcker att läsa, för den som är intresserad av det här med konsumtion, tid och livskvalitet.

Katarina Bjärvall: Vill ha mer. Om barn, tid och konsumtion.
Giséla Linde: Lev enklare. Idéer för en hållbar livsstil
Fredrik Warberg och Jörgen Larsson: Rik på riktigt. En värdefull vardag är möjlig! (www.tidsverkstaden.se  )

3 Kommentarer

Det är många som kämpar med vikten utan att riktigt lyckas. En del är ordentligt överviktiga och behöver gå ner i vikt eftersom hälsan påverkas negativt. Andra har ingen större övervikt men vill ändå bli av med några kilon för att få känna sig fina. Den envisa bilringen på magen hindrar dem från att ha de kläder de vill och de känner sig aldrig riktigt tillfreds med sig själva .

Oavsett vad man väger så kan det kännas viktigt att förändra sitt liv i en riktning som innebär att man mår bättre med sig själv och sin kropp. Det bestämmer man själv, ingen annan har rätt att döma eller peka finger. Hur du mår vet bara du och det är du som bestämmer, det är ju din kropp! Och många kämpar med näbbar och klor för att hitta formeln för varaktig viktnedgång. Jag har själv varit där många gånger; lyckligtvis aldrig med någon stor övervikt men tillräckligt för att jag skulle känna mig ful eller klumpig, ledsen för att favoritklänningen inte gick att använda eller att byxorna stramade och var svåra att knäppa. I sådana lägen försöker man med en massa olika knep för att bli av med extrakilona, en del förnuftiga som att äta bättre eller kanske äta mindre om det är där skon klämmer. Andra mindre förnuftiga som att svälta sig, leva på pulver eller träna hysteriskt. Man läser böcker om viktnedgång och surfar runt på nätet efter tips, otaliga Facebook-grupper diskuterar vilka knep som är bäst; ska man äta GI eller LCHF, är det bra med periodisk fasta eller inte? Och så provar man grej efter grej, somliga hjälper, i alla fall tillfälligt, men snart så är man där igen, framför spegeln, missnöjd och snart uppgiven. Vad gör jag för fel undrar man, andra lyckas ju! Jobbarkompisen går ner i vikt med LCHF och grannen har fått en helt annan kropp och en helt ny energi sedan hon började med periodisk fasta. Själv har du provat båda dessa saker och hundra till men ändå är det samma oformliga kropp du släpar runt på. Det är helt enkelt inte rättvist!

Nej, det är inte rättvist! Problemet är att vi alla är olika och har kroppar som fungerar på olika sätt. Vi lever också olika slags liv, både praktiskt och emotionellt. Vi har olika slags bagage med oss genom livet, saker som gör att vi tänker och känner som vi gör. Och det är här någonstans som knuten ligger. För det är många faktorer som ska stämma för att man ska känna att man mår sitt bästa. Det glömmer vi gärna. För det här är svårt! Tänk vad enkelt det vore om det fanns en metod för alla. Ett enkelt recept, genom att trycka på en knapp så skulle man vara smal, vacker och glad. Och så fortsätter vi leta efter det där receptet, den där metoden.  Det som ska frälsa oss och ge oss det där fantastiska livet.

Nu kommer det jobbiga: Det finns inget recept! Jag upprepar, det finns inget recept! Du måste skapa ditt eget. Och det handlar bara delvis om vad du stoppar i munnen. Livet är så mycket mer än mat. Det du äter är bara en pusselbit av många. De andra bitarna heter till exempel sömn, stress, relationer, skratt, rörelse, luft, ljus. Sover du på nätterna?  Stressar du mycket? Har du bra relationer i ditt liv? Kärlek? Vänner? Skrattar du varje dag? Rör du på dig på sätt som känns bra i din kropp? Har du tillgång till frisk luft? Får du nog med solljus? Och så hormoner förstås, hur står det till med dem? De är ett kapitel för sig. Men allt hänger ihop.

Stress är en viktig pusselbit på flera sätt. Dels kan stressen få dig att äta sådant som din kropp inte mår bra av. Ätande kan vara ett sätt att lugna ner sig, att hitta ro, att döva svåra känslor. Ju mer du stressar desto större blir suget efter sötsaker och snabba kolhydrater. Dels ökar stressen fettinlagringen i kroppen vilket i sig påverkar din vikt. Stress påverkar också sömnen vilket för många ytterligare ökar stressen. Varför sover jag inte, jag måste sova för att klara morgondagen! Och sen orkar man helt enkelt inte vårda sina relationer, träna eller gå ut i solen. För att inte tala om att skratta, var tog de välgörande skratten vägen? När skrattade du senast?

Livet består av många pusselbitar och för att hitta det liv du är värd att leva så är det bara att börja lägga pusslet. Ta en bit i taget, vänd och vrid på den tills du hittar stället där den passar in. Och så småningom ska du se att bitarna börjar falla på plats och en tydlig bild börjar framträda. Bilden av dig själv när du mår ditt allra bästa!

1 Kommentar

Nu är hösten igång på allvar efter semestern och många upplever redan att de är stressade. Det känns som om den där igångsättarperioden efter semestern där man brukar kunna ta det lite lugnt inte riktigt blev av i år. Vem man än pratar med så säger de att det känns som det blivit en riktig rivstart på arbetet denna höst. Vad kan det bero på? Ingen aning faktiskt, men det känns lite skumt att så många upplever samma sak. Kanske har det blivit en gradvis upptrappning de sista åren som först nu blir riktigt kännbar? Kanske har det kommit till vägs ände när det gäller hur mycket man kan spara inom den offentliga sektorn, till exempel i sjukvården? Jag håller mycket miljöutbildningar inom offentlig sektor och jag märker att det blir svårare och svårare att prata miljö. Personalen går i många fall på knäna och det känns inte alltid helt bra att stå och vara käck och prata om hur de ska göra för att spara energi eller minska på kemikalierna eller utsläppen från sina transporter. När det som folk behöver kanske är att prata om hur de ska orka med sitt arbete utan att bränna ut sig fullständigt.

Detta gäller förstås inte bara offentlig sektor. Även inom den privata sfären är det många som känner att de inte riktigt orkar med. Att de balanserar på gränsen för vad de klarar av. Magen kör runt, huvudet värker, de känner sig yra och får minnesluckor; allt tecken på att både kropp och knopp börjar få nog. För att de är lojala och ställer upp. Vill göra sitt bästa och leverera det som förväntas av dem. Och så kör man bara på. Dag efter dag, månad efter månad, år efter år. Tills en dag det säger stopp. Antingen inser man själv att man inte orkar mer och hoppar av självmant. Eller så bryter man ihop. Det finns otaliga historier om människor som börjat gråta på jobbet och sedan inte kunnat sluta. Som blivit långtidssjukskrivna och behövt år för att kunna komma tillbaka.

Själv var jag nära den berömda väggen men lyckades stoppa i tid. Jag arbetade med internationella miljöprojekt och tyckte jag hade en toppentillvaro. Jag reste världen runt och träffade spännande människor hela tiden, almanackan var full och resväskan alltid packad. Min familj såg jag inte så mycket av; jag missade barnens födelsedagar, skolavslutningar och blockflöjtsuppvisningar. Gång på gång. När det var som värst drev jag tre olika projekt i tre världsdelar samtidigt och det hände mer än en gång att jag vaknade på ett hotell och inte visste i vilket land jag var. Och jag fattade ingenting, jag tyckte det var häftigt! Tills jag började känna att det gick trögare och trögare att packa väskan och till slut började jag fasa för de där resorna jag hade älskat så mycket. Jag började se tecknen på att något ...läs vidare