Visst spyr man bara man läser rubriken. Jag lovar att detta är ett feelgood-inlägg och inte ytterligare ett som sätter press på dig. för visst är man sjukt trött på alla tidningar och reklam som nu på våren försöker intala oss att vi inte duger som vi är. Tappa några kilon, få platt mage på ett par dagar, så rakar du enklast bort allt hår och köp bikinin som hjälper dig att komma ett steg närmare idealet. Spyr på det. Men bara fiktivt som tur är för jag har väldigt dålig kräkreflex men annars så hade man väl varit en sväng i bulimiträsket också under tonårstiden för jag försökte stoppa fingrarna i halsen många gånger.

Jag vet många tjejer och kvinnor, pojkar och män också, som inte vill visa sig på stranden för att de tycker att de inte har rätt kropp för det och om de går dit så sitter de fullt påklädda. Jag vet en väldigt känd bloggare som jag inte vill nämna namnet på som inte vill visa sig på stranden på sommaren för att hen känner sig obekväm. Att man i sin ångest över att inte ha den ”rätta” strandkroppen berövar sig sommar, sol och bad fastän man gillar det. Det är så sorgligt. Hur kommer det sig att man får de här känslorna att man inte duger och att man hela tiden måste rätta till något?

Den här veckan är det sockervecka här på Kostrådgivarna.se. Märkligt med sockervecka på ett forum som förepråkar lågkolhydratkost.

Så vad ansar jag om det här med socker och sötningsmedel. I liten dos är det ingen fara men i stor dos en katastrof. Jag tror inte på att förbjuda mat utan tänker att man kan äta allt men väljer det som man mår bra av att äta. Jag var innan LCHF en sockertorsk av rang men idag vill jag inte ens ha det. Jag tillåter mig att  äta allt, men jag vill inte, för jag vet vad det gör för skada i min kropp.

Många äter alldeles för mycket socker och det är det som gör att många mår dåligt i dagens samhälle för att vi äter fel och rör oss för lite i kombination.

Mina barn äter lågkolhydratskost med nyttiga fetter hemma. De äter samma mat som jag och min sambo gör men de äter frukt också. De är inga lågkolhydratsbarn fullt ut eftersom de äter maten på förskolan. Men där äter de glutenfritt och ingen soja. Ett problem som följer med lågkolhydratskosten som barnen äter hemma är att vi måste ransonera barnens grönsaks- och fruktintag.

I tidningar som är riktade till föräldrar står det ofta hur man skall få barn att äta mer frukt och grönt. Jag skulle vilja läsa en artikel om hur man får barn att äta mer protein och fett och inte bara frukt och grönt.

Jag läser just nu boken Sötsug av Johan Frisk. Den handlar om sockrets historia från upptäckten fram till idag. Socker är en av människans allra starkaste drifter enligt Johan. Konsumtionen har ökat lavinartat de senaste åren och det är inte det vanliga sockret utan sötningsmedel och varianter av socker som maltodextrin, fruktos, druvsocker mm. Varianter av socker som har högre GI än vad vanligt socker har och som skickar ut mer insulin än vad socker gör och som ni vet så är ju insulin fettinlagrande och vi blir alltså fetare, hungrigare och sjukare av det. Detta finns i färdigmat, drickor, charkuterier, bröd och all möjlig mat man kan tänka sig. Så för det första så har socker bytts ut mot andra farligare former av sött och för det andra har vissa former av sött bytts ut mot sötningsmedel som inte höjer blodsockret.

Städa är väl en av de tråkigaste sakerna en människa kan göra. Fast när andan faller på så kan det vara väldigt skönt att städa och efteråt är man väldigt nöjd. Synd att inte den där städandan faller på oftare bara. Men när det väl händer och man får det där städrycket så har jag ett par tips på hur man kan städa miljövänligt och ekonomiskt. Då känns det ännu bättre att städa.

Jag hade väldiga problem med kalkavlagringar i mitt badrum. Jag skrubbade och skrubbade och köpte det ena starka medlet efter det andra men inget funkade. Tills jag googlade och hittade lösningen. Ättiksprit. Kalkavlagringarnas värsta fiende. Det luktar starkt som bara den så sörj för god ventilation och stäng dörrar. Häll ättiksprit i en blomspruta och spraya på avlagringarna. Låt verka i en halvtimme och skrubba sedan bort. Om ni vill ha bort den starka stanken så tvätta av med lite diskmedel efteråt. Varför funkar det med ättiksprit? Jo, antagligen för att det är surt och kalk är basiskt. Syran neutraliserar och löser upp kalket. Citron kan därför också vara bra. Gnid in med citron på avlagringar.

Mina senaste inlägg här på Kostrådgivarna.se har handlat om socker och sockerberoende/missbruk. Det är inte så konstigt eftersom jag är sockerberoende själv men hela LCHF-grejen handlar om socker egentligen. Man minskar på kolhydraterna och kolhydrater blir socker i kroppen.

Vi läser dagligen historier om människor som har uppnått hälsovinster med LCHF och/eller minskat sockerintag. Det är allt ifrån bättre syn, botad från diabetes, kunnat sluta med mediciner, blivit friska från sockermissbruk och beroende som tillslut hade kunnat leda till en för tidig död, inte ha behövt göra en magsäcksoperation, till att faktiskt kunna få barn och mycket, mycket mer. Är inte det helt fantastiskt så säg.

I helgen var jag med om en jobbig personlig händelse som gjorde att mitt sockermonster kom tillbaka för en stund men jag motade bort det genom någon märklig kraft inombords. Jag sa för mig själv: ”Fuck socker!” för att peppa mig och tänkte då på Ung cancers armband ”Fuck cancer”.  Jag fick en idé om att jag skulle göra ett ”Fuck socker”-armband till mig själv som kunde hjälpa till att peppa mig i svåra stunder och när suget faller på. Jag la upp armbandet på min blogg och många gillade det och har köpt och beställt av mig. Det är verkligen jätteroligt! Speciellt eftersom det är så mycket mer en bara ett armband.

Jag ser ett stort problem i samhället som oroar mig. Det är den totala masspsykosen gällande sockerkonsumtionen.

När även diabetiker, som inte tål socker, som förr mer korrekt och tydligt kallades för sockersjuka, skall äta socker för att anses som ”normala” och smälta in i samhället så är det något som är väldigt fel. Efter att ha läst boken ”Ett sötare blod” av Ann Fernholm som jag har skrivit en recension av här, så är jag ännu mer bedrövad över att socker har den höga status i samhället som det har. Socker är ett gift och ger upphov till många av de vanligaste sjukdomarna och ohälsan som folk upplever.

Många har fattat att socker inte är bra och att man inte skall äta det jämt men om man inte äter godis på fredag, ger sina barn lördagsgodis och låter bli kakan till kaffet så är man onormal och folk blir provocerade av ens nyttiga val. Man upplevs som en person som försöker vara märkvärdig och man blir ett hot och en kniv rätt in i människors såriga självkänsla. De mår bättre om alla äter för då mår de inte lika dåligt över sig själva. Därav masspsykosen. Alla skall med! för att citera ett politiskt parti.

Sockret finns överallt. Går du in på en bensinmack eller i en vanlig affär så är det bara socker, godis, choklad, bröd, pommes, bullar, sockriga yoggis, glass mm. I fikarummen är det drivor med socker och är det inte bullar och fikabröd så är det fruktfat som länsas i tron att det är oerhört nyttigt.

Jag är som en del av er vet nykter sockerberoende. Ni kan läsa starten på min resa här. Kostdoktorn spelade in sockerberoendeexperten Bitten Jonsson när hon föreläste förra året på MF Hälsoutbildningars konvent på Bosön i Stockholm. Jag tittade på det för ett tag sedan. Gud vad bra hon är den där Bitten. Titta själva så får ni se.

Jag tänkte att jag skulle berätta för er lite mer ingående om hur jag har upplevt min nykterhetsresa. Jag har gått igenom följande steg och kommit ut hel på andra sidan. Här har ni dem i korthet. Jag sparar det mer utförliga till en bok. Ni som också är sockerberoende kan beta av och se var ni är på vägen. Ni kanske även har upptäckt fler steg och jag kanske kommer att finna fler längs vägen jag också. Man lär sig hela tiden nya saker om sitt beroende. För alla är resan individuell och det lättare för vissa och svårare för andra.

Ovetandet. Innan man ens vet att man har ett problem. Från barnsben till sena tonår varade den här perioden för mig.

Insikten. Någonstans på gymnasiet upptäckte jag att mitt förhållande till godis/mat inte var sunt.

Förnekelsen. I 10år förnekade jag att jag hade ett beroende. Jag visste så väl att det var något som inte stämde och som jag borde ta tag i. I vissa perioder trodde jag att jag hade det under kontroll men det vara bara skenbart. Försökte flera gånger att sluta äta socker men det gick inte och jag kunde inte äta normalt eftersom kolhydraterna i mat triggade mig så att jag hela tiden föll tillbaka.

Det svarta hålet. Till slut blev beroendet så destruktivt att jag fick panikångest och blev deprimerad.

Erkännandet. Eller vändpunkten kan det också kallas. Det var nu LCHF kom in i mitt liv och jag kunde erkänna för mig själv att jag verkligen var beroende.

Euforin. LCHF gav mig livet tillbaka. I alla fall för en stund. Den glädje att ha funnit en del av lösningen på mitt sockersug fann inga gränser.

Sorgen. Euforin lade sig efter 3-4 månader. Smekmånaderna var över och återfallen började. Skulle jag aldrig mer få äta Leila Lindholms blåbärscheesecake? Vad i helvete hade Bitten lösgodis på sitt bokomslag för när jag blir triggad bara av det! Ilskan blandades med tårar, hopplöshet och misströstan.

Återfallen. I 1,5 år så fick jag ständiga återfall. Ibland med en månads mellanrum och ibland bara två veckor. Återfallen kunde vara mellan en dag till en hel vecka. En jul varade återfallet i tre veckor. Då var jag totalt nedbruten men jag visste att jag hade lågkolhydratskosten att gå tillbaka till som jag visste att jag mådde bra av och försökte igen och igen och igen.

Ersättningsfasen. När jag anmälde mig till kursen som Kostrådgivare så hände det något. Jag fick mer kunskap om vad socker och gluten gör i kroppen vilket motiverade mig till att inte falla tillbaka och jag fick styrka genom det. Min hjärna började nu vänja sig vid att inte äta socker vid alla livets tillfällen. Jag gick på bio utan att äta, jag kollade på tv utan att äta, jag körde bil hem ifrån jobbet utan att stanna vid macken och hetsäta i bilen tills jag kom hem, jag kunde dricka vin utan att äta godis, jag kunde fira påsk utan godis, gå på fest utan, fira jul och födelsedagar utan. Min hjärna har lärt om. Gör om gör rätt. Den som  har sagt att man inte kan lära gamla hundar att sitta? Den har fel. I alla fall på den här hunden.

Förlikningen. Sorgen är över. Jag har förlikat mig med att jag inte kan äta socker och det känns bra. Jag är inte ens sugen och jag kan till och med bli förbannad ibland över att jag inte vill äta socker. När oron och ångesten kommer och jag vet att den så lätt skulle gå att dämpa med en påse kanelgifflar så vill jag inte ens ha skiten. En väldigt konstig känsla men samtidigt en oerhörd lättnad.

Stabilitet. Som alla människor så har man saker att bli bättre på och att bearbeta. Sockerberoendet kapslade in mig och nu när jag är ute ur det så kan jag ta tag i andra saker. Jag lever dag för dag och jag vet att jag inte är räddad för all framtid. I morgon kan suget vara där igen. Jag måste kämpa vidare varje dag för resten av mitt liv med detta. Men det är det värt för jag lever hellre mitt liv så än att inte leva alls.

Jag har ju klarat mig igenom det här på ”egen hand” med järnvilja, tårar, stöttande vänner, familj och envishet. Men jag hade aldrig klarat mig utan litteraturen, min kunskap om lågkolhydratskost, internet och min stöttande familj. Bittens bok Sockerbomben, Vitt begär av Gunilla Sahlin och Brödberoende av William Davis har varit tre böcker jag har använt som grund som jag ständigt återkommit till för styrka i eländet.

Att vara nykter är det bästa jag har gjort och jag önskar alla sockerberoende att få uppleva samma sak. Nu hoppas jag att kunna vara ett stöd till andra i samma situation.

Citat ur min favoritfilm Bridesmaids, ett samtal mellan mamma och dotter:

”Dottern: -Varför går du på AA-möten? Du är ju inte alkoholist. Mamman: -Men det är ju bara för att jag aldrig har tagit en drink.”

Inte lika lätt att aldrig ha ätit mat.

Ät Ultimat!

Nu är det Babybellostar i väskan och inte godis.

När jag utbildade mig till Kostrådgivare så gjorde jag det för att jag är superintresserad av kost och hälsa och eftersom jag har fått mitt liv tillbaka genom att äta LCHF. Min resa kan ni läsa om på min Ultimatblogg och här på Kostrådgivarna.se under mina inlägg. När jag nu arbetar som Kostrådgivare så är mitt mål att människor skall må bra genom att sprida informationen om hur man gör. Hade de som åt LCHF inte spridit budskapet utan hållit inne med det så hade aldrig jag blivit frisk och kunnat hjälpa andra. Det viktiga är alltså att nå ut till folk. Det är nu jag blir lite orolig.

I en insändare i senaste LCHF-magasinet är det en dam som kritiserar populärkulturen och kvällstidningarnas LCHF-bilagor som pengaindrivare och att de enbart vill tjäna pengar på LCHF. Visst vill de tjäna pengar men det betyder inte att allt som står i tidningen är skräp för det. I Kostdoktorns kommentarsfält så står det ofta att Andreas inte skall ”sälja” sig till kvällspressen för det är oseriöst. Va? Är det inte bra att andra blir upplysta? Vad är det som är oseriöst med Andreas texter i Aftonbladet och Expressen? Det är han som har skrivit dem, precis som han skriver sina inlägg i bloggen. Det viktiga är att nå ut till den breda massan. Vill man ha ensamrätt på LCHF så är man inte speciellt empatiskt lagd. Jag hoppas verkligen att Andreas och andra tyngre namn i LCHF-Sverige fortsätter att synas i kvällspressen så att budskapet fortsätter att spridas. Allt annat vore ett bakslag.

Just nu så är jag Aftonbladets LCHF-expert i bilagan ”Laga LCHF” som finns ute i butik nu. Jag är mycket väl medveten om att Aftonbladet vill sälja lösnummer och att rubriker som ”turbotappa vikt” osv säljer vilket en del kan anse vara oseriöst. Jag sätter inte de rubrikerna själv men jag förstår varför de måste sätta dem. Köper man bilagan och läser det som står i den så finner man mina värderingar där. Jag har fått fin respons på texterna och många som säger att de skall prova LCHF efter att ha läst. Jag tycker att det är fantastiskt. Jag har också fått fin respons på min proffsblogg Bloggkommentatorerna.se av folk som har börjat med LCHF genom inspiration av mig. Även det genom en populärkulturell institution. Det är bara positivt.

Börjar man med LCHF och märker hur bra man mår av det så fortsätter man oftast. Man blir mer och mer intresserad och kanske även börjar köpa annan litteratur och det mer oglammiga och torra men faktaspäckade LCHF-magasinet och annan tyngre litteratur om ämnet. Populärkulturen är en inkörsport till den mer tyngre litteraturen och det gäller både den vanliga litteraturen och den om LCHF. Jag tror faktiskt att LCHF-magasinet lever kvar för att LCHF har blivit stort och spridits med kvällstidningar och att människor i allmänhet har blivit intresserade av kosten och av mer fakta om ämnet. Vad händer om det upphör?

Jag är orolig när populärkulturen förkastas för det betyder att det bästa sättet att sprida ett budskap inskränks och det i sin tur är inte bra för folkhälsan vilket är den som jag brinner för att förbättra i mitt arbete som Kostrådgivare.

I mars startar jag en kurs i Lågkolhydratskost/LCHF. Läs mer om den här.

Ät Ultimat!

Nyår är och har alltid varit ett sätt för folk att lägga nyårslöften om bantning. Bantnings-och träningsföretagen har högsäsong just nu. Det fiffiga med de traditionella viktminskningsföretagen är att folk måste återvända dit år efter år eftersom det bara funkar för stunden. Peppen är total varje gång när man sitter där mätt och glad för att dra igång sin Beach 2013 och köper sig ett svindyrt medlemskap i någon extra dyr pulverdietsförmedling. När man sedan har börjat och lidandet sätter igång så är man inte riktigt lika glad. Under tiden man plågas, räknar poäng, dricker smaklösa sockersoppor och går hungrig som en varg redo att börja knapra på sin kollegas arm som i den svåraste hungerstund mer liknar en nygrillad kycklingklubba än en mänsklig kroppsdel så står kompisarna och hejar på och tycker att man är superduktig. För det har vi lärt oss att ju mer lidande desto mer värd är man sin viktminskning. Allt annat är bluff, för lätt kan det inte vara. Sen när man har nått sin målvikt eller gått ner ett par kilo och inte orkar en sekund till för att man är värd så mycket mer så går man upp de där kilona och lite till och är kvar på ruta ett eller på ruta minus 10. A men va f-n!

Tänk att slippa allt det där lidandet. Inte bara det fysiska lidandet utan också det psykiska. Att aldrig mer behöva ha ångest över hur fet man kommer att vara till sommaren om man inte bantar innan. Att en gång för alla få ro och låta sig själv äta tills man blir mätt. Varje dag, året om. Att slippa börja om och försöka gå ner de där kilona varje sommar eller slippa må dåligt över att man inte gör något åt det.