Dags att säga stopp?

No 21Den här grafen, diagrammet, publicerades i min dagstidning i veckan. Den visar hur arbetslivet påverkar oss både fysiskt och mentalt och hur utvecklingen sett ut från 1998 fram till idag. Ta dig en extra titt på de streckade linjerna – de visar hur många arbetsrelaterade besvär som orsakas av stress och annan psykisk ohälsa, hos både män och kvinnor.

Någonting har hänt bara de senaste två åren, och det går INTE i rätt riktning, kurvorna pekar nästan rakt uppåt. Allt fler upplever alltså en galen stress på jobbet. Det här stämmer mycket väl överens med min egen erfarenhet. Jag jobbar dagligen med människor, i synnerhet kvinnor, som befinner sig nära den beryktade väggen eller försöker kravla sig upp efter att ha krockat med den. Vad är det i vårt arbetsliv och samhälle som gör att det blir så här? Jag tror personligen inte att det enbart är arbetslivet som är boven i dramat, jag tror att det är en del av pusslet. Jag tror att det är hela vårt livspussel och vår syn på livet som ställer till det. Vi ska lyckas på alla fronter, alltid spänna bågen hårdast, alltid sikta högst. Annars duger vi inte, utan ambition är vi inget. Men i denna ambition kvävs något annat, tiden räcker till för att överleva, men inte till att leva. Vi känner oss snärjda, begränsade som människor.

Våra prestationskrav och effektivitetsmål håller på att ta knäcken på oss! Vi glömmer bort vad det vill säga att leva, vad själva livet går ut på. Det är inte meningen att vi ska vara små kuggar i ett stort maskineri vars slutprodukt vi inte ens bett om. Vi förtjänar att leva, andas, njuta. Våra barn förtjänar närvarande föräldrar som ser upp från mobiltelefonens förhäxande, blå sken och SER DEM istället. Barnen kan inte heller fortsätta att pressas genom ett skolsystem som värderar, bedömer och granskar deras duglighet in i detalj – barn är små människor, inga prestationsmaskiner. Vi kan inte fostra dem i ett tänk som bygger på att de ska gå i skolan en full arbetsvecka för att sedan göra nästan lika mycket extra jobb hemma. Eller är det månne en förberedelse för arbetslivet?!

Vi måste förstå att vi inte är det vi presterar, att ett liv ska njutas inte genomlidas. Vi måste få perspektiv, ta tillbaka kraften och kommandot över innehållet i våra liv. Ingen annan kommer att göra det åt oss, inte makthavarana, inte aktieägarna, inte företagsledarna och inte din chef. Du, bara du, kan bestämma hur du vill leva ditt liv och vad som är meningsfullt för dig. Bara du kan ändra på ditt liv, bara du kan fylla det med mål och mening.

Vi är människor, kloka människor, människor som faktiskt kan se utanför ramen om vi bara försöker. Vi kan fortsätta springa i ekorrhjulet men vi kan också välja att kliva av. Vi har den förmågan, den makten. Faktum är att vi inte bara är de som springer i hjulet, tillsammans ÄR vi också själva hjulet. Därför kan vi säga stopp, stopp det här funkar inte. Vi vill se ett annat samhälle, en annan utveckling. En mänsklig värld. En värld att LEVA i. Om vi vill. Är det kanske dags nu?

Print Friendly

Postad i INOM OSS, Stress den av .
Therese Renåker

Om Therese Renåker

Therese är den kloka kostrådgivaren som i sin dagliga verksamhet specialiserat sig på kvinnor och kvinnors hormoner. Med ett stort intresse för människans livsbetingelser i allmänhet och hälsa i synnerhet ger Therese oss perspektiv på vad som händer och sker i och runt omkring oss. Therese är verksam som rådgivare, utbildare, skribent och föreläsare med hemmabas i Norrköping. Egen blogg

3 thoughts on “Dags att säga stopp?

  1. Annika

    Joo, det ligger mycket i dina rader. De som kolliderat med väggen i min arbetsgemenskap har dock gjort det på grund av sina respektive privatliv. Privatliv som ibland hanterats på arbetstid och som då i sin tur orsakat arbetskamraterna mer jobb och därmed stress. Tyvärr har det utvecklats en kultur där privatsamtal under arbetstid anses självklara att svara på, tre i timmen eller liknade är inte ovanligt. Där ser jag kollegan som i behov av hjälp att styra upp privatlivet då stressen personen känner knappast kan skyllas på jobbet. Vem tar hand om havererade privatliv? Hur ska arbetsgivare och kollegor agera på folk som först tar privatsamtal och i andra hand sköter jobbet?

Kommentera