Är du utseendefixerad?

No 19Tycker du att utseende är viktigt? Värderar du människor efter hur de ser ut? Dömer du människor som är tjocka? Självklart inte, kanske du muttrar, då vore jag väl en hemsk, ytlig människa. Men även om det inte handlar om just dig så tänkte jag ta mig friheten att resonera lite kring det här ändå, lite för skojs skull bara. Ni som känner mig vet ju att jag gillar att vända och vrida lite… 😉

Så här är det. Jag har mött åtskilliga människor genom åren, människor som kämpat med sin vikt, fastnat, gett upp, kämpat igen, räknat, läst, följt alla anvisningar, ätit rätt, motionerat rätt och provat alla möjliga och omöjliga tekniker för att må bra och gå ner i vikt. Utan framgång. Jag har gång efter annan noterat att dessa människor ofta haft en viss sak gemensamt, nämligen en viss sorts tankar. Ett mer eller mindre konstant mantra har följt dem genom vardagen – ett mantra som låter något i stil med ”Usch, vad jag är tjock”, ”Jag MÅSTE gå ner i vikt”, ”Jag får snart panik på att jag bara går upp i vikt”, ”Jag mår bra, men jag kan INTE släppa det här med min övervikt”, ”Jag är så ful med den här övervikten, inga kläder sitter snyggt” och så vidare.

Känner du igen det? Det här handlar ju som sagt inte om dig, men du kanske känner andra som låter så här?

Vet du vad som händer i en kropp när man mer eller mindre uttalat ältar liknande rader i sitt huvud? Dessa och liknande mantran är inte neutrala utan är kopplade till en värdering, en attityd, en åsikt och åtföljs alltid av en känsla – i det här fallet en negativ sådan. (Jag tror ju inte att det finns någon som tänker ”Usch vad jag är tjock – tjohoo!”…) Vi lever i en kultur där utseendet tillmäts enormt stor betydelse och där övervikt verkar vara den största synden av dem alla. Då är det väldigt svårt att tänka tankar om övervikt och fortsätta vara neutral i sin känsla. Man kan kanske vara neutral i förhållande till andra men inte till sig själv.

När man tänker sådana här tankar om sig själv följer alltså oftast den negativa känslan med. Och ju starkare känslan är och ju oftare man känner den, desto oftare aktiverar man sitt stressystem. Ett stressystem som mycket effektivt blockerar allt vad viktminsking och välmående heter. När viktminskingen uteblir kämpar man ännu hårdare, upprepar sitt mantra ännu oftare, aktiverar stressystemet ännu effektivare och…man är inne i en ond cirkel. Vad man än gör, hur ”duktig” man än är, så kommer man inte att bli av med sina överflödskilon. Tankarna om sig själv, fokuseringen på och värderingen av just vikten, sätter käppar i hjulet.

Visst är det knepigt, det är ingen lätt cirkel att bryta! Ofta känns det oöverkomligt och hopplöst. Man vet med sitt huvud hur man ska tänka men känslorna lyder inte. Inga affirmationer i världen har löst upp knuten – känslan av att vara tjock och därmed ful, inte duga, inte vara duktig eller god nog, sitter för djupt.

OM du känner igen, inte dig själv förstås, men någon av dina vänner i detta, så vill jag be dig hälsa hen: 1. Du är långt ifrån ensam. 2. Du KAN påverka detta, men det kräver en annan sorts jobb från din sida. 3. Jag lovar dig, det är mödan värt, hundra gånger om, så, 4. Sök hjälp, terapi, någon att prata med, för 5. Du är värd att må ditt allra bästa och ska inte slösa bort en enda dag till av ditt värdefulla liv, så gör något åt det, nu.

Och medan du nu, för en väns räkning, febrilt letar efter telefonnumret till närmaste terapeut så vill jag passa på att så ett tankefrö hos dig. Om jag återigen frågar dig vad som är viktigast för DIG i mötet med en människa, är det utseendet eller det som finns på insidan – vad svarar du då? Jag kan sätta min högra hand på att du fortfarande svarar insidan. Förstås. Men du, om detta är sant, på riktigt sant, hur kommer det sig då att du, jag, vi alla lägger ner så mycket mer tid, tanke, kraft och energi på vår egen utsida än på vår insida…?

Tänk efter, med all logik betyder det ju att vi då antingen lurar oss själva och faktiskt tillmäter utseendet större betydelse än vi vill kännas vid. Eller också talar vi faktiskt sanning, insidan ÄR viktigare än utsidan för oss, men då bara så länge vi talar om ALLA ANDRA, inte om MIG och DIG, för när det gäller just oss så är utseendet trots allt av stor betydelse! Kan vi vara överseende, storsinta och kärleksfulla när det gäller andra människor, samtidigt som vi bedömer och värderar oss själva efter en helt annan mall? Är det ens möjligt? Hur rimmar det? Om VI egentligen tycker att det är oviktigt med utseendet men ändå fokuserar på vårt eget, är det då för att vi inbillar oss att ALLA ANDRA värderar oss efter utseende, men vi gör det inte? Vad säger det i så fall om vår syn på och vår tilltro till andra människor…?

Blev det rörigt nu? Lite förvirrat? Kanske till och med lite jobbigt? Det var i så fall min mening. Jag tror att det är nyttigt att fundera vidare på hur vi tänker och värderar oss själva och andra. Klura lite på vad som egentligen är sant för oss. Men har du inte minsta lust att göra det så är det bara att glömma det du just läst!

Fortsätt njuta av det ljuva september. J

Therese

PS. Och innan någon nu med emfas påpekar det, så vill jag förekomma – visst kan man bry sig om sitt utseende, vilja göra sig fin, utan att det för den skull har med fixering eller värderingar att göra! Skillnaden ligger i den känsla som ligger bakom. Gör du det med glädje för att du njuter av din kropp och tycker det är roligt, så är det en himmelsvid skillnad mot om du gör det för att försöka dölja det du inte är nöjd med.

Print Friendly

Postad i Reflektioner den av .
Therese Renåker

Om Therese Renåker

Therese är den kloka kostrådgivaren som i sin dagliga verksamhet specialiserat sig på kvinnor och kvinnors hormoner. Med ett stort intresse för människans livsbetingelser i allmänhet och hälsa i synnerhet ger Therese oss perspektiv på vad som händer och sker i och runt omkring oss. Therese är verksam som rådgivare, utbildare, skribent och föreläsare med hemmabas i Norrköping. Egen blogg

3 thoughts on “Är du utseendefixerad?

  1. HelenaB

    Jag måste erkänna att för mig är utseendet viktigt. Jag levde under en stor del av mitt vuxna liv med en fettkostym skapad av mitt sockerberoende. Det gjorde att jag aldrig var bekväm med den bild jag mötte i spegeln. Det var ju inte jag! Den kroppen var inte rolig att klä på eftersom de kläder som passar min smak inte passar den kroppen. Jag kände mig därför heller aldrig vacker. Nu när jag med hjälp av ändrad kost och terapi har återtagit min rätta figur och spegelbilden som möter mig är jag känns det så rätt. Ett kärt återseende 🙂 Jag dömer inte folk med anledning av hur de ser ut. Jag kan dock tycka att det ledsamt att många verkar vara i samma situation som jag var och då inte förmår att göra det bästa av det de har.

    Jag märker att jag får ett helt annat bemötande nu än tidigare. Det har säkert fler anledningar bl a en annan attityd eftersom jag idag inte behöver någon annans bekräftelse för att må bra.

    Du har dock en poäng som alltid 😀 men jag ville ge min vinkel också.
    Kram Helena

Kommentera