Lyft din blick!

HorisontNär du läser det här på söndag befinner jag mig på Kreta. (Alla inbrottstjuvar göre sig icke besvär – vuxen, vältränad son vaktar huset!) Det är ingen slump att jag hamnat på just Kreta. Så länge jag kan minnas har jag dragits till vatten, eller rättare sagt till öar och hav, och jag vet att jag inte är ensam om det. Det är något visst med en fri horisont; en känsla av lättnad, frihet, renhet och utrymme för både stora tankar och stora känslor.

Jag läste någonstans att vi människor i vår vardag fäster blicken maximalt fem meter framför oss, även när vi går. Det är dessa fem meter som vi tror oss om att kunna kontrollera. Om någon eller något kommer innanför denna femmetersradie noterar vi det, annars går det oss ofta förbi. Jag vet inte hur sant detta är, men när jag läste det började jag, min vana trogen, att fundera. Hur gör jag egentligen? Jag började tänka efter hur jag betedde mig när jag var ute och gick, i vardagen, på väg mot något. Och nog sjutton hade jag blicken ungefär där, fem meter. Fem meter för att inte krocka med någon, inte snubbla på ojämnt underlag. Eller varför jag nu gjorde som jag gjorde, jag försökte i alla fall intala mig att det var därför. Tills jag bestämde mig för att försöka göra annorlunda, det vill säga medvetet höja blicken och rikta den betydligt längre fram. Jag vet ju med mitt förnuftiga sinne att vi har ett periferiseende som fungerar och att även om blicken är långt fram så kommer jag sannolikt upptäcka om någon står mitt framför näsan på mig.

Sagt och gjort, test. I flera dagar riktade jag blicken mot en tänkt horisont, alltså så långt fram som jag hade fri sikt. Vet ni vad som hände? Jag blev lugnare. Mindre stressad. Fick inte lika bråttom till mötet. Hållningen blev rakare. Jag blev gladare. Och det roligaste av allt, även människorna jag mötte höjde blicken! De såg på mig, jag såg på dem, våra blickar möttes helt plötsligt. När jag valde att fästa blicken längre bort upptäckte jag MER av det som fanns inom femmetersradien också! Är inte det märkligt så säg.

Kanske är det så att vår femmerterszon begränsar oss mycket mer än vi tror? Att den kontroll vi tror oss ha där bara är inbillning? Femmeterszonen kanske rent av stressar oss?

Det jag insåg var att den känsla som ”horisontblicken” gav mig påminde ofantligt mycket om den känsla jag får under semestern vid havet. Samma lugn, samma öppenhet. Jag behövde bara höja blicken, fysiskt. Det är inte bara ditt sinne som påverkar din kropp, kroppen sänder även signaler till sinnet. Går du med huvudet nedsänkt skickar du signaler till hjärnan om att något är farligt, det skapar stress. Du sluter dig mot omvärlden, och dig själv.

Så tänker jag. Det kanske bara är nonsens från början till slut det här med fem meter, men det funkar för mig! Blev du nyfiken så kan du ju alltid prova du också – höj blicken och se vad som händer med din stress, ditt humör, din kroppsuppfattning. Berätta sedan gärna. 🙂

Print Friendly

Postad i Reflektioner den av .
Therese Renåker

Om Therese Renåker

Therese är den kloka kostrådgivaren som i sin dagliga verksamhet specialiserat sig på kvinnor och kvinnors hormoner. Med ett stort intresse för människans livsbetingelser i allmänhet och hälsa i synnerhet ger Therese oss perspektiv på vad som händer och sker i och runt omkring oss. Therese är verksam som rådgivare, utbildare, skribent och föreläsare med hemmabas i Norrköping. Egen blogg

Kommentera