Ibland är det mycket fokus på kilon när man pratar kost och bantning. Hur mycket man gått ner, antal kg, antal centimetrar i midjan, hur mycket smalare har låren blivit. Hur många procent har man gått ner av sin ursprungsvikt, osv, osv... Och ju mer man gått ner, desto duktigare och mest karaktärsfast är man. Om man vänder på det - Ju fler kilon man gått upp, desto sämre karaktär och desto mer misslyckad är man...?

En gång när jag berättade att jag gått ner 25 kg med LCHF-kosten sa en kollega till mig; "Men hur kan man gå UPP 25 kg...?"  Ja, hur kan man? Vilket misslyckande! För mig "smög" sig kilona på under lång tid, vilket var det jag svarade. Men jag funderade över det där. Om hur man kan uttrycka så mycket heja-rop över stora viktnedgångar utan att samtidigt, indirekt, säga att ju mer en person går UPP i vikt- desto större misslyckande.

Det finns människor som kämpar som djur och är hur strikta som helst och går ner 10 kg under lång tid. Det finns de, oftast män, som bara äter lite halvstrikt LCHF, och ändå går ner 20 kg på ett par månader. Det är högst individuellt. Och inte så intressant alls egentligen. Hur många kilo man gått ner innebär inga "duktighetspoäng" tycker jag, lika lite som det ger "misslyckandepoäng" hur många kilo man gått upp. En del människor är riktiga "fett-lagrare" och kommer få kämpa i hela sitt liv för att vara normalviktiga, om det ens går.

Fokus är hälsa och självkänsla. Att hitta den kropp man mår bra i psykiskt och fysiskt. Att orka göra det man vill. Att kunna hitta ett avslappnat sätt att förhålla sig till mat långsiktigt. Oavsett kilon. Oavsett hur många procent man gått upp/ner. Ju mer vi "berömmer" enorma viktminskningar, ju mer ser vi alltså ner på de som gjort stora viktökningar...

Eller...?