Spring inte så fort, vänta på mig…!

No 8 bråttomJag stod i kön i mataffären härom dagen. Det var inte så långa köer men ni vet hur det är. Den äldre människan som börjar famla efter plånboken först när kassörskan talar om hur mycket det kostar. Någon som inte hittar bonuskortet eller rabattkupongen. Betalkortet som strular. Bedömningarna som vi alla gör – vilken kassa går fortast idag? Den kön är inte så lång men vagnarna är proppfulla. Den kön är längre men här radar gamlingarna upp sig på rad. Och i den kön är det en kassör som brukar vara väldigt trevlig men ack så långsam. Och i den fjärde, som du valde, där blir det självklart tvärnit när det saknas en EAN-kod och prisinformationen måste inhämtas över telefon.

Jag hade inte bråttom, inte ett endaste dugg. Ändå kommer jag på mig själv med att göra alla dessa bedömningar. Av gammal vana. Det är som om det sitter i ryggmärgen att vi måste tidsoptimera, komma fortast fram, vara effektiva, inte slösa bort tiden. På vad undrar jag? Vad är det vi har så bråttom till? Komma hem till TV:n? Sjunka ner i fåtöljen och låta tiden gå…?

Det är TRÅKIGT att stå i kö, menar maken. Men är det verkligen det? Jag för min del tycker att det är rätt så underhållande att stå där och betrakta mina medmänniskors beteenden, studera deras matkorgar, jämföra innehållet med hälsostatusen, fantisera om hur deras middag kommer att se ut, reflektera över tillvaron i allmänhet. Om jag bara tar mig tid till det.

Jag undrar om vi verkligen alltid måste ha så bråttom, skynda oss, vara effektiva. Självklart har vi dagar när tider måste passas, men inte är det väl alltid så? Jag tror att vi skyndar oss av gammal vana, försöker spara tid utan att veta till vad. Barn är bättre på det där. Vi vuxna tränar oss i mindfulness, medveten närvaro, fånga dagen och allt vad det heter – barn bara ÄR, här och nu. Och de påminner oss hela tiden – den där lilla handen som griper tag och bromsar. Vänta på mig mamma, jag hinner inte med. Titta mamma, vilken fin…! Mamma, varför måste vi…? Du lyssnar ju inte mamma!

Barn vet, barn förstår, att tiden inte bara är ett faktum utan i allra högsta grad en upplevelse.  När vi slutar skynda oss, stannar upp och är där vi är, utan att sträva efter att vara någon annanstans i just det ögonblicket – då är vi i tiden. Vi kan inte leva våra liv i någon annan tid än just precis här och nu. Du kan lägga din uppmärksamhet på både gårdagen och morgondagen, men likafullt befinner sig din kropp här och nu, och det är i nuet du lever. Så varför inte göra som barnen och lägga uppmärksamheten där? Det är ju ändå ditt liv som pågår just här och just nu…

När jag stod där i matkön kom en låt upp i mitt huvud – en låt av Robert Broberg. Jag avslutar denna söndags inlägg med den lilla sångens tänkvärda och vackra text, och hoppas att du får en riktigt Skön Söndag!

-----------------

Spring inte så fort pappa

Spring inte så fort, Pappa..
Vänta på mig..
Det e nåt jag vill visa dig..
En död fågel, som trillat ner ifrån sitt bo..
Pappa, vet du vart man kommer när man dör?

Spring inte så fort, Pappa..
Vänta på mig..
Jag har nåt jag vill ge till dig..
En stor teckning, som jag alldeles nyss gjort..
Med ett jättefint slott där vi kan leka att vi bor..

Spring inte så fort, Pappa..
Vänta på mig..
Lalalalalalalalaa lalalala lalalalalala...

Spring inte så fort, Pappa..
Vänta på mig..
Det e nåt jag vill fråga dig..
Varför e det så viktigt, med att vi kommer dit bort?
Jag tycker leken här och nu jämt känns så kort..

Spring inte så fort, Pappa..

Print Friendly

Postad i Reflektioner, Stress den av .
Therese Renåker

Om Therese Renåker

Therese är den kloka kostrådgivaren som i sin dagliga verksamhet specialiserat sig på kvinnor och kvinnors hormoner. Med ett stort intresse för människans livsbetingelser i allmänhet och hälsa i synnerhet ger Therese oss perspektiv på vad som händer och sker i och runt omkring oss. Therese är verksam som rådgivare, utbildare, skribent och föreläsare med hemmabas i Norrköping. Egen blogg

4 thoughts on “Spring inte så fort, vänta på mig…!

      1. Lyx-LCHF

        Det kan jag hålla med dig om. Något som jag ser återkomma, är personer som först tar fram plånboken, och håller den i ena handen, för att med den enda fria handen lasta upp varorna på rullbandet.

        I min värld kan man ju ta fram plånboken när allt är upplastat. Då detta som sagt återkommer, så brukar jag roa mig med att se vilka tekniker som tillämpas när de större och tyngre varorna ska lyftas upp...

Kommentera