Klokt att experimentera med hormoner?

No 4 BalansInlägget denna söndag kanske kan provocera en del. Men jag skriver det med omtanke, omtanke om dig det berör…

Du är trött, kissnödig, törstig, går upp i vikt - du mår som en diabetiker, har alla symtom. Dina värden visar dock INTE att du har för högt blodsocker men Du börjar känna dig desperat. Du kanske skulle ta och prova med lite insulin? Ta en spruta och kolla om du mår lite bättre? Inte det? Så bra.

Min vardag är idag fylld av hormoner. Hormoner på längden, tvären, höjden och bredden. Det är vad jag jobbar med, att hjälpa människor till hormonell balans. Det är inte alltid lätt, men det går. Och om det är någonting jag lärt mig under resans gång så är det att 1. Se helheten, 2. Ha respekt för vad kroppen gör, även när jag inte förstår.

Din kropp är en helhet – ser du det? Ser du skogen eller bara träden? Bland alla hormoner och kaosartade obalanser blir många sin egen läkare, och det är förstås helt ok så länge man vet vad man gör. Men om man experimenterar hejvilt med sin kropp och sina hormonsystem, utan djupare kunskap om hur kroppen hänger samman, utan att riktigt förstå vad man gör, utan ödmjukhet – då kan det bli helt galet.

I exemplet med insulinet ter det sig (förhoppningsvis!) självklart för alla och envar, man experimenterar inte med hormontillförsel på det sättet. Men så kommer vi till en annan hormonproducerande del av kroppen, sköldkörteln. Många har problem, många är desperata och här verkar alla spärrar försvinna. Sjukvården testar och ”friskförklarar” trots symtom, för värdena är OK. Rätt eller fel, men sjukvården säger nej, så man tjatar. Och tjatar.  Tills man faktiskt får lite hjälp eller ger upp och söker andra vägar. Man söker i olika forum, snappar upp hur andra gjort, försöker förstå vad som händer och söker lösningar. Lösningar som oftast innebär tillförsel av hormon…

Så man tillför hormon och allt blir bra. Eller inte. OM allt blir bra så var det sannolikt det som var problemet och problemet är därmed löst.  Men om man tillför hormon utan att över tid bli bättre, kanske till och med sämre – hur tänker man då?

Här måste man ha lite grundkunskap för att förstå så häng med mig i en liten faktasväng. Man kan enkelt säga att TSH är hypofysens signal till sköldkörteln om att den ska producera sköldkörtelhormon, T4 och T3. Om sköldkörteln producerar för lite ropar hypofysen högre. Producerar sköldkörteln tillräckligt mycket behöver inte hypofysen tjata. Hänger du med på logiken?

När TSH ligger högt tolkar man det därför som att sköldkörteln har blivit lite ”döv” och inte producerar hormon som den ska, hypofysen får skrika jättehögt men sköldkörteln svarar ändå inte. Många tillför då T4 i hopp om att kompensera för sköldkörtelns dåliga hörsel och samtidigt få tillbaka sin ämnesomsättning, sin energi. För vissa är detta lösningen på hela problemet, för andra är det bara början… Man mår lite bättre en stund, men är sedan tillbaka på noll. Vad gör man då? Jo, man höjer dosen och mår tillfälligt lite bättre. Sedan mår man sämre igen och höjer dosen igen, och igen, och igen. Tills man istället provar med T3. Eller hormon från gris…eller…eller…  Och så höjer man dosen, och höjer, och höjer… Sådär håller man på utan att egentligen över tid må så särskilt mycket bättre. Och nu verkar trenden vara att man i ren desperation kommit fram till att om man kan tillföra så mycket T4 och T3 att man pressar ner sitt TSH till 0 så mår man faktiskt ganska OK… kanske.

Det är nu jag blir orolig, orolig på allvar. Tänk efter, varför skulle vi vilja stänga av hypofysens signal till sköldkörteln helt och hållet? Varför ska dessa organ inte längre kommunicera med varandra? De är ju gjorda för att prata med varandra! Ni som sitter i den här båten, som nu kämpar med alla symtom och experimenterar på det här sättet utan resultat, är det inte mer logiskt att tro att det är något ANNAT som är bekymret? Binjurarna till exempel. Eller dina könshormoner? Eller något annat som vi inte alls känner till. Om du hela tiden tvingas höja dosen för att nå samma resultat är det då överhuvudtaget rätt lösning eller är det rimligt att tro att du riktat lampan åt fel håll? Behöver en diabetiker mer och mer insulin? Är insulinet då verkligen både problemet och lösningen?

Du som nu frestas att pressa ner ditt TSH till 0, vad händer när du stängt av kommunikationen mellan hypofysen (regeringen i kroppen) och sköldkörteln (verkställarna)? Nog för att man kan frestas att avsätta regeringen emellanåt men att införa anarki kanske inte är den bästa lösningen? Kan du överblicka konsekvenserna? Jag kan det inte.

Snälla, visa din kropp lite ödmjukhet. Jag förstår att man kan bli desperat när man inte får hjälp, när man söker lösningar på sina problem. Men betrakta inte din kropp som en mekanisk maskin som har ett fel som är trasigt, och som dessutom är ointelligent och inte vet vad den sysslar med. Skaffa dig kunskap. Se till att få hjälp. Tänk utanför boxen. Lyssna på din kropp. Jobba MED den, inte mot den. Se den stora bilden, helheten – din kropp gör alltid det som är bäst för HELA dig, för alla delar. Den försöker in i det längsta upprätthålla en hygglig balans i alla avseenden, inte bara i en enskild del. För kroppen VET att allt hänger samman…vet du?

Med omtanke,

/Therese

Print Friendly

Postad i Hormoner den av .
Therese Renåker

Om Therese Renåker

Therese är den kloka kostrådgivaren som i sin dagliga verksamhet specialiserat sig på kvinnor och kvinnors hormoner. Med ett stort intresse för människans livsbetingelser i allmänhet och hälsa i synnerhet ger Therese oss perspektiv på vad som händer och sker i och runt omkring oss. Therese är verksam som rådgivare, utbildare, skribent och föreläsare med hemmabas i Norrköping. Egen blogg

5 thoughts on “Klokt att experimentera med hormoner?

  1. Klokt skrivet Therese! Jag är precis på en kurs i mikronäringslära och vi diskuterade mineraler igår för att stötta kroppens system istället för att (som sjukvården gör) lindra symtomen. Ett väldigt intressant ämne Näringsmedicin nästa känner jag

  2. Caroline

    Anledningen till varför man inte frestas att spruta insulin utan att veta varför är väl kanske just att man inte behöver. Man FÅR hjälp inom sjukvården. Det får man ju inte med hormonella problem. Det är väl just därför folk blir desperata och läser på själva samt behandlar själva. Vi är mååånga som blivit såå mkt bättre av att vara vår egen läkare. Synd bara att man får betala allt själv trots att vi har så "fin" sjukvård i Sverige.
    Och att man kan må bra på ett pressat TSH kan jag skriva under på. Det är det många med hypo2 och hashimoto som gör.

  3. Ayla Krona

    Nja, provocerar gör texten inte. Men några förtydliganden kanske inte skadar från någon som "experimenterar" med hormoner.

    Jag har varit svårt sjuk i över 10 år, ofta helt sängbunden, med symptom på hypotyreos och Addison och andra hormonbrister. Svenska sjukvården säger att "alla blodprov helt normala" och den "vård" jag fått är rådet att vila och ta lugna skogspromenader. Det har jag gjort. Jag har skött mig exemplariskt! Inklusive gått länge hos duktiga näringsterapeuter för att stötta och balansera kroppen. Men när detta inte har hjälpt efter ett årtionde utan jag fortsätter att bli sämre, samtidigt som sjukvården fortsätter att hänvisa till vila och skogspromenader - då valde jag att "experimentera" med hormonbehandling.

    Jämförelsen med insulin är inte rättvisande. Tänk dig istället att du hade haft kraftiga symptom på för högt blodsocker, men inte kunnat mäta detta(!). Det enda du kan mäta är insulinnivåerna och de verkar normala. Så istället gör du allt du kan för att stödja kroppen naturligt, rätt mat, motion, avslappning och näringstillskott. Men du blir bara sämre. Samtidigt vet du att referensintervallet för insulin, det som läkarna använder sig av för att bryskt skilja friskt från sjukt är framtaget med statistiska beräkningsmodeller så att det ska inkludera insulinvärden för 95% av hela populationen. Dessutom vet du också att normalspannet för en enskild individ är mycket mindre än denna normalfördelning för hela populationen. Så du läser på, köper alla böcker i ämnet. Och så du ordnar en second opinion från en läkare som själv blivit sjuk på samma sätt. Du får svara på fler frågor än alla läkare dittills ställt tillsammans och du får den noggrannaste kroppsundersökning du varit med om. Och sen börjar du försiktigt försiktigt medicinera. Samtidigt som du journalför ditt mående noga. Du blir kraftigt förbättrad, så du går tillbaka till svenska sjukvården och ber om hjälp för att få prova detta med deras hjälp och uppföljning och provtagningar. Men istället för att få hjälp så blir du återigen hänvisad till vila och lugna skogspromenader. Trots att detta inte hjälpt efter 10 års tid. Och du får tydliga besked om att du är jobbig som "tjatar och tjatar" och inte bara nöjer dig med att bli sämre för varje år.
    Mer så gick det till för mig när jag började "experimentera" med hormoner. Så där "hej vilt" var det inte.

    Sköldkörtelhormonsystemet är också mycket mer komplicerat än TSH, T4 och T3 -värdena i blodet. Det är inne i cellerna som sköldkörtelhormonerna har en avgörande uppgift i att vara med och styra energiproduktionen. Och där inne i cellerna kan vi ännu inte mäta halterna av sköldkörtelhormon. Det bästa är naturligtvis om kroppen kan styra allt detta själv. Men när kroppen visar på alla tydliga sätt att den är sjuk i hypotyreos, utom just i blodproven då, hur många år tycker du att man ska vänta och försämras innan man söker en medicinsk förklaring och lösning?

    Det är sant att några kan behöva öka upp sin dos och pressa ner TSH helt för att få tillräckligt med sköldkörtelhormon, komma över sitt individuella tröskelvärde, för att kroppen ska fungera normalt. För andra räcker det med en liten dos. För några är det själva omvandlingen från inaktivt T4 till aktivt T3 inne i cellerna som inte fungerar, varför de tar enbart T3. Etc. Etc. Precis som en diabetiker har många olika mediciner, som fungerar olika bra för olika individer och detta behöver provas ut. Ja, konstigare än så är det inte med sköldkörtelhormonproblem.

    För min del så slutade inte resan med enbart sköldkörtelmedicinering. Jag lånade till sist ihop pengar och reste till en endokrinolog utomlands. Där konstaterades det att jag har hypofysinsuffiens och brist på flera viktiga hormoner. Min kropp kan alltså inte styra hormonsystemet på ett bra sätt. Jag blev inte rekommenderad vila och lugna skogspromenader, utan syntetiska hormoner för det som min kropp inte kan producera själv. Bland annat tillväxthormon som t.ex. påverkar omvandlingen från T4 till T3! Om jag hade fått vård för detta i tid hade min kropp inte blivit så nedbruten och då hade det kanske räckt med detta enda hormon. Men nu har min kropp tagit skada, för att jag inte lyssnade på den i tid och såg till att skaffa en läkare som tog mig på allvar. Jag "tjatade" inte tillräckligt! Så jag behöver många olika hormoner i form av tabletter och injektioner varje dag. Men jag mår bra - äntligen!!!

    Det viktigaste jag lärt mig från min endokrinolog är att våga EXPERIMENTERA med hormonerna för att hitta den optimala behandlingsplanen och lära mig att korrigera mina doser utifrån mitt mående och min aktivitet för dagen.

    Så med all ödmjukhet, jag och alla de jag känner i samma situation, vi gör precis det du säger:
    Skaffar kunskap! Ser till att få hjälp! Tänker utan för boxen! Lyssnar på våra kroppar! Jobbar med den - och inte mot den!
    Och efter en viss tid så för många så behöver detta inkludera ersättning av de hormoner som kroppen har brist på!

    Min kropp VET att den är sjuk, jag vet det... men vad vet du?
    Kanske att omtanken blir lite missriktad...

    Med vänlig hälsning
    Ayla

  4. sophie

    Bra skrivet!
    Tyvärr är det ju så att sjukvården inte vill se helheten, att de vill bota symptomen. Jag var "lyckligt ovetande" i många år, det var egentligen ingen läkare som berättade om helheten för mig om min sjukdom. Fick diagnos som 12åring. Min barnläkare var jättebra och höll full koll på mina värden, då fick jag diagnos Struma. När jag kom in i vuxenvärlden blev allt annorlunda, man tog inte riktigt min sjukdom på allvar..det följde t.ex inte med i mina journaler från en vårdcentral till en annan att jag äter Levaxin. Min sjukdom förändrades, det hade bildats antikroppar. Men inte mycket ändrades i min medicinering.
    För 3 år sen började jag tappa ork, var förskyld i 1.5år utan att läkarna hittade vad som var fel. Därefter utsattes jag för både fysisk och emotionell stress vilket jag kände började köra mig i botten. För snart 1 år sen tog jag kontakt med läkare och berättade om hur jag mådde, jag hade läst på (har intresse för biologi och läste på om hur allt hänger ihop). Jag berättade om vad jag trodde kunde vara felet vilka prover jag ville ta, min läkare nekar till allt jag har att komma med och hävdar att jag som bara är 25 absolut inte kan vara "slut" i mina depåer(binjurar etc) utan ville testa mig för gluten där enda symptomet eg var att jag svullnade när jag åt pasta, bröd etc..men det gjorde jag inte varje gång utan endast en "dålig" dag - dvs en stressig dag. Jag har innan detta blivit nonchalerad av 3 andra läkare och jag hade inte orken att strida. Kontaktade en homeopat som fick upp mig på benen såpass att jag orkade kämpa lite till. Har beställt hem tester där man skickar in salivprov och urinprov, svaret visar på allting jag har känt om mig och min kropp, alla pusselbitar lades på plats. Jag har nu officiellt tagit avstånd från sjukvården vad gäller min sjukdom och har hittat rätt väg med hjälp av hormoner och vitaminer, äter varken gluten (pga dålig koncentrationsförmåga) eller mejeriprodukter (pga hormonstörande mediciner som ges till djuren) - jag vill aldrig mer äta syntetisk medicin för att bota symptomen och håller mig ifrån alla tillsätts ämnen som kan störa min balans och känner att jag är påväg att bli den unga,pigga och starka 26 åring som jag har all rätt att vara! Hoppas verkligen att vi kan gå mot en värld där fler som jobbar med andra människor kan se helheten och upplysa sina patienter så att de kan ta hand om sig själva !

Kommentera