Framtids-stress

Jag har två tonåringar som just nu brottas med viktiga vägval i livet. En tar studenten nu i vår  och vill fortsätta på universitet och en ska snart välja till gymnasiet. Nuförtiden finns det ju väldigt många spännande linjer och program, mycket mer än när jag och barnens far skulle välja en gång, vilket är både på gott och på ont. Det är fantastiskt spännande med denna bredd och alla dessa möjligheter  men hur ska man välja? Ska man titta på hur kompisarna väljer? Ta efter föräldrarna? Lyssna på SYO-konsulenten som pratar om var jobben finns? Eller gå på sin egen magkänsla, dit ens egen lust och håg leder en? Man kan ju bli stressad för mindre!

Som förälder vill man ju gärna hjälpa till så det blir rätt och bra. Ungarna är ju det bästa och käraste man har och man vill inget hellre än att de ska hitta rätt. Men hur råder man? Att följa sin magkänsla och sina intressen låter ju sunt, det är ju viktigt att man hittar ett yrke man verkligen trivs med. Det är många av veckans timmar och mycket av ens energi som ska läggas där, under många år dessutom. Men hur väl utvecklad magkänsla har man i tonåren, vet man verkligen vad man vill? Det är inte kul att kasta sig ut och ge järnet, ta dyra studielån och sedan upptäcka att det var fel. Och det är ju så lagom kul att ta examen och sedan upptäcka att det inte finns några jobb, ingen vill ha en. Snacka om förödande för den unga självkänslan!

OK, då tänker vi förnuftigt istället. Råder ungarna att välja något som garanterat ger jobb. Som min gamle farbror sa: Allt blir intressant när man fördjupar sig i det. Kanske hade han rätt? Jag hade ju faktiskt en kompis en gång som fyllde i fel på ansökningsblanketten och kom in på en östasiatisk linje av något slag, fjärran från det han tänkt sig. Som vi skrattade! Eftersom han inte kom in på något annat så började han läsa där och upptäckte att det var jättekul! Han blev biten och fortsatte, mycket nöjd med sitt ”val”. Men tänk om min farbror hade fel och det blir dötrist? Eller om arbetsmarknaden hinner ändras tills det är dags att ta examen? Då har man varit strategiskt och smart helt i onödan.

Ibland känns det som om vi föräldrar är mer stressade än barnen över detta. För dem verkar det självklart att välja efter intresse. Om det går. En av sönerna konstaterar lugnt att han inte kommer att komma in på sitt förstahandsval; psykologlinjen. ”Men då kan jag bli psykologilärare istället, mamma, det verkar också roligt”. Så kanske ska jag inte hetsa upp mig så väldigt. Och det är ju faktiskt så att nuförtiden har många inte samma jobb hela livet utan man byter en eller ett par gånger. Studielån kan man få långt upp i livet. Då är det inte hela världen om det blir lite tokigt. Då kan man vara psykologilärare under en period, cirkusartist nästa och sluta som logoped. Tänk vad man får uppleva!

Print Friendly

Postad i Reflektioner den av .

Om Johanna Ekne

Johanna Ekne är miljökonsult och kostrådgivare med kognitiv inriktning. Det betyder att hon inte bara är intresserad av vad vi äter utan också varför vi ofta äter fel fast vi egentligen vet bättre. Johanna ger föreläsningar och kostråd till privatpersoner och företag, vid ett personligt möte eller via mejl eller Skype. Nu håller Johanna också på att utbilda sig till stressterapeut och blir färdig vid årsskiftet.

One thought on “Framtids-stress

  1. Susanne

    Ja stressa inte upp er...
    Som nybliven 50-åring är jag efter denna termin klar med min andra (!) universitetsutbildning, den här gången till byggnadsingenjör. Innan har jag jobbat som lärare... Dessutom har jag 5 olika gymnasieutbildningar - det är ju så roligt att lära sig saker! 🙂
    Förvisso var det inte frågan om några studielån den här gången - för gammal och för lite kvar efter 3.5 års studier tidigare, men jag har jobbat parallellt så det har fungerat bra. Man kan alltid byta bana, även om det kanske känns mera fast och "osmidigt" nu än när jag själv var i de övre tonåren, men man kan allt man vill! 😀

Kommentera