När första ljuset brinner…

När första ljuset brinner står julens dörr på glänt och alla är så glada att fira få advent….

Så börjar första raderna i en klassisk adventsramsa man fått lära sig sedan förskoleåldern. Jag skulle vilja påstå att jag är aningens cynisk här. Alla är så glada. Så ska det kanske vara, men är det så? Ett av de största nöjet efter att få se sina barns glädje under julens helger är julmaten. Generellt skulle jag våga mig på att påstå att just  maten är fokus under julen till väldigt stor del hos de allra flesta. Maten är allt det underbara som man längtar efter men samtidigt mycket av det negativa som skapar konflikt i många kvinnors hjärnor.

Dödssynd nummer 5. Frosseri. Men herregud kvinna, under julen måste man väl i alla fall få slappna av och äta, spänna upp livremmen och ligga på sofflocket och päsa utan ångest. Kompensationen kommer ju ändå sen, i januari, hälsomånaden nummer 1. Då är det inte längre julen som lackar utan svetten som lackar, ångesten på gymmen lyser upp rummen och närvaron är hög.

Maten och ätandet är så laddat. En del säger sig inte bry sig, jag tror få av dessa. Än den ena och än den andra ägnar sig åt någon form av kompensation. Ät mindre och rör dig mer är fortfarande en fras som styr gemene man. Frossa och kompensera med motion eller svält, eller varför inte båda? Kanske kommer en ny trend efter jul, 1:6? Ät viktväktarsoppa en dag och svält resterande? Nej, det var såklart överdrivet men jag tror de flesta här förstår min tanke och min underton.

Jag har precis som ett otal kvinnor firat advent och jul med känslor blandade av glädje och ångest. Det är många måsten, pepparkakor hit och dit, lussebullar, godispaketen på jobbet och alla dessa gigantiska julbord. Tallrikarna och kundvagnarna fylls så till det yttersta och ändå är det inte nog. Man äter som om man såg svältdöden torna där framme. Som om det var livets sista andetag och stund och maten vore räddningen och trösten. Trösten, det kanske är just så det är. December månad, julmånaden, kanske är just detta, tröstens månad. Månaden då vi tillåter oss allt utan gränser och utan tanke. Vi orkar kanske inte tänka mer. Gränslösa förväntningar och en agenda fullspäckad med bjudningar, mingel, ”glöggmys” mm mm. Det kanske är en form av tröst att det är OK att äta gränslöst, att äntligen få gå utanför ramarna av regler för att hålla vikten, för det är ju ofta det det handlar om, vikten. Den oerhört viktiga vikten. Ramar som skapas av just förväntningar, egna som andras, ideal och diverse dieter som inte har hälsan som helhet i fokus utan där vikten är nummer 1.

Här vill jag vända på hela kakan, eller saffransbullen om vi ska vara lite i vår tid. Landa, betrakta och tänka efter en liten stund.

Det kanske är tid att sluta se maten som tröst och december som en månad att frossa, överdriva, för att sedan kompensera och må gräsligt dåligt. Det är rakt av inte värt det. Unna sig är en ful kombination ord, Unna sig betyder för mig att man gör något förbjudet, något som normalt är fel. Men tillåta sig kanske är bättre. Det är också OK att säga Tack men Nej tack en månad som denna och man kan säga Ja Tack utan att behöva känna dåligt samvete eller skuld.

Julen behöver inte per automatik innebära det värsta av det allra värsta, en viktuppgång (som om siffrorna talar om ens egenvärde?).  Man kan njuta, tillåta sig och må sitt bästa utan att ens förknippa det med vikten eller kompensationen och det dåliga samvetet. Genom att släppa, betrakta och våga lyssna på kroppen, tillåta sig att faktiskt må bra denna sista månad på året som inte är den sista i livet.

Med detta sagt vill jag önska Er Alla en riktigt härlig start på advent och julen!

Print Friendly

Kommentera