Ibland är det lätt att känna tacksamhet

Nerja i sol och badEfter tre veckor av jobb på spanska solkusten i november månad är det inte svårt att känna tacksamhet. Rapporter om dimma, blåst, kyla och mörker från hemmafronten ställs i ljuset av sol, värme, stränder, hav, god mat och gott vin. Allt ackompanjerat av ett jobb jag stortrivs med, nya möten med härliga människor, gott om umgänge men också tid för egen reflektion.

Det är vid sådana tillfällen man får perspektiv. Perspektiv på livet där hemma, på vilka frågor som är stora eller små, på vad som egentligen betyder något. Den där tacksamheten som man annars vet med sig att man bör eller ska känna, den där som alla kloka traditioner försöker förmedla men som kan vara så svår att få tag i, den kommer helt plötsligt med enkelhet, av sig självt, och svämmar nästan över.

Jag kan inte låta bli att fundera på om det verkligen är meningen att vi ska bo i Sverige i november… Är vi hormonellt rustade för att klara ett liv i detta mörker, klarar vi det med förnuftet och livsglädjen i behåll? Jag är helt fascinerad över hur enkelt allting känns när solen gjort sitt, när ljuset nått näthinnan, serotoninet fått sig en positiv skjuts och melatoninkurvan ligger rätt. Att få vakna utsövd, före klockan, i november, hur underbart är inte det!

Men så känner jag efter riktigt ordentligt och inser något annat mycket väsentligt. Någonting som har med kraften att göra, den där kraften som gör att man känner sig upplyft, pånyttfylld, laddad. Det handlar inte enbart om solljuset och värmen (även om det är viktigt) utan också om det där med tiden…egentiden. När hade du senast obegränsat med tid för bara dig, dina egna tankar, reflektioner och känslor? Och då menar jag inte bara ett antal timmar här eller där, utan tillräckligt mycket tid för att faktiskt inte kunna smita från dig själv. Tillräckligt med tid för att känna efter, få tag i din egen vilja. Så mycket tid är sällsynt, och så mycket tid är nästan lite läskigt.

Det kommer tankar, du omprövar, du måste ta ställning. Du ser inte bara situationer och andra människor i ett nytt ljus, också du själv ses i ett annat perspektiv. Bara så där. Känslor av ofullkomlighet varvas med känslor av perfektion. Insikter om ansvar ställs mot insikter om obegränsade möjligheter. Det som verkar komplicerat kan i nästa sekund kännas busenkelt.  Eller tvärtom. Det kostar på att möta sig själv, men det är faktiskt ditt livs viktigaste möte.

Så vilka drömmar drömmer du där i novembermörkret? Och vems drömmar drömmer du? Är du säker på att det är dina egna och inte någon annans? Och om det nu är dina egna, tar du dem på allvar, gör du något för att förverkliga dem? Eller ska du kanske göra det ”en annan dag”…? Vilken dag då?

Jag är helt förundrad över med vilken lätthet ”svåra” tankar får utrymme och med vilken enkelhet kroppen tar sig an dessa, när jag är utvilad, energipåfylld och fri. Det är en gåva att känna djupaste tacksamhet över. Jag önskar jag kunde dela den, särskilt med dig som känner att du sitter fast. Du som tycker att livet bara matar på i gamla hjulspår, du som lever med frågan ”Blev det inte mer än så här?”. Dig skulle jag vilja ge denna gåva – känslan och insikten om att ALLT är möjligt. Tro mig, allt ÄR möjligt. Men kanske behöver man uppsöka solen i november för att förstå det…

En varm novemberkram till dig som behöver en!

Print Friendly

Postad i INOM OSS, Reflektioner den av .
Therese Renåker

Om Therese Renåker

Therese är den kloka kostrådgivaren som i sin dagliga verksamhet specialiserat sig på kvinnor och kvinnors hormoner. Med ett stort intresse för människans livsbetingelser i allmänhet och hälsa i synnerhet ger Therese oss perspektiv på vad som händer och sker i och runt omkring oss. Therese är verksam som rådgivare, utbildare, skribent och föreläsare med hemmabas i Norrköping. Egen blogg

4 thoughts on “Ibland är det lätt att känna tacksamhet

  1. Fantastisk text! Och så viktiga tankar...

    "Lever vi det önskade livet
    eller ett liv i väntan
    på ett liv vi önskar
    i väntan på att
    en förändring ska ske
    utan vår medverkan?
    Avstår vi från att
    medverka till förändring
    för att det liv
    vi lever i väntan
    känns tryggare än
    det liv vi drömmer om?
    Är vår längtan
    egentligen bara
    en förhoppning
    Om att ingenting
    ska förändras? "

    Det är så viktigt att stanna upp och bara vara. Låta tanke och känsla komma ifatt. Men hur ofta har/ger vi oss den tiden?
    Så fint att du delar dina tankar, Tack! 🙂

  2. Lotte

    Själv har jag absolut tillräckligt med egentid!
    Men, Gud, vad jag saknar ljuset, värmen, dofterna från vår och sommar!
    Allt blir enklare söderut.....
    Bara se på hur människorna interagerar söderut! Man umgås mer och diskuterar mer.

    Vi är mer missunnsamma, tänk på Robinsonfolket på TV. I Sverige är deltagarna för det mesta vänliga mot varandra när de är öga mot öga ( utom när de briserar av uppdämd ilska) När de är ensamma med kameran talar de illa om alla andra deltagare!

    Italiens motsvarighet "l'isola dei famosi" där uppträder alla tvärt om, dvs de grälar oupphörligen när de är tillsammans men tar varandra i försvar när de är ensamma med kameran!

    Jag har blivit utskälld efter notor x flera inför mängder av människor under mina år där nere, men aldrig någonsin har jag känt mig ifrågasatt som person, jag - Lotte. Endast mina handlingar eller ord blev utskällda!
    Så, jag tror fullt och fast att vi blir olika beroende på klimatet där vi bor!

  3. Det funkar precis lika bra att komma i den sinnesnärvaron i en grå höst i Sverige. Det är inte platsen som styr att den här processen startar. Men det är otroligt häftigt att ha fått chansen att se hur sinnet reagerar när man får nästan obegränsad tid och ro att lyssna innåt ☀️

Kommentera