Jag är inte min ångest

Jag satt på bussen och kände hur hjärtat rusade, magen isade och hjärnan sa mig bara en enda sak – “Gå av NU!” I handen kramade jag en plastpåse och gång på gång kände jag att när som helst kommer jag att kräkas och jag fick anstränga mig för att inte gripas av panik. Ångesten hade mig hårt i sitt grepp.

Det här var min vardag förut. Jag var tio år första gången jag drabbades av panikångest och under och under min depression i början av 2000-talet var den så stark att jag inte kunde åka kommunalt, sitta på teater eller bio, åka bil på motorväg och varje gång jag gick in i en affär, en restaurang eller ett köpcentrum måste jag veta var alla toaletter och nödutgångar var. Jag var livrädd för att bli instängd och för att kräkas offentligt. När bussdörrarna stängdes och vi for iväg, kände jag direkt paniken komma krypandes och känslan av att kräkas var överväldigande. Det tog så mycket tid och kraft. Så många gånger jag har gått i flera timmar eller suttit och väntat hela natten på en busshållplats för att jag inte klarade att åka nattbussen hem. Så många gånger jag stannat hemma. Eller vädjat till min pappa att komma och hämta mig.

Var fjärde svensk har någon form av ångestsjukdom någon gång i livet. Vanligast är fobier. Ångest går att bota och du ska inte behöva leva med det. Men vi kan tycka att det är skamligt och vågar inte söka hjälp, kanske för att man tror att andra ska tycka att det bara är att skärpa sig.

Men det är inte bara att skärpa sig. Din hjärna tror att du är utsatt för livsfara och fyller din kropp med massor av stresshormoner, som du hade haft nytta av om du skulle vara tvungen att springa ifrån en noshörning. Nu sitter vi och härbärgerar alla känslor och irrationella tankar istället, vilket även gör det svårt att föra någon förnuftig konversation med din kropp.

Du kan uppleva att ångesten dyker upp ur tomma intet – plötsligt är den bara där. Men så är det inte. Den utlöses av något och det kan vi ha stor glädje av att förstå vad det är. Min ångest kom ofta när jag var nervös inför något, eller när jag kände att någon gick över min gräns och jag inte kunde hindra det. Så när jag lärde mig att säga nej och sätta tydliga gränser blev min panikångest bättre. Ibland dyker den upp igen. Kommer smygande trots att jag har effektiva verktyg att hantera den. Då tar jag fram det bästa verktyget – vetskapen om att ångesten är något som jag skapar och att den sitter i mitt huvud. Jag kommer inte att dö just nu, eller kräkas eller bli galen säger jag till mig själv, det är ångesten och den kommer till mig av någon orsak.

Försök ta reda på varför du får ångest. Stanna kvar i den och fly inte ifrån din ångest. Du är inte din ångest – du är en människa som har ångesttankar och känslor.

ångest

Print Friendly

4 thoughts on “Jag är inte min ångest

  1. Erik

    Jag känner igen det du beskriver dock har mina upplevelser varit lindrigare och jag inluderar bland de sypmtom du tar upp (panik, depression, ångest)även sjukligt dåligt självförtroende. För min del tänker jag att det rörde sig om förvrängning av verkligheten, omotiverad förstorning av problem, mm. Mitt liv tog en total vändning på många sätt - inklusive det jag kallar "mörka tankar" - när jag i våras slutade med glutenprodukter. Sen dess har jag inga mörka tankar längre, jag kan faktiskt inte ens tvinga fram några. Självförtroendet är på topp. Orädd. Inget biter på mig. Humöret är i det närmaste helt jämt, inga dalar och heller inga omotiverade flamsiga höjder - bara genuina höjder. Min kära säger att det är stor skillnad. Jag noterar samma förändring hos henne.

    Jag är övertygad om att det i vårt fall handlar om att inverkan av exorfiner (opioider), som gliadinet i gluten åstadkommer, har slutat genom glutenfriheten. Och när våra hjärnor inte längre påverkas narkotiskt av opioiderna från gliadinet så slutar våra hjärnor förvränga verkligheten.

    Denna effekt önskar jag alla.

    Må gott.

  2. Bra skrivet och bra avslut. Jag tror att det går att komma en bra bit på väg genom att lära sig att andas effektivt. När vi har ångest eller är panikslagna, håller vi andan eller andas korta andetag högt uppe i bröstet. Med en effektiv andning kan vi ofta lindra eller kanske t.o.m. häva en panik-/ångestattack.

  3. Att våga erkänna och att se vilka situationer som utlöste panikångesten var det som hjälpte mig. Men det viktigaste var att jag blev så jävla less på att vara rädd och liten. Jag var tvungen att ta aktiva val och det var fruktansvärt skrämmande.
    Nu kan inget stoppa mig!

  4. Inläggsförfattare

    Tack Erik, Kicki och Mia för att ni delar med er.

    Det är oerhört spännande att se hur mycket kosten kan spela in även i vårt psykiska välbefinnande. Jag ser ofta exempel på hur många upptäcker en stor skillnad i humör och känslosvängningar när de lägger om kosten eller börja äta något tillskott som D-vitamin eller Magnesium. Men vi får se det som en balans mellan kropp och själ. Kroppen kan hjälpa själen att må bättre och framför allt så vi orkar ta itu med det mörka.

Kommentera