Hälsovård eller sjukvård?

Min son är 25 år och har haft diabetes sedan han var fyra.

Han gick på kontroll var tredje månad så länge han var barn, dvs. fram till att han var 18. Vi träffade då samma läkare varje gång under 14 år och i regel samma gäng av diabetessjuksköterskor. Vi kände oss väl omhändertagna och kunde även prata om andra eventuella besvär. Ja, man kan nästan säga att diabetesteamet på Barn- och ungdomssjukhuset i Lund bedrev en holistisk vård.

Efter 18 var det vuxenmottagningen som gällde och det var ju en stor förändring, men fungerade ändå hyfsat. Han flyttade till Göteborg för att studera och blev då knuten till diabetesmottagningen på Sahlgrenska. Det fungerade ganska bra. Ja, förutom när han skulle ha läkarintygen för att söka körkortstillstånd förstås. Han fick läkarintyget i början på sommaren och ögonläkarintyget i slutet av sommaren. Och Trafikverket ansåg att läkarintyget var för gammalt. Men på ett stort sjukhus är det i stort sett omöjligt att få både läkartid och ögonläkartid samma månad så han släppte det där med körkort.

För drygt två år sen flyttade han tillbaka till Lund. Sahlgrenska skulle ombesörja att han som patient också flyttade tillbaka till Lund. Det tog 1,5 år innan han fick ett brev från Lund att han nu var patient där och skulle få en tid framöver. Den tiden sattes sedermera till måndagen den 7 oktober. Men hoppsan, några dagar innan upptäckte man att mottagningen skulle stänga den dagen och han fick en ny tid 16 oktober. Kanske, kanske kommer han då att få träffa sin första läkare på drygt två år. Det är en väldigt långt tid utan att få ett enda provsvar på en väldigt svajande diabetes som det alltid har varit.

InsulineUnder den här tiden har han fortfarande kunnat ringa till Sahlgrenska i Göteborg och få insulinrecept utfärdade. Med hjälpmedel som nålar och mätstickor har det varit svårare. Ingen har varit på plats som kunnat skriva ut, det har kommit nya produkter, hjälpmedlen har inte gått som e-recept utan fått skickas med post osv osv. Till slut ger man upp och betalar sina nålar, stickor och mätare själv på Apoteket. Många, många hundralappar, ja tusenlappar egentligen, har vi sparat åt staten där.

Hur kan sjukvårdsapparaten ha blivit här oändligt tungrodd? Det handlar om vår hälsa, det handlar om mängder av mer eller mindre akuta sjukdomar som trots att vården får större och större del av budgetkakan bara inte hinns med utan skjuts upp igen och igen. En tidsbrist som leder till förvärrade sjukdomstillstånd och stor psykisk oro hos patienter och anhöriga.

Tänk om den här gigantiska apparaten kunde avlastas av hälsokliniker. Dit vi får gå och få hjälp med att undersöka vilket tillstånd vi är i. Där vi får hjälp med hantering av stress, kost, motion – ja allt för att vi ska hålla oss friska och slippa belasta den där tunga sjukvårdssvängen mer än nödvändigt.

Och visst finns sådana möjligheter. Jag går t ex själv till en näringsterapeut som gör mängder med analyser, reder ut vilka mineraler jag lider brist på, förklarar lugnt hur syra/bas-balansen påverkar värk och benskörhet. Det är mycket, mycket, mycket dyrare än de 300 spänn jag betalar till sjukvården om jag skulle lyckas får en tid där. Jag kan också gå till en stressterapeut, massör, akupunktör osv. för att få ner mina kortisolnivåer. Det kostar mig också ännu lite mer pengar. Istället för det där receptet på smärtstillande och något lugnande som jag skulle fått om jag lyckats få en läkartid.

Det är något i den här ekvationen som inte går ihop helt enkelt. Om alla kunde få hälsovård för 300 spänn, så skulle kanske inte sjukvården kosta så mycket. Och min son kunde få den läkartid han så oerhört väl behöver. Nu.

 

 

Print Friendly

9 thoughts on “Hälsovård eller sjukvård?

  1. Erik

    Ditt inlägg sätter huvudet på spiken. Det är allt tydligare att vi inte kan tillåta oss att bli sjuka för då finns det ingen hjälp - se bara på artikeln i DN igår om utbredningen av celiaki i Sverige där vården erkänner att de inte har en aning om vad de ska göra. Det förebyggande arbetet som du tar upp på slutet, med inte minst kosten, miljöfaktorer och stresskontrollen är viktigare än någonsin. De samhällsmedborgare som månar om mer än bara den egna härden, som ni som skriver på den här bloggen, har en stor uppgift att fylla genom att informera och lyfta fram risker för att så många som möjligt ska kunna jobba förebyggandemed sig själva och sin omgivning, nära och kära.

    Tyvärr är väl diabetes typ 1 ännu inte helt lätt att hantera utan hjälp har jag förstått, inte ens med bästa kosten. Jag kan bara önska lycka till med det.

  2. Bettan Sjögren

    Sjuk vård är det i allra högsta grad 🙂
    Jag som haft typ 1 i 38 år har avsagt mig läkarbesök tv. Jag går till mottagningen och tar prover men betackar mig för "hjälp" från läkare som vägrar hänga med i utvecklingen och ta till sig nya rön. Jag vägrar att betala för att de ska försöka skrämma mig med rent nonsens och tvinga på mig mediciner som jag inte behöver bara för att de inte är uppdaterade på vad som händer inom forskningen.
    Näe jag klarar mig bättre själv och är friskare än på många, många år.
    Om min gamla läkare, som var lite mer uppdaterad och positiv till mina förbättrade värden, kommer tillbaka så kanske jag beställer en tid men tills dess så får det allt vara för min del. Själv är bäste dräng gäller verkligen i det här fallet.

    1. Thomas Jansson

      Har samma erfarenhet som dig, en vårdapparat som inget kan utan man måste som patient utbilda både läkare och diabetessköterska. Simpla försäljare av piller är vad de är och senast surnade min numera fd "läkare" till rejält när jag ifrågasatte nyttan av statiner som hon till varje pris ville få mig att börja med - efter mitt nej blev hon den otrevligaste person jag någonsin träffat. Men det värsta är att hon är totalt okunnig om grunderna i fysiologi och borde inte ha med diabetespatienter överhuvudtaget att göra!

      Och en diabetessköterska som försöker övertala sina patienter att äta bröd, potatis och andra kolhydrater - efter lite frågor som hon inte kunde svara på erkände hon att hon "bara gjorde som hon var tillsagd" och "inte visste hur det fungerade" - milde tid vilken sörja,,,,

      1. Inläggsförfattare

        Det är många diabetiker som alltmer kommer underfund med att lågkolhydratkost är grejen och som givetvis känner sig lurade av sjukvården! Men den stora kolossen håller på att vända och vi är alla en del i att informera och berätta om våra egna positiva erfarenheter!

      2. Zee

        När sambon fick sin Typ 1 diagnos (han fick den som vuxen, troligtvis som följdsjukdom på sin celiaki) så bytte vi till mer LCHF kost (jag åt en variant sedan tidigare) och han fick lov att sänka sina doser direkt och första återträffen med diabetessköterskan efter ~2 veckor så var hon helt chockad, hon hade aldrig sett nån få så bra kontroll på sina värden så snabbt, hon hade patienter som haft diabetes i flera år som inte var i närheten av så bra värden.

        Sen när han nämnde att vi åt lågkolhydratkost så slocg både skötersnak och dietisten bakut och började klaga att "Det är ju lite väl extremt" "Det är ju inte bra för kroppen med en massa fett" och tyckte att han skulle gå tillbaks till "normal" kost och öka sina insulindoser istället. Och klagade på att han inte åt några mellanmål, för han var ju diabetiker så då måste han ju äta mellanmål så att han håller blodsockret stabilt och dessa mellanmål skulle ju vara frukt eller smörgåsar...

        Är det så konstig att deras patienter har problem att få kontroll över sitt blodsocker med dom kostråden?

    1. Bettan Sjögren

      Ja det är rent ut sagt; för jävligt!!
      Jag önskar att fler människor vågade lita till sin kropp och hur de mår och inte lita blint på läkare.
      Jag har i alla fall samlat på mig en hel "bibba" med utskrifter som jag ska ta med till mottagningen nästa gång jag går dit för att lämna prover.
      De ska jag lämna till den mest negative av dem alla, överläkaren som skrämmer både patienter och personal med sina lögner och sin okunnighet.
      Man kan ju tycka att en person som jag själv som haft ett blodsocker som svajat mellan 2 och 25 och nästan gett upp hoppet om att leva skulle väcka någon sorts intresse men icke sa nicke. Att jag mår så bra måste räknas som "ett olycksfall i arbetet" antar jag. 🙁

  3. Vilken skräckläsning! Fungerar verkligen sjukvården så dåligt i södra Sverige. Jag är visserligen "bara" frisk diabetiker, men hade diabetes då jag väntade barn. Jag har hela tiden blivit väl omhändertagen, både för kontroller nu och under tiden jag hade diabetes och tog sprutor. Dessutom för andra krämpor som dykt upp med åren.

Kommentera