Stressar du sönder dig?

Nu är hösten igång på allvar efter semestern och många upplever redan att de är stressade. Det känns som om den där igångsättarperioden efter semestern där man brukar kunna ta det lite lugnt inte riktigt blev av i år. Vem man än pratar med så säger de att det känns som det blivit en riktig rivstart på arbetet denna höst. Vad kan det bero på? Ingen aning faktiskt, men det känns lite skumt att så många upplever samma sak. Kanske har det blivit en gradvis upptrappning de sista åren som först nu blir riktigt kännbar? Kanske har det kommit till vägs ände när det gäller hur mycket man kan spara inom den offentliga sektorn, till exempel i sjukvården? Jag håller mycket miljöutbildningar inom offentlig sektor och jag märker att det blir svårare och svårare att prata miljö. Personalen går i många fall på knäna och det känns inte alltid helt bra att stå och vara käck och prata om hur de ska göra för att spara energi eller minska på kemikalierna eller utsläppen från sina transporter. När det som folk behöver kanske är att prata om hur de ska orka med sitt arbete utan att bränna ut sig fullständigt.

Detta gäller förstås inte bara offentlig sektor. Även inom den privata sfären är det många som känner att de inte riktigt orkar med. Att de balanserar på gränsen för vad de klarar av. Magen kör runt, huvudet värker, de känner sig yra och får minnesluckor; allt tecken på att både kropp och knopp börjar få nog. För att de är lojala och ställer upp. Vill göra sitt bästa och leverera det som förväntas av dem. Och så kör man bara på. Dag efter dag, månad efter månad, år efter år. Tills en dag det säger stopp. Antingen inser man själv att man inte orkar mer och hoppar av självmant. Eller så bryter man ihop. Det finns otaliga historier om människor som börjat gråta på jobbet och sedan inte kunnat sluta. Som blivit långtidssjukskrivna och behövt år för att kunna komma tillbaka.

Själv var jag nära den berömda väggen men lyckades stoppa i tid. Jag arbetade med internationella miljöprojekt och tyckte jag hade en toppentillvaro. Jag reste världen runt och träffade spännande människor hela tiden, almanackan var full och resväskan alltid packad. Min familj såg jag inte så mycket av; jag missade barnens födelsedagar, skolavslutningar och blockflöjtsuppvisningar. Gång på gång. När det var som värst drev jag tre olika projekt i tre världsdelar samtidigt och det hände mer än en gång att jag vaknade på ett hotell och inte visste i vilket land jag var. Och jag fattade ingenting, jag tyckte det var häftigt! Tills jag började känna att det gick trögare och trögare att packa väskan och till slut började jag fasa för de där resorna jag hade älskat så mycket. Jag började se tecknen på att något var fel: trötthet, yrsel, minnesluckor. Jag drog mig undan från folk och satt ensam vid mitt skrivbord vid fikarasterna, jag som älskar att träffa folk! På darrande ben gick jag till sist till en terapeut som hjälpte mig att inse att gränsen var nådd och jag valde att säga upp mig från mitt jobb. Jag gick i terapi i ytterligare 2,5 år och lärde mig en hel del om mig själv; om mitt bekräftelsebehov och min dåliga självkänsla. Mitt behov av ständiga ”kickar” vilket drev mig längre och längre ut på den yttersta grenen.

Idag driver jag eget företag som miljökonsult och reser sällan i jobbet. Det är otroligt skönt, jag har blivit en riktig stugsittare som njuter av att ta det lugnt tillsammans med min familj och mina vänner. I perioder känner jag hur det drar iväg och jag tar på mig lite för mycket men jag är mycket vaksam och tränar ständigt på att säga nej. Jag går just nu en utbildning till stressterapeut vid sidan av mitt arbete och hoppas att jag kan hjälpa andra som är illa ute. För ibland behöver man hjälp att se hur det är fatt.

Jag kommer att skriva om stress varannan söndag här på Kostrådgivarna under hösten och hoppas att jag kan bidra till att ni börjar känna efter hur ni mår och får en bättre balans i era liv. För det är ni värda! Simma lugnt därute!

 

Print Friendly

Postad i Stress den av .

Om Johanna Ekne

Johanna Ekne är miljökonsult och kostrådgivare med kognitiv inriktning. Det betyder att hon inte bara är intresserad av vad vi äter utan också varför vi ofta äter fel fast vi egentligen vet bättre. Johanna ger föreläsningar och kostråd till privatpersoner och företag, vid ett personligt möte eller via mejl eller Skype. Nu håller Johanna också på att utbilda sig till stressterapeut och blir färdig vid årsskiftet.

One thought on “Stressar du sönder dig?

  1. Har också varit i en liknande situation som du, Johanna. Alltför intensivt med jobb och stress i många år, åt en chef som krävde det omöjliga hela tiden och dessutom var psykopat... Det slutade med att jag blev sjuk för 16 år sen, av en iniväggenupplevelse av mycket stora mått.

    Det tog ett år av sjukskrivning, tyvärr ingen bra samtalsterapi, innan jag lyckades ta mig tillbaka till arbete, då förstås på ett nytt ställe. Då med betydligt sämre förmåga att hålla alla bollar i luften, koncentrationen och stresströskeln hade fått sig en rejäl törn. Det har blivit mycket bättre de senaste åren, så det går att få tillbaka lite av sin gamla kapacitet.

    Det är bra att vi vågar prata öppet om sånt här, det kan många bli hjälpta av. Det är ju inte på nåt sätt mer skamligt att bryta ihop än att bryta ett ben, men tyvärr tror många det och ämnet blir tabubelagt.

    Har lärt mig otroligt mycket av den här perioden, nu är det mest lugn och ro i mitt liv 🙂

Kommentera