Min historia, kamp, idag och mitt mål – del 3

mariaI förrgår började jag berätta om min historia och igår fortsatte jag. Idag ska jag berätta om fram till idag och hur jag mår.

Som sagt, kilona hade börjat liksom rann av mig men så kom julen…

Jag skulle ”unna” mig en vecka av allt gott man äter på julen. Vem var det jag lurade? Den julen blev väldigt lång och varade ända till våren. Våren året därpå. Det tog visserligen mycket längre tid att gå upp de där kilona men jag återgick ändå inte till Atkins lågkolhydratdiet för samtidigt hade media börjat skriva om hur farligt det var att utesluta kolhydraterna, hjärnan behöver dem och vem vill bli dum i huvudet eller dö av en propp i hjärtat pga allt fett som man åt samtidigt? Som tur var dök det upp en kvinna vid namn Annika Dahlqvist som dessutom var läkare och sa att det där inte var sant och dessutom rekommenderade sina diabetespatienter att äta mer fett och mindre kolhydrater med resultatet att många med diabetes 2 blev symptomfria.

Så våren 2007 satte jag igång igen och moroten den här gången var att jag skulle fota min systers bröllop och ville inte att alla skulle sucka över ”Tjocka Maria”. Åh, vad fin jag var och vad bra jag mådde! Jag ”höll” mig ända till julen 2007, gick ner ca 25 kilo och föll på det där ”unna mig över jul”  -   IGEN!!!

Men nu visste jag i alla fall att det fungerade rent fysiskt! Det var bara det där ”unna mig” som förstörde allt och jag insåg också att för varje gång jag föll för frestelserna, desto svårare var det att komma upp på banan igen.

Parallellt med min kamp omkring maten började jag också få negativa effekter av min magsäcksoperation. Det började med att jag fick kramper som strålade upp utmed ryggraden och ut i munnen. Först trodde jag det var något fel på mina tänder, eller ännu värre, tumörer i ryggraden. Jag sökte vård men hann inte så långt förrän jag fick mitt första förmaksflimmer och dessa återkom med jämna mellanrum ända tills jag bytte läkare och fick en specialist på kirurgi som förklarade att mina kramper berodde på att bukspottkörteln överproducerade magvätskor ut i tarmen när jag åt och maten kom osmält ut i tarmsystemet. Han skrev ut en kramplösande medicin som jag än idag äter och utan den skulle jag antagligen få tillbaka mitt förmaksflimmer. Dumping är ett annat begrepp som man får lära sig att leva med som opererad och den ger sig uttryck på olika sätt för olika människor men för mig gör det mig otroligt trött, så jag har slutat äta fast föda när jag jobbar, annars orkar jag inte jobba helt enkelt. Så jag dricker frukost och lunch eller äter väldigt lite av något till lunch på jobbet. Äta får jag göra hemma så kan jag sitta och gäspa i soffan hemma istället. Det är rätt pinsamt att sitta och gäspa på middagsbjudningar och andra sammankomster där mat förekommer men jag har löst det genom att helt enkelt berätta varför jag gäspar så mycket.

2009 var jag hos en handkirurg för att jag har något som heter Karpaltunnelsyndrom. Han ville operera mig och det ville inte jag och frågade om det fanns något alternativ till operation och han sa rakt ut att det enda som kunde hjälpa var att gå ner i vikt. Varför dom orden gav mig så bra motivation vet jag inte mer än att det var ren rädsla för operationen som fick mig att gå tillbaka till min lågkolhydratkost men det gjorde jag i samma sekund som jag kom ut från handkirurgen - dom orden fick mig att vända helt!

Men inget är självklart, jag hade fortfarande inte riktigt förstått det där med LCHF  som var det nya inom lågkolhydratkosten. Vem orkar leva på smör, kött och ägg? Det lät otroligt tråkigt och framför allt - väldigt fett!

Maria Jallow
September 2013

Men jag hittade en sida som heter Kostdoktorn på nätet och började läsa gratisversionen av hans bok Matrevolutionen och då ramlade det ner inte bara en krona utan en hel löning i skallen på mig! Jag köpte boken, gick på en föreläsning och köpte ytterligare en bok: Sockerbomben av Bitten Jonsson och det var som att läsa om sig själv. NU fattade jag varför jag inte lyckades helt med min lågkolhydratdiet – det var helt enkelt för mycket kolhydrater och för lite fett ändå för att jag skulle hålla mig från att falla för frestelserna och suget. Då kastade jag ut sötningsmedlen och slutade lura mig själv att det var helt okej att dricka juice och äta yoghurt på 12 kh/100 gram etc. Kunskap är makt och ju mer kunskap jag har om maten och hur hjärna och kropp fungerar, desto mer övertygad är jag om att det enda vi behöver lära oss är att äta den mat vi är skapade att äta och inget annat! Det är på så vis jag nu är inne på mitt fjärde år som en sådan där ”ellsehåeffare” och jodå, jag är fullständigt dedikerad. Jag andas, lever, tänker och känner lchf och varför inte? Det har ju räddat mitt liv!

Jag har gått ner ca 50 kilo och när folk kommenterar att jag är så ”duktig” som lyckats gå ner så mycket av egen maskin så känns det lite fel för det har inte varit en kamp, jag njuter varje dag av att må bra, gå ner i vikt, äta mat som gör att mitt sockersug håller sig borta och min lilla magsäck orkar med det. ”Tyvärr” gör just min magsäck det lite svårare för mig att gå ner fortare än så här, då jag inte kan äta lika mycket som vanligt folk men utifrån mina förutsättningar fungerar det väldigt bra ändå. Det har tagit mig de här åren att sluta vara rädd för fett också. Smör är GOTT!

Idag väger jag mindre än jag gjort i hela mitt vuxna liv (inklusive tonåren) och väger tvåsiffrigt men jag är inte ”klar” än. Mitt mål är att väga 72 kg, då har jag gått ner 100 kg totalt från den vikt jag hade som mest. Men jag vet inte om jag kan gå ner till 72 kilo för hur mycket min överskottshud väger har jag ingen aning om och ja, det är MYCKET överskottshud som ingen vårdinstans betalar för. Vissa landsting kan betala för bukplastik men min mage är mitt minsta problem då min övervikt har inneburit tjocka armar, lår och byst. Det får jag betala själv om jag vill fixa, men är man snart 51 år gammal och huden är vårt största organ så vet jag inte ens om jag vågar i fall jag hade haft råd att plastikoperera mig.

Jag mår bättre, svär över mina för stora kläder och älskar mig själv mer nu, trots min rynkiga kropp, än vad jag gjort i hela mitt liv.

Det är värt allt!

Hälsningar,

Maria Jallow

Arbetar sedan drygt 20 år tillbaka som utbildare i svenska för vuxna invandrare och privat kämpat med sin övervikt sedan barnsben. Drömmer om att starta ett eget coachingföretag inom kost och hälsa riktat även mot de som inte har svenska som modersmål. Bor i Angered, norr om Göteborg med sina barn och katter. Brinner och bloggar om lchf, hälsa och hur det är att leva med som Gastric bypassopererad. Har även stödgrupp för de som opererat sig eller söker alternativen, på Facebook. Älskar att odla, fotografera, dansa, läsa allt från vetenskapliga rön om kost och hälsa till ”tantsnusk”.

Facebookgrupp om Gastric Bypass
Blogg (under "Min feta historia" ligger hela berättelsen på sju delar om man vill läsa mer).

Hemsida 

Print Friendly

6 thoughts on “Min historia, kamp, idag och mitt mål – del 3

  1. Annika

    Tack för att du berättar! Din historia är oerhört skakande och samtidigt inspirerande. Önskar dig allt gott framöver och vad gäller din överskottshud.. Var stolt, se det som ett kvitto på din förmåga och om några år har huden "krympt" igen.

    1. Tack, Annika! Någon dag ska jag ta mod till mig och fotografera min skrynkliga hud och jag tror inte att den drar ihop sig på de ca 30 år jag har kvar av mitt liv. Men det gör inget - den är en del av mig också liksom och om någon frågar så kommer jag svara varför jag ser ut som ett russin! 😀

  2. Lisbeth

    Maria, det är en helt otrolig resa du har gått igenom. Och är glad
    att du har orkat, annars hade jag väl suttit här med min tjocka mage, du har ju varit en av mina inspirationskällor.
    Du är en härlig människa och hade jag kunnat vifta med trollstaven
    så hade du inte behövt den där plastikoperationen.
    Tack för berättelsen här.
    Kram

Kommentera