Min historia, kamp, idag och mitt mål – del 2

maria4Igår skrev jag om hur jag blev överviktig och opererade mig för första gången. Idag fortsätter jag och berättar min historia...

Under åren som kom var det samma visa som innan: äta, banta, äta, banta, äta och banta igen och precis som ”alla andra” som jojobantar gick jag upp några kilo mer än jag gjorde innan jag började bantningskuren osv. Jag lade in mig på en överviktsklinik bland annat där jag lyckades gå ner ca 30 kg under ett halvår och även om jag inte var normalviktig var jag ändå rätt nöjd för jag var dessutom vältränad. Att leva med en vikt på mellan 115 – 120 kg var en stor skillnad mot 140 kg som på något vis blev min ”matchvikt”. Jag hade nu en sambo, en dotter och trivdes rätt bra med livet – på ytan. Suget, kampen med vikten pågick ständigt. Jag försökte behärska det eviga suget men så fort något blev psykiskt jobbigt var det sockret, kakorna och maten som tröstade det där inre, svarta i mig och det kändes som att ingen förstod. Jag myntade själv begreppet matmissbrukare i 30-årsåldern och sökte psykologhjälp för det, men det enda terapin kom fram till var att jag var dålig på relationer till andra människor. ALLT berodde på min trasiga uppväxt osv - inte gick jag ner i vikt på att gå i terapi i alla fall!

Det var så mycket lättare att gå till affären och köpa olika sorters kakor och mula i mig när ingen såg. Ja, jag gjorde allt det där i lönndom för ingen skulle få se hur mycket kakor, bröd och godis jag fick i mig under ett dygn, inte ens min sambo.

Relationen med min sambo var minst sagt stormig och lagom tills vi flyttade isär blev jag gravid. Trots det bestämde jag mig för att behålla barnet och hamnade i en slags graviditetsdepression som utlöstes när jag insåg att jag gått upp 13 kg på 13 veckor. Vad skulle detta sluta? Man är gravid i 40 veckor så vad skulle jag väga i slutänden? Hela min graviditet var en orgie i tårar och matmissbruk och när min son föddes vägde jag nästan 150 kg – nu var det panik! Jag kände att jag ORKADE inte banta mer! Det var för många kilon helt enkelt och kraften att ta tag i det fanns inte någonstans i mig, bara skräcken över att vara så fet att jag inte kunde ta hand om vare sig mig själv eller mina barn. Jag var så tjock att jag inte kunde böja mig ner och ta upp något från golvet utan att tappa andan och värre skulle det bli… det var nu jag började tänka om – en ny operationsmetod hade jag börjat höra om som kallades för Gastric Bypass och jag började ringa runt för att höra var och vem som kunde utföra denna. Jag fick en tid till Sahlgrenska och efter ett första möte blev jag uppsatt på väntelistan, även fast jag kom utan remiss. Under året jag väntade gick jag upp ytterligare 20 kilo och livskvalitén var i princip lika med noll. Jag existerade men jag levde inte mer än för mina barn. De var de enda som fick upp mig ur sängen och fungera över dagen. Jag var så tung att jag var tvungen att hålla mig i tvättstället när jag skulle duscha för att få över benen i badkaret. Jag behövde sätta mig upp i sängen när jag skulle vända mig. Det här livet ville jag inte leva!

I februari 1995 låg jag på operationsbordet igen, jag som lovat mig själv att aldrig mer utsätta mig för detta men jag ville leva, leva för mina barns skull. Jag vägde då 172,4 kg och bad gråtande om ursäkt till kirurgerna för att jag var så fet, när de skulle söva mig.

Jag överlevde operationen och halvåret efter gick jag ner de 50 kilo som jag gått upp under graviditeten och året efter. Jag åt pytte-portioner och ofta åt jag upp min sons matrester (hans barnmat) och upplevde att jag inte jämt och ständigt tänkte på mat. Det var en befrielse att inte alltid gå omkring och vara hungrig. När jag gått ner de där 50 kilona så blev det stiltje men jag tänkte inte så mycket på det för att väga omkring 120 kg var ganska ”normalt” för mig – då kände jag mig faktiskt ganska smal eller mindre tjock kanske man ska säga!

Jag träffade en ny man som gillade mig precis så som jag var och vi gifte oss. Två år senare var det dags för barn nummer tre och nu visste jag ju att jag inte kunde äta ihjäl mig under graviditeten pga operationen. Problemen kom inte förrän efter mitt tredje barn var fött utan ett halvår senare när äktenskapet kraschade och vi skilde oss. Då var jag tillbaka i avgrunden igen och började trösta mig sakta men säkert med kakor, godis, bröd och allt jag kunde äta och naturligtvis började kilona komma tillbaka igen. Operationen kunde inte stoppa mig för man kan äta tre kakor i taget under hela dagen istället för ett helt paket eller så hoppade man över maten för man var redan mätt på kakor och godis. Det fanns stunder då jag kräktes upp maten för att få plats med ”efterrätten”…

Så var jag uppe i den så kallade ”matchvikten” igen – 140 kilo. Operationen var liksom helt onödig plötsligt för den hade visserligen hjälpt mig i den akuta stunden men absolut inte i längden. Nu var det dags att banta igen!!!  För mig innebar det samma sak som att svälta och det var ju inga problem att göra när man inte har någon magsäck att tala om, så jag levde på två paket nudlar och en skål popcorn. Fantastisk bantningsmetod! Jag fick magkatarr på köpet och gick upp de små kilon jag gick ner lika snabbt och lite till. Välkommen tillbaka till jojobantningen!

Omkring 2005 började jag läsa fler och fler artiklar om Atkins diet och det dök upp fler och fler som skrev om GI-metoden, stenålderskost och Montignac – perspektivet var kolhydrater, långsamma sådana. Jag införde snabbt fullkornspasta till mig och barnen och bytte ut margarinet till rapsolja osv. Jag har alltid varit snabb att ta åt mig av de senaste rönen inom hälsa och kost, ofta för barnens skull. De skulle INTE få samma viktproblem som mig! Ungarna hatade fullkornspastan och fullkornsbröden som jag köpte kan jag meddela.

På sommaren 2005 läste jag tegelstensboken Atkins Diet på engelska och började fatta lite av det där med kolhydrater, blodsocker, insulinresistens osv och tänkte att jag måste prova för nu hade jag ju provat allt som fanns och som inte fungerat utom detta. Första gången jag handlade med fokus på lågkolhydratkost tog det nog tre timmar att gå igenom affären. ALLT jag tog upp som jag tänkte att jag kunde äta fick jag ställa tillbaka för gränsen jag hade satt var max 10 kolhydrater per 100 gram. Jag kom hem med olja, ägg, ost, kött, fick, kyckling, majonäs, gröna grönsaker, grädde och creme fraiche. Som godis valde jag jordnötter. Det gick BRA! Jag upplevde något som jag aldrig upplevt innan, det var som att kroppen sa AMEN, det här gillar jag! Jag minns hur min evigt Nutrilettdrickande kollega bara skakade på skallen när jag satt i lunchrummet och åt vitkål med majonäs och tonfisk i olja och sa att man kan INTE gå ner i vikt på att äta så där!!! Men något hände, suget försvann, magen var mjuk, inte uppsvälld och gasig och humöret var på topp. Jag hade ingen våg men jag kände hur kilona liksom rann av mig och vid jul köpte jag en våg och kunde konstatera att jag vägde 124 kilo och gissade på att jag gått ner ungefär 15 kilo sedan i augusti och det utan att faktiskt uppleva den dagliga kampen som man gör när man ”bantar”.

Och så kom julen… och den berättar jag om i morgon!

Hälsningar,

Maria Jallow

Arbetar sedan drygt 20 år tillbaka som utbildare i svenska för vuxna invandrare och privat kämpat med sin övervikt sedan barnsben. Drömmer om att starta ett eget coachingföretag inom kost och hälsa riktat även mot de som inte har svenska som modersmål. Bor i Angered, norr om Göteborg med sina barn och katter. Brinner och bloggar om lchf, hälsa och hur det är att leva med som Gastric bypassopererad. Har även stödgrupp för de som opererat sig eller söker alternativen, på Facebook. Älskar att odla, fotografera, dansa, läsa allt från vetenskapliga rön om kost och hälsa till ”tantsnusk”.

Facebookgrupp om Gastric Bypass
Blogg (under "Min feta historia" ligger hela berättelsen på sju delar om man vill läsa mer).

Hemsida 

 

Print Friendly

Kommentera