Min historia, kamp, idag och mitt mål – del 1

maria6

Jag fick en förfrågan från Anna Hallen, som ville att jag ska skriva ”Om din historia, om din kamp, om idag om ditt mål” och jag tackade ja - och i samma stund blev det totalt blankt i skallen.

Min historia, kamp, idag och mitt mål?

Oj, den är ju så lång och konstig så det behövs en bok för det och jag är inte särskilt bra på att vara kort heller… den får därmed bli uppdelad på tre inlägg!

För att berätta en historia måste man ju börja från början och var börjar min historia, då? Ja, den börjar geografiskt utanför Ulricehamn, på ett jordbruk med en far och en mor och så småningom syskon… och kakor! Kakor har varit min snuttefilt, min njutning, mitt paradis och mitt helvete.  Min far dog nu i somras och när jag och min bror pratade om livet som varit och om pappa så kom vi alltid in på kakor. Alla dessa kafferep där antingen farmor, mormor eller mamma bakade kakor och lassade upp på stora fat. Det skulle alltid finnas sju sorters småkakor, bullar, minst en mjuk kaka och var det riktig fest så blev det tårta som grädde på moset. Minns så väl att man bara fick ta EN kaka av varje sort och som barn ville man inte ha finska pinnar utan sju vaniljdrömmar istället och den mjuka kakan eller bullen var inte lika attraktiv att äta som de där krispiga, lite sega kakorna…jag älskade kakor så mycket att jag inte kunde vänta tills det var kafferep och började ”stjäla” kakor ur frysen som alltid var laddad för nästa kafferep. Till vardags åts det nämligen inga kakor utan bara när det kom gäster. Jag har tappat räkningen för länge sedan hur många gånger jag blev straffad för att dessa kära kakor var uppätna när mamma skulle duka upp på kakfaten, så kakorna blev mitt helvete. Jag kunde helt enkelt inte låta bli dem!

Kunde jag inte äta kakor så gjorde jag egna röror, allt från att blanda socker med grädde till att hälla socker på smöret som var på smörgåsarna… ja, ni fattar – här har vi en sockerberoende unge!

Vågen började peka uppåt fortare och fortare och jag kände mig totalt maktlös. Hela min uppväxt är kantad av vuxna som kom med sina pekpinnar om vad jag skulle låta bli att äta…det var mindre portioner, mindre socker, mindre mackor och framför allt – INGA KAKOR! Det fungerade aldrig! Jag blev snarare trotsigare och argare av alla dessa pekpinnar och inte mindre arg av alla glåpord och mobbing som pågick under hela min skolgång. När jag gick ur grundskolan var jag en arg, tuff och uppkäftig tonåring som vägde över 100 kilo, utan självförtroende, självkänsla och något uns av kärlek till mig själv. Jag flyttade hemifrån i samma veva och nu blev det helt upp till mig själv om jag skulle kunna hantera vuxenlivet och vikten. Det gick väl så där med det och som 18-åring flyttade jag upp till Norrland, där min mor hade träffat en ny man och börjat ett nytt liv. Jag behövde stöd i livet… ack, vad jag bedrog mig.

Att få jobb i Norrland på 80-talet var inte lätt för en outbildad, oerfaren tjej så småningom sökte jag in på en Storhushåll- och restaurangutbildning. Det var ju självklart att gå en sådan utbildning med tanke på hur mycket tid och pengar jag lade ner på att äta och gott ska det ju också vara! Där mötte jag en tjej som berättade att det fanns en typ av operation man kunde göra för att gå ner i vikt. Något en kompis till henne hade gjort och gått ner från 150 till 65 kilo och livet lekte!

Hm, operera sig så man går ner i vikt lät ju som något som både verkade livsfarligt och väldigt lockande… tänk att få vara normal! Jag mötte en av läkarna som utförde denna typ av operation och blev uppsatt på väntelista. Tre månader senare låg jag på operationsbordet med en vikt på 142,7 kg. Sedan gick det fort utför. Jag kräktes efter operationen och slutade inte kräkas på nästan ett år. Jag tappade allt – vikten, näringsnivåerna, psyket, fysiken och var nära att dö. Men jag hade en liten utväg och den var orsaken till att jag gav mig på denna operation: Det gick att operera tillbaka. Det gjorde jag, motvilligt för det fanns ju också något i mig som inte ville tillbaka till kampen mot vikten. Nu var jag ju smal och vägde 65 kilo och trots alla problem såg jag normal ut… det var värt så mycket! Men ja, man måste ju leva också.

Det tog nog fem år eller mer för mig att återhämta mig rent psykiskt från det året och ärret finns kvar i mig ännu. Då tog jag ett beslut att ALDRIG MER OPERERA MIG!

Och varför jag inte kunde hålla det beslutet får du läsa om imorgon.

Hälsningar,

Maria Jallow

Arbetar sedan drygt 20 år tillbaka som utbildare i svenska för vuxna invandrare och privat kämpat med sin övervikt sedan barnsben. Drömmer om att starta ett eget coachingföretag inom kost och hälsa riktat även mot de som inte har svenska som modersmål. Bor i Angered, norr om Göteborg med sina barn och katter. Brinner och bloggar om lchf, hälsa och hur det är att leva med som Gastric bypassopererad. Har även stödgrupp för de som opererat sig eller söker alternativen, på Facebook. Älskar att odla, fotografera, dansa, läsa allt från vetenskapliga rön om kost och hälsa till ”tantsnusk”.

Facebookgrupp om Gastric Bypass
Blogg (under "Min feta historia" ligger hela berättelsen på sju delar om man vill läsa mer).

Hemsida 

Print Friendly

2 thoughts on “Min historia, kamp, idag och mitt mål – del 1

Kommentera