Att leva med diabetes typ 1 – del 1

Diabetes, katastrof eller möjlighet?

Hur är det möjligt att i många månader inte märka eller förstå att något inte stämmer? Speciellt när jag i för övrigt i min personlighet märker det allra minsta även om det inte är något?

Tre gånger bytte jag kontaktlinser, inga kändes bra helt plötsligt efter att ha haft linser hela mitt vuxna liv. Lyckades aldrig få rätt skärpa på mina glasögon alltid lite suddigt. Viktminskning med 12 kg på ett halvår. Tänkte mest  ”Oj, vilket flow jag har hamnat i”. Nu efteråt är det detta som fascinerar mig mest. Hur är det möjligt?

Men så en dag i juni månad 2007 kände jag att nu är det något som inte är ok. Kände mig helt kass utan infektion eller liknande. Jag kontaktade företagshälsovården och bad att de skulle ta lite prover, med detsamma, för vänta just då var inte aktuellt. ”Maria, vill du vara snäll och sitta här, gå ingenstanns”, detta var det första sköterskan sa när hon kom tillbaka i rummet efter provtagningarna. ”Vi kan inte avläsa varken blodsocker eller urinprov då våra mätare inte räcker till, du måste till vårdcentralen”.

Efter besök på vårdcentral, direkt till lasarettet med en lapp i handen, där stod "LADA". Lada vad är det? "En typ av diabetes som ofta drabbar äldre, som har dina symptom", blev svaret. Det blev dropp och man sa till mig att jag har under de tre senaste månaderna som gått att mäta, legat på ett medeltal på 25 i blodsocker. Kan bara tänka mig hur mycket längre jag legat mycket högt.

Men så klart var inte detta diabetes, jag var helt enkelt utmattad. Jag vet inte hur många dagar jag var övertygad om detta. Till slut kom läkaren och sa ”Det räcker nu, du har typ 1 diabetes, inte LADA. Detta har blodprov visat, så vi behöver inte diskutera eventuell utbrändhet, du är sjuk.”

PANG! Jag är sjuk för resten av mitt liv. Den äldre damen i rummet grät, jag tittade på henne och sa "Men det är ju inte som att jag kommer att dö!" och hon svarade att  "Nej, men hela ditt liv är förstört". Jag vet inte om det var då, men inte lång tid därefter, som jag bestämde mig att det var det inte. Jag kommer att göra det bästa utav detta. Punkt slut.

Och jag startade direkt. Att göra precis som läkaren och dietisten ordinerade och detta skulle jag följa till punkt och pricka, för det måste väl ändå vara det bästa eller?

Jag hittade min egen väg utan att förstå att det var en lågkolhydratkost. Jag visste nämligen inte vad proteiner, fett eller kolhydrater var, ej heller skillnaden mellan dem. Men vad jag märkte var att blodsockret  blev högre eller lägre, beroende på vad jag åt. Denna upptäckten kommer jag att berätta mer om.

Fortsatt trevlig sommar!

Print Friendly

Kommentera