Att våga

Lysgaard Jante, titta bort nu... För det är möjligt att jag kommer att sträcka på mig en aning nu, kanske t.o.m. våga skriva att jag är ganska bra...

En av de saker jag både beundrar och imponeras av i livet är människor som vågar gå sin egen väg. Som säger upp sig från det stressiga jobbet, flyttar ut på landet och blir självförsörjande. Eller de som köper en båt och ger sig ut på havet i 2-3 år. Eller liknande. Nej, jag skulle bli nipprig av att sitta och titta när morötterna växer och säkert uttråkad av att bara se havet i flera år men grejen beundrar jag. Jag, som alltid ansett mig vara den största trygghetsnarkomanen som finns, kan gärna skriva dagbok en vecka i förväg så jag vet vad som händer. Tills jag, en måndagskväll i höstas, var ute och gick stavgång (fast numera går jag med såna där underbara hantlar som har samma effekt som stavar, superbra!) med min kompis Ulrika som hade varit på någon 'må bra föreläsning' och som plötsligt sa:

-       Jag tycker du ska börja föreläsa.
-       Va, jag? Om vadå? (Då var jag inte kostrådgivare).
-       Om dig själv, om allt du gör och att du alltid vågar osv.
-       Vad tusan säger människan, driver hon med mig? Jag? Vågar? Och VAD har jag gjort som inte alla andra gjort (bättre..)? Och, VEM skulle vilja lyssna??

Jag älskar min kära vän, men lite knäpp är hon uppenbarligen 🙂 Sedan började hon rabbla upp mitt liv på ett sätt som jag aldrig hade sett det på. Inom mig är jag ju fortfarande lika feg, men på något sätt har jag ändå lyckats få modet och viljan att vara större än rädslan. Och när jag inser det så är jag faktiskt lite stolt!

Fram tills jag var 33 (fyller 50 snart) var nog det mest våghalsiga jag gjort att säga upp mig som tandsköterska (självklart tog jag först tjänstledigt) och plugga till barnsköterska. Och inget fel med det, jag trivdes jättebra med alla ungarna på dagis. I flera år var jag dessutom assistent till en liten gravt utvecklingsstörd pojke, vilket gav mig erfarenheter jag aldrig skulle kunna läsa mig till.

Fram till att jag var 33 hade jag inte ägnat min vikt speciellt mycket uppmärksamhet. Jag har en, ytligt sett, rätt 'snäll' kropp, är 1,75cm och vägde då (som nu) runt 68 kg. Jag var ledare på Friskis&Svettis och körde många och tuffa pass. Vältränad alltså. Då blev jag lämnad av min sambo, snabbt och lätt, ”Jag vill flytta” och tio minuter senare var han borta. Vi hade inte bott ihop så länge men såklart att jag blev ledsen. Så ledsen att jag inte brydde mig om att äta, jag åt väl makaroner och korv på lunchen sedan räckte väl det. För mig var det inte en bantningskur, jag var bara ledsen.

Men resultatet lät inte vänta på sig. Kilona ramlade av. Och det sorgligaste av allt var att plötsligt började folk säga att 'Så snygg du har blivit'. Jag behöver väl inte ens säga att i min hjärna blev det 'Vad ful du har varit'. Plötsligt blev det rätt skönt att inte äta, visst är det väl lite mysigt när magen kurrar? Och att alltid få beundrande blickar och avundsjuka kommentarer, 'jag önskar att jag också kunde gå ner i vikt..' 52 kg till 175cm, ingen mens och armar som började bli ludna. Snyggt?

Tiden läker alla sår och "sorgeviktnedgång" brukar hålla max något år, och så var det även för mig. Plötsligt var det gott att äta igen och mitt godisbegär var tillbaka. Såklart att jag gick upp i vikt och alla trevliga kommentarer tystnade. Ni ska veta att man är väldigt utsatt för allas blickar och kommentarer som ledare/instruktör på pass, lite som allas egendom. Jag kommer fortfarande ihåg när jag stod naken framför spegeln och nästan grät, kände mig så fet och ful. Jag vägde då 64kg...

Såklart att det slog över i hetsätning, något som ingen i min omgivning kunde ana. Jag var en mästare i att dölja hur jag mådde. Under de närmaste åren jobbade jag mig på egen hand bort från ätstörningarna men sockerberoendet fanns kvar. Jag har alltid varit glad i godis men jag vet att det var i denna vevan det gick överstyr. Och höll sig så tills för 1,5 år sedan när jag verkligen kände att nu får det vara nog, jag vill inte vara beroende av något!

Jag kunde köpa lösgodis (bara det som gällde, chips och choklad m.m. är ju inbäddat i fett och för mig rätt ointressant) i olika affärer, i många påsar (jag låtsades ha många barn - har inga..) precis som en alkoholist.

 

Yrkeslivet

När jag var 36 år kände jag mig lite less på att inget hände i livet. Såg en annons om en helgkurs i massage och hoppade på den. Provade att massera några kompisar och kände att jag ville lära mig mer, vad finns och händer under huden?

1999 läste jag till massageterapeut. Och 2000 startade jag, hemska, hemska tanke, mitt företag Muskelvården. Ha eget företag, fy, vad otryggt!!  På första preliminära självdeklarationen kalkylerade jag att jag skulle ha en kund i veckan. För VEM skulle vilja gå till mig? Två år senare sa jag upp mig (nej, fel, jag tog såklart tjänstledigt först) från förskolan. Jag hade då börjat arbeta med friskvården ute på två företag, två dagar i veckan och hade en privatpraktik på det.

Sen har det fyllts på. Jag insåg direkt att det kan vara väldigt smart att ha lite basmedicin i bagaget, om vi 'alternativare'  någon gång kommer att få jobba ihop med sjukvården gäller det att kunna 'prata med bönderna på böndernas vis' (dvs. med läkarna) så då läste jag motsvarande 70 poäng basmedicin, dvs anatomi, fysiologi och sjukdomslära.

Efter att ha haft en mage med konstant stopp i (konstigt, jag motionerade mycket och åt jättebra... kolhydrater och light, light, light) och bara blivit erbjuden vanebildande medicin av läkare, sökte jag mig till en zonterapeut och blev betydligt bättre under tiden jag gick där. Det gjorde att jag utbildade mig till zonterapeut också. Sen blev det lite utbildningar i triggerpunkter, coaching, manipulationteknik,  antistressterapeut, KINOpraktikterapeut och vaxning, nåja, hör väl kanske inte riktigt hit men lite flärd kan ju vara kul. Och ja, jag gör brasilianska vaxningar också. Jobbigt? Genant? Inte det minsta! Sällan skrattas det så mycket på min praktik som då! Nu håller jag på att plugga till yogamassör och på bara ett par kurstillfällen måste jag erkänna att jag har blivit helt frälst! Det kräver en alldeles egen krönika men jag kan bara säga att gillar du massage så kommer du att älska yogamassagen!

Och så min kostrådgivarutbildning - hos underbara Anna Hallen. Jag hade som sagt plockat bort godiset ett år innan starten, tagit bort pasta, gluten m.m. men inte riktigt all frukt innan jag började. Jag vet att jag tyckte det var lite småhemskt när hon sa att vi helst bara ska äta frukost, lunch, middag och ett mellanmål. Men Anna, jag är hungrig! Alltid!

För det har jag alltid varit. Och nu förstår jag ju varför. Kolhydrater, kolhydrater och så ännu mera kolhydrater. 2-3 frukter om dagen rekommenderas av 'tallriksmodellare'. 2-3? När man som jag kunde äta 8-10? Minst! Nej, jag blev inte speciellt tjock av allt godis, frukt, och pasta jag tryckte i mig, har väl gått ner ca 5 kg nu,  men jag blev faktiskt sjuk.

För 8 år sedan opererade jag bort en bit av livmodertappen p.g.a. en inflammation. Några år senare fick jag kronisk vaginit, som jag fick höra var just kronisk. Fanns inget att göra, bara att köra med laktal eller stark, receptbelagd medicin där resultatet höll i 14 dar. Tyvärr, bakterierna ska ju vara där, men de är i fel balans. Bla bla..

Sedan jag började med LCHF har det helt försvunnit. Och magen är mycket bättre, ofta helt bra. Tänk om jag hade träffat någon "Anna" inom sjukvården för längesen, som kunnat förklara hur allt hängde ihop och allt det där med omega 3/6.

Eftersom jag bestämt mig för att må bra hade jag också ett tag kontakt med en psykolog. Så bra! Tänk att få den professionella hjälpen att se på mitt liv, mitt tankesätt och mina val. Så mycket som jag bara släpat med mig utan att tänka själv. Och så mycket som poppade upp från det undermedvetna! ALLA borde få möjlighet att prata med ett proffs! Och tänk så många tips jag har kunnat sno som jag kan använda till mina kunder 🙂

Den lilla resan jag har gjort är inte speciellt märkvärdig, jag har varken blivit rik eller berömd och det finns oändligt många människor som gjort mycket större och märkvärdigare grejer. Men vet ni, jag är stolt ändå! Jag, en liten fegis, har faktiskt vågat ta inte bara ett steg utan flera, vilket gjort mitt liv så mycket mer innehållsrikt och roligt!

Mitt nästa stora kliv är att 'tvinga' mig ut och prata kost med folk (skriver inte föreläsa, det känns läskigt) Jag blev kostrådgivare i mars men har inte känt mig mogen förrän nu. För mig krävdes det att jag skulle läsa många fler böcker för att jag riktigt skulle fatta. Nu känns det som bitarna/kunskapen börjar falla på plats. Så nu har jag tagit hjälp av ett föreläsningsproffs, hoppas han kan hjälpa mig med lite smarta tips. För såklart har jag fortfarande jobbigt att ta mig ur trygghetszonen, men jag vet ju att livet blir så mycket roligare när jag vågar!

Jag har ofta kunder som under sin behandling frågar om kost. De frågar och frågar och jag svarar och förklarar. Mer än en gång slutar det med att de säger 'Jag tror ändå att det är bäst att äta lite av varje' . Jag brukar lite försynt inflika att ’Vet du, jag äter också lite av varje, men lite av varje är inte samma för dig som för mig, eller som det var för tio år sedan, hundra, tusen, eller tio tusen år sen. Samtidigt går jag inte på för hårt, jag tror att det bästa är att inte försöka tvinga på folk en förändring utan låta beslutet mogna, och det får ta olika lång tid. Så när jag känner mig lite frustrerad över att de inte tar till sig allt fantastiskt som jag säger så får jag tänka på min egen lilla historia, jag var inte heller så kaxig i början..

Idag är jag tacksam över att min dåvarande sambo stack. Det är inte kul att inte må bra, men jag är övertygad om att allt har en mening. Och tänk vilken snöboll som sattes i rullning för mig, just då. Och under årens lopp har jag kysst många grodor som dessvärre förblivit just grodor även efter det, men vet ni, till slut hittade jag också min 'soulmate' som jag lever med idag. Och som tack och lov tycker det är helt ok med LCHF!

Print Friendly

4 thoughts on “Att våga

  1. Hej Anette! Bra skrivet!
    Kul att få lite LCHF-tankar från en Halmstad-bo. Jag är särbo och tillbringar en hel del tid där men har haft lite svårt att hitta bra alternativ på caféer och lunchrestauranger. Kanske är jag lite bortskämd från min hemstad Borås där utbudet är ganska bra på båda fronter. Har du några Halmstad-tips?

    1. Anette Lysgaard

      Hej Sofia! Tack! Kul att du är här nere ibland, då kanske du blir permanent Halmstadsbo med tiden? Tyvärr är det rätt dåligt med bra ställen här, det bästa tror jag är Spis & Deli, luncher och sallader. Luncher kan man ju med enkla medel få rätt bra, men fik är det nog värre med. Tror inte vi har ngt bra ställe. Men kan inte säga att jag är så ofta på fik så jag har kanske inte full koll. Vi kan väl hoppas att det kommer lite fler roliga ställen! Hälsn. Anette

  2. Camilla

    Underbar läsning, såååå himla himla bra DU är. Jag och sambon började utforska LCHF i jan-feb 2012, köpte bilagor, magasin div. böcker och började ganska strikt till vänners förtret och kunde snabbt konstatera att det inte är lönt att förklara för den som ändå inte begriper. Sambon gick ner ca 25 kilo på 6 månader och jag ca 10 på samma tid. Vi har tappat ytterligare några kilon till dags datum. Vi är så galet nöjda och mår oförskämt bra, vi är 45 år sambon är 189cm och väger 79kg jag är 171cm och väger 53kg. Vi frossar och njuter av god mat...vi har tappat en stor del av vårt umgänge men tycker att vår hälsa är viktigare än vänskap som är uppbyggd kring kolhydrater och alkohol...ja, just det vi har inte druckit en droppe alkohol sedan den 6 januari 2012. Tro inte att vi var mer beroende än "vanliga" Svensson som längtar till helgen då det ska njutas av ett gott vin och man ska unna sig något gott. Den ständigt återkommande frågan som vi får lyder: Unnar ni Er aldrig något??? Svaret lyder: Jooo, hela tiden! Största kramen till dig:-)

  3. Anette Lysgaard

    Hej Camilla! Tack, vad gullig du är! Vet inte riktigt hur det kom sej att jag skrev det, hade ngt annat i tankarna först men plötsligt blev det så här. Är nog lite less på allas perfekta liv på FB osv, och att "lyckats" bara verkar vara att skapa sej ett välmående företag med 25 anställda och ha ett liv som ser perfekt ut. Kan inte "lyckas" vara att ha ett liv som går lite upp o ner ibland, lyckas landa på fötterna, hitta ngt man tycker är kul att jobba med och se till att utvecklas i det så det fortsätter att vara kul och tillfredsstäällande? Var nog lite så jag tänkte

Kommentera