Skriker dina binjurar eller har de tystnat?

No 8Nu är jag bekymrad, på riktigt. Vi håller på att gå sönder, den ena efter den andra! Hur lever vi egentligen? Vad är det i vår livsstil, vårt samhälle som gör att så många människor lider av sviterna av stress? Vissa är redan inne i väggen med buller och brak, andra närmar sig i hög hastighet. Efter att ha gjort hormonanalyser på ett hyfsat stort antal människor är mönstret beklämmande. Någonting är allvarligt fel i vårt sätt att leva våra liv.

Den fysiologiska delen av utbrändhet handlar om utmattade binjurar. Binjurar som ska producera de hormoner som i sin tur ska framkalla ändamålsenliga reaktioner på de hot vi utsätts för, ge oss ökade möjligheter att fly eller fäkta men också skydda oss mot effekterna. Hos allt fler av oss verkar dessa binjurar ha lagt ner verksamheten. Hotet är för stort, för omfattande, för långvarigt. Utan en endaste sabeltandad tiger eller hungrigt lejon i närheten. Hur är det möjligt?

Vi reagerar som om tigern stod framför oss, som om hyenorna gått samman för att förinta oss och inmundiga oss som kvällsmat. Varför? Vad är det vi inbillar oss? Vilket är hotet? Kommer vi bli uppätna, frysa ihjäl, svälta ihjäl? Knappast, men det tror våra kroppar uppenbarligen.

Det är nog just detta som är det värsta. Att hotet INTE är en tiger, inte är synligt och påtagligt, kanske inte ens verkligt. Ett hot som inte går att ta på. Inte att möta. En allmän oro. Ett inbillat hot. Att känna sig handlingsförlamad, paralyserad av sin egen oro, sina egna tankar, känsla av maktlöshet.

Jag tror att många människor idag går till arbeten de inte vill ha. Lever i relationer som inte skänker glädje. Oroar för sig för ekonomin, för barnen, för ålderdomen. Rädslan styr. Vi vågar inte förändra, vi vet vad vi har men inte vad vi får. Tryggheten blir det viktigaste, men kroppen har redan genomskådat bluffen.  Du är kanske inte rädd för lejonet, men du känner oro för framtiden – för kroppen går detta på ett ut. Då är du otrygg. Du är i fara.

Jag tror att många lever i en ständig, inlärd, meningslös kamp. Antingen för att vi tror att det är vad vi vill, eller för att vi tror att vi måste. Vi blir, eller gör oss till, offer.

Kanske är det så att vi förväxlar kamp med vilja? Vi har lärt oss att man ska kämpa, att man inte får något gratis, att andra människor är konkurrenter. Ett sån’ t perspektiv gör att man ser livet som en hel radda måsten med berg som ideligen måste bestigas. Medmänniskor som vi måste ha kontroll på. Hinder som ska övervinnas. Vi måste prestera för att finnas, prestera för vårt existensberättigande. Vi kanske till och med tror att detta är vad vi vill. För vi blir också duktiga på just detta som vi tränas så hårt i. Med kampen följer oron. Kampen driver oss mot väggen.

Vad händer om vi istället släpper taget om kämpandet? Låter rädslan lätta sitt grepp? Låter den äkta viljan växa och utgöra grunden? När viljan är äkta, när viljan kommer inifrån förtvinar måstena. Den äkta viljan och passionen gör att vi söker och ser möjligheter istället för hinder. Detta är inte något vi behöver lära, vi har det alla inom oss. Bara vi får tag i vår egen vilja och låter den driva oss framåt istället för rädslan.

Den sanna viljan skapar engagemang. Att drivas och ledas av den egna viljan kräver hårt arbete ja, men inte en kamp. Den egna viljan driver undan oron, får oss att gå stigar som inte är upptrampade av andra, väcker vår äventyrslystnad mer än vår oro. När senast kände du lust till livet? Nyfikenhet på nästa dag? En glädje över alla nya människor du kommer att möta och förhoppningsvis få lära känna? Detta är att vara människa. Detta är vår rätt. Här finns vår skaparkraft, vi är alla födda med den. Var någonstans på vägen frånsade vi oss den? När invaggades vi i den galna tron att livet måste levas i kamp, med oron och rädslan för det okända och oväntade som den stora drivkraften?

Det är inte rimligt att vi 2013, med hela vår välfärd, ska gå sönder som människor för att vi skapat en livsstil och ett livsperspektiv som gör oss ofria, oroliga för framtiden, rädda. Vi måste skaffa oss ett annat perspektiv. Ett mänskligare. Det handlar om att både leva och överleva. Alla människor som gått in i väggen, blivit vidbrända eller utbrända, har haft kroppar som larmat, skrikit, protesterat. Men de lyssnade inte. Inte förrän det var för sent.

Gör inte det misstaget du också. Lyssna inåt, lyssna på din kropp, lyssna på ditt hjärta, på dina binjurar. Hör och se dig själv...

Print Friendly

16 thoughts on “Skriker dina binjurar eller har de tystnat?

  1. Annika

    Väl talat!
    Det gäller att kämpa MED inte emot!
    Angående en osäker framtid är det inget nytt. De människor i forntiden som verkligen riskerade att möta en sabeltandad tiger var säkert väl medvetna om denna fara. Kanske de istället för stress hade mentala metoder för att hantera sin oro.

    1. Therese

      Ja, och framförallt kanske de verkligen mötte tigern ibland och fick springa utav bara...den. Viktigt gjorde att stressen och påfrestningen faktiskt fick ett utlopp. Idag fortsätter vi bara stressa, oftast sittandes still på stolen...

  2. Jessica B

    Hur är det med den "inre stressen"? Det är först nu när jag läst in mig på ämnet som jag inser att jag kanske är en av dem, en av de som stressar. Men inte den som flänger runt på olika aktiviteter och aldrig får ta det lugnt. Utan en person som bara vill att alla ska ha det bra och känna sig nöjda, inkl sambo, två små barn och två krävande hundar. En person som känner sig nöjd först när huset är rent och alla saker på sin plats. Och jobbet, trädgården...En person som känner en inre stress av att försöka gå ned i vikt (bara några kg så att jag kommer i mina byxor!) men utan att något händer. Lite extra jobbigt när jag nu inser att den uteblivna viktminskningen just nu beror på just stress...

    1. Therese

      Jessica, den inre stressen är nästan den allra värsta, den mest skadliga. Det är den som inte går att ta på, som inte får något utlopp. Och ja, den sätter sig till början med som stressfett runt våra magar. Att vara stressad över sin vikt, att kliva upp och ner på en våg i tid och otid är kontraproduktivt. Det kan var just den stressen över vikten som gör att man inte går ner i vikt! Hur rätt det än ser ut på tallriken...

      1. Jessica B

        Imorrn är det äntligen dags för salivtestet jag fått på posten, sen återstår det att se om min upplevelse av obalans stämmer 🙂 Känner mig lyckligt lottad som har möjlighet att göra detta test!

  3. Jeanette H-H

    Jag har precis i dagarna missat en deadline. Det betyder att jag får ta livet mycket lugnare än det var planerat. Dvs jag får studera 120 studiepoäng på tre terminer istället för på två. Det är frågan om mycket arbetsdryga poäng vid universitet. Samtidigt har jag tre små barn. Jag ska sluta gräma mig och istället fira att turen fixade mitt liv 🙂

    Nu kan jag pusta ut och stressa av!

  4. YRC

    Tack! Bra tänkt och bra skrivet. Vi är nog på tok för många som blundar, håller för både öronen och munnen och bara kör och kör på, tills det smäller. Bra att du hjälper oss stanna upp och tänka till.

  5. Ethel Loberg

    Ja det där med att äntligen "släppa taget" om det som alltid ansetts vara så himla viktigt kan faktiskt bli det som krävdes för att känna en lättnad i tillvaron. Jag har själv just tagit beslutet att "släppa taget" till en rimlig nivå, och enbart beslutet kändes som snudd på feststämning. Att det behövdes så lite för att omkullkasta jobbiga krav på sig själv. Underbart!

  6. Marita M

    Hej tack för en "wake up call"
    Jag är en av dessa personer som stressat sönder mig
    Vad har du för tips och råd att ge mer än att varva ner
    Jag tänker på nåt bra att hjälpa binjurarna med -kosttillskott annat?
    Jag tar det lugnare nu, mediterar ibland. Jobbar inte lika mycket extra...
    Tack
    Marita i Söderstan

    1. Therese

      Marita, det finns massor av sakar att stötta binjurarna med. Framförallt olika vitaminer, antiooxidanter men också en del annat. Men jag vill ogärna ge generella rekommendationer, graden av utmattning styr både val av tillskott och mängd.

Kommentera