Är det bara jag som gråter av Biggest loser…

Tårarna rullar varma ner för kinden och droppar på soffkudden när jag ser på hur lyckliga dessa överviktiga människor är över sina framgångar. När människor får tillbaka sina liv eller får liv som de bara har drömt om. När de med nyvunnet självförtroende tar sig an utmaningar de aldrig tidigare vågat drömma om. När människor växer fast de krymper. Det är stort.

Ja då tjuter jag, om jag är ensam tillåter jag mig att snyfta och ulka. Är resten av familjen hemma torkar jag diskret bort tårarna innan någon hinner se. Jag tror inte alla förstår, jag vet inte om alla kan identifiera sig med känslan av uppgivhet, misströstan och  av att faktiskt vara fånge i något som inte är en själv. Att det liv som skulle vara så fantastiskt inte blev som man tänkt. Att ge upp.

Ja det är något magiskt över förändringar, något lockande och något som rör långt in i hjärttrakten. Människor som har bestämt sig. det är nu eller aldrig. Det är vackert på något vis.

solglasögon...vårens hetaste tips för att dölja fulgråten:)
solglasögon...vårens hetaste tips för att dölja fulgråten:)

Men jag tycker det är synd att de endast fixerar på vikten, och att det stönas, gnyr och beklagas när man bara har gått ner ett kilo. Det är sorgligt att de stressar ner viktnedgången och synd att man åker inte presterar tillräckligt bra.

men det är väl det som gör bra TV.. antar jag.

 

Print Friendly

Postad i Reflektioner den av .
Johanna Lanner

Om Johanna Lanner

Johanna är kostrådgivaren med författartalang och fyller sina inlägg med finurligheter, ironi och allvar. Johanna är utbildad massör, hudterapeut och kostrådgivare samt har läst ledarskap, humanekologi, filosofi, idrottspsykologi och friskvård. Målet för Johanna är att ingen tjockis någonsin ska behöva känna sig lika misslyckad som hon gjorde. Blogg.

5 thoughts on “Är det bara jag som gråter av Biggest loser…

  1. YRC

    Jag gråter också.
    Fast jag tittade bara på första avsnittet. Jag blir så gräsligt ledsen över formatet. Alla dessa program där tjockisar ska plåga sig med hård träning, ger bara mera näring åt bilden att feta mänskor är lata och glupska och att det är "bara att äta mindre och röra på sig mera" hur tjock man än är. "Funkar det på dem så funkar det på mig" är det ju lätt för lite mindre överviktiga att tänka och sedan avsky sig själva för sin dåliga karaktär när de inte lyckas på egen hand.

    Jag skulle bra gärna vilja se Kristin Kaspersen och de flåshurtiga coacherna dra på sig fatsuits motsvarande de tjockaste deltagarnas övervikt och göra det som dehär tappra, kämpande deltagarna gör med hälsan som insats. Den sjuka synen på oss tjockisar - och föraktet - blev oerhört bjärt och naket i första avsnittet, då den tjockaste tjejen fick lämna för att "hon inte gav allt". Är man så överviktig ska man inte träna så hårt och hennes sista ord när hon lämnade serien var (ungefär) att hon kanske måste göra dendär operationen i alla fall.

    Värst är det med plågandet och moraliserande i de serier om 200-kilos-ungdomar, som måste banta och som måste plåga sig genom enormt hårda terränglopp och sedan äta alltför lite näring och helt felaktig mat.

  2. Laurel

    Jag gråter också men av den anledningen att programmet är så urbota dumt. De tränar dagligen säkert 10 timmar! Ät mindre och rör dig mer. En del av dem har säkert inte tränat eller kanske inte ens promenerat innan och sen kör de stenhårt. Vilket slitage på kroppen. Om det skulle stämma med kalorier in och kalorier ut så skulle de gå ner hur mycket som helst. Tänk om det fanns en grupp bredvid dessa som fick äta LCHF och bara ta lättare promenader två gånger om dagen till att börja med. Det vore en väldigt intressant jämförelse! Allra helst om det gjordes en uppföljning ett eller två år senare.

  3. Johanna Lanner

    Har mest kollat på amerikanska versionen. Jag avskyr sättet att piska och hetsa deltagarna. Jag avskyr vägningarna och tävlingsmomenten men jag älskar styrkan hos människor som vill ändra sina liv och lyckas. Jag älskar att se människor som knappt kunnat gå kunna göra det de drömt om. Jag älskar se människor utan självförtroende och självkänsla växa. Att se människor som gett upp och inte tycker att de förtjänar något vända och börja äga och leva sina liv. Skala bort tävlingsmomenten, den felaktiga maten, vägningen och det överdrivna tränandet och fokusera på mental styrka och framgångsstorys. bang!! gråttv för Lanner... ja jag hoppas ni förstår vad jag är ute efter.. styrkan hos människor.. jag gillar det

  4. Stora människor har mycket muskler och klarar sin vikt bättre just därför. Om de flåshurtiga coacherna skulle dra på sig fat suits skulle de få urjobbigt tror jag.
    Och klart att deltagarna får jobba häcken av sig. De ska ju bränna fett och ju tjockare de är från början, desto lättare går det eftersom det krävs mer arbete för en tjock person på typ 150 kg att utföra ett visst muskelarbete, än för en tunnis som mig på 66 kg. Sen blir det svårare att gå ner i vikt ju lättare de blir...
    Om jag gråter under Biggest Looser beror det på att deltagarna inte rekommenderas LCHF-mat utan svältkost. Min make gick ner 46 kg på just LCHF-kost och bibehåller vikten med denna kost också plus träning i lagom dos; 3 ggr i veckan på gym och någon PW däremellan. Viktnedgången tog förstås 2 år men...

  5. YRC

    Tittade igår igen. Grät inte. Blev bara fly förbannad, då coacherna stod frågande och suckade och himlade med ögonen och undrade så, varför de flesta gått ner så lite i förhållande till hur hårt de tränat. Inga idéer alls om att metoden möjligen har sina brister. Med så hård träning får de ju mera muskler och kroppen kanske inte alls är beredd att släppa vikt, när den måste jobba så hårt på så lite mat...

    Eländig förnedring tredje veckan också, en massa strunt om vem som tränat hårdast och vem som fuskat med maten och den tjockaste låg sämst till igen, tyckte jag det verkade som, fast jag orkade inte se ända till utröstningen. Vet inte hur det slutade.

Kommentera