Ointellektuella eller onda eller vad?

En fråga som tämligen ofta kommer upp i mitt huvud är hur dietister tänker. Hur har det blivit som det blivit?

För en tid sedan gick ett program på SVT 2 som hette "Sanningen om fett". Det var ett engelskt program och det följde tyvärr det vanliga upplägget som rundades av med att det inte spelar någon roll vad man äter. Man äter för mycket bara och det är detta man ska komma underfund med. Alltså HUR man stoppar överätande, inte VARFÖR folk äter för mycket.

Det var dock en sak som jag tyckte var klädsamt med damen som var programledaren; hon var slank och hon var kirurg, alltså medicinskt utbildad. Hon berättade att hon hela sitt liv räknat in på sitt konto att hon var slank tack vare att hon hade en slags moralisk resning som gjorde att hon inte åt för mycket. I programmet som till slut ändå hamnade tämligen snett vittnade hon om att hon haft fel. Det var inte hennes viljestyrka och självdisciplin utan folk fungerade olika. Vissa blir inte mätta medan andra blir det och hon hörde förstås till den grupp som kände naturlig mättnad snabbare än många andra.

När det gäller dietister så är de med få undantag väldigt smala. Naturligtvis är det lätt att då hamna i samma tänk som programledaren en gång hade. Detta leder till att det blir lätt att säga att det är bara att äta mindre och springa mer, ”tänka på vad man äter” etc.

lite

Det här leder i sin tur till tämligen otäcka följder i deras yrkesutövning. Den som har svårt med vikten anses dum eller omoralisk och har ingen självdisciplin. Det är ju så enkelt! Bara att äta mindre! Hur svårt kan det vara? Förbränn det du äter!

Jag vet inte hur många dietister jag haft med att göra under åren. Att få en dialog med dem verkar i princip omöjligt. Det går alltid lätt i början tills man börjar ställa mer detaljerade frågor eller ber dem vederlägga ens uttalanden. Gång på gång har jag blivit lämnad utan svar, ibland har mina kommentarer till bloggen inte tagits in. Även
tjänstemän på Livsmedelsverket fungerar så. Ett exempel ur högen när jag frågat om mättat blev till slut:

” Hej!
Ursäkta att svaret dröjt! Jag förlitar mig på den expertis som finns här på Livsmedelsverket och i den Nordiska expertgruppen som tar fram näringsrekommendationerna och den samlade bedömning som de gör kring dessa frågor.”

Hon visste inte själv alltså. Varje vettig människa skulle väl när man blivit svarslös börja fundera över vad det är man lär ut när det inte verkar finns något vetenskapligt stöd? När det gäller dietister verkar det inte vara något problem dock. De fungerar tydligen som min barndoms leksak – boxningsgubben. En uppblåsbar gubbe med sand i botten som reste sig när man slagit ned den. Gång på gång.

Professor Maj-Lis Hellenius klarar inte debatter mot någorlunda kvalificerat motstånd. Hon har bland annat vid ett tillfälle på scenen fått låna en laptop av Andreas Eenfeldt för att plocka fram stöd för att mättat fett är farligt. Detta lyckades hon förstås inte med. Det hindrar inte att hon vid nästa tv-framträdande fortsätter varna för det mättade fettet.

Kanske finns det någon läsare här som är psykolog eller psykiater eller annars kan mer om människans beteende. Inser de inte att de är fel ute? Kan man bli så spolformad intellektuellt sett att man inte längre kan ta till sig ny information? Jag hoppas faktiskt att det är så. Är det inte så skulle det innebära att de var för svaga på ett intellektuellt plan för att ta till sig något nytt. Alternativet är att de är onda. Det låter hårt men hur skulle man annars mot bättre vetande kunna rekommendera bröd till en diabetiker? Jag får inte ihop det. Jag säger det nu och jag har sagt det förr; var och en får idag klara sig själv. Läs på och ifrågasätt. Inte heller LCHF är utforskat i botten. Det kan finnas tokigheter även i denna kosthållning och då får vi inte vara rädda att se detta och ha ryggrad att ändra oss. Jag vill i alla fall inte bli som ovanstående…

Print Friendly

7 thoughts on “Ointellektuella eller onda eller vad?

  1. Vilket jättebra inlägg!

    Vissa människor stänger öronen helt och de tar inte in något oavsett om man "skriker" ut det till dem.
    Det är bara att försöka acceptera att det är så, och fortsätta försöka påverka de människor som faktiskt lyssnar och som vågar säga att de faktiskt kanske, eventuellt inte vet allt och kanske haft lite fel...
    Och som sagt, vi ska aldrig sluta ifrågasätta, det håller jag verkligen med dig om - "Facit" är inte alltid helt svart eller vitt...

  2. Modesty

    Ja man kan fråga sig hhur svårt det är att ta till sig ny forskning och försöka förstå hur främst våra hormoner styr hunger och mättnad och hur dessa kan sättas ur spel med dåligt framställda livsmedel.

Kommentera