Ta steget till din egen nykterhetsresa

Jag är som en del av er vet nykter sockerberoende. Ni kan läsa starten på min resa här. Kostdoktorn spelade in sockerberoendeexperten Bitten Jonsson när hon föreläste förra året på MF Hälsoutbildningars konvent på Bosön i Stockholm. Jag tittade på det för ett tag sedan. Gud vad bra hon är den där Bitten. Titta själva så får ni se.

Jag tänkte att jag skulle berätta för er lite mer ingående om hur jag har upplevt min nykterhetsresa. Jag har gått igenom följande steg och kommit ut hel på andra sidan. Här har ni dem i korthet. Jag sparar det mer utförliga till en bok. Ni som också är sockerberoende kan beta av och se var ni är på vägen. Ni kanske även har upptäckt fler steg och jag kanske kommer att finna fler längs vägen jag också. Man lär sig hela tiden nya saker om sitt beroende. För alla är resan individuell och det lättare för vissa och svårare för andra.

Ovetandet. Innan man ens vet att man har ett problem. Från barnsben till sena tonår varade den här perioden för mig.

Insikten. Någonstans på gymnasiet upptäckte jag att mitt förhållande till godis/mat inte var sunt.

Förnekelsen. I 10år förnekade jag att jag hade ett beroende. Jag visste så väl att det var något som inte stämde och som jag borde ta tag i. I vissa perioder trodde jag att jag hade det under kontroll men det vara bara skenbart. Försökte flera gånger att sluta äta socker men det gick inte och jag kunde inte äta normalt eftersom kolhydraterna i mat triggade mig så att jag hela tiden föll tillbaka.

Det svarta hålet. Till slut blev beroendet så destruktivt att jag fick panikångest och blev deprimerad.

Erkännandet. Eller vändpunkten kan det också kallas. Det var nu LCHF kom in i mitt liv och jag kunde erkänna för mig själv att jag verkligen var beroende.

Euforin. LCHF gav mig livet tillbaka. I alla fall för en stund. Den glädje att ha funnit en del av lösningen på mitt sockersug fann inga gränser.

Sorgen. Euforin lade sig efter 3-4 månader. Smekmånaderna var över och återfallen började. Skulle jag aldrig mer få äta Leila Lindholms blåbärscheesecake? Vad i helvete hade Bitten lösgodis på sitt bokomslag för när jag blir triggad bara av det! Ilskan blandades med tårar, hopplöshet och misströstan.

Återfallen. I 1,5 år så fick jag ständiga återfall. Ibland med en månads mellanrum och ibland bara två veckor. Återfallen kunde vara mellan en dag till en hel vecka. En jul varade återfallet i tre veckor. Då var jag totalt nedbruten men jag visste att jag hade lågkolhydratskosten att gå tillbaka till som jag visste att jag mådde bra av och försökte igen och igen och igen.

Ersättningsfasen. När jag anmälde mig till kursen som Kostrådgivare så hände det något. Jag fick mer kunskap om vad socker och gluten gör i kroppen vilket motiverade mig till att inte falla tillbaka och jag fick styrka genom det. Min hjärna började nu vänja sig vid att inte äta socker vid alla livets tillfällen. Jag gick på bio utan att äta, jag kollade på tv utan att äta, jag körde bil hem ifrån jobbet utan att stanna vid macken och hetsäta i bilen tills jag kom hem, jag kunde dricka vin utan att äta godis, jag kunde fira påsk utan godis, gå på fest utan, fira jul och födelsedagar utan. Min hjärna har lärt om. Gör om gör rätt. Den som  har sagt att man inte kan lära gamla hundar att sitta? Den har fel. I alla fall på den här hunden. 😉

Förlikningen. Sorgen är över. Jag har förlikat mig med att jag inte kan äta socker och det känns bra. Jag är inte ens sugen och jag kan till och med bli förbannad ibland över att jag inte vill äta socker. När oron och ångesten kommer och jag vet att den så lätt skulle gå att dämpa med en påse kanelgifflar så vill jag inte ens ha skiten. En väldigt konstig känsla men samtidigt en oerhörd lättnad.

Stabilitet. Som alla människor så har man saker att bli bättre på och att bearbeta. Sockerberoendet kapslade in mig och nu när jag är ute ur det så kan jag ta tag i andra saker. Jag lever dag för dag och jag vet att jag inte är räddad för all framtid. I morgon kan suget vara där igen. Jag måste kämpa vidare varje dag för resten av mitt liv med detta. Men det är det värt för jag lever hellre mitt liv så än att inte leva alls.

Jag har ju klarat mig igenom det här på "egen hand" med järnvilja, tårar, stöttande vänner, familj och envishet. Men jag hade aldrig klarat mig utan litteraturen, min kunskap om lågkolhydratskost, internet och min stöttande familj. Bittens bok Sockerbomben, Vitt begär av Gunilla Sahlin och Brödberoende av William Davis har varit tre böcker jag har använt som grund som jag ständigt återkommit till för styrka i eländet.

Att vara nykter är det bästa jag har gjort och jag önskar alla sockerberoende att få uppleva samma sak. Nu hoppas jag att kunna vara ett stöd till andra i samma situation.

 

Citat ur min favoritfilm Bridesmaids, ett samtal mellan mamma och dotter:

"Dottern: -Varför går du på AA-möten? Du är ju inte alkoholist. Mamman: -Men det är ju bara för att jag aldrig har tagit en drink."

Inte lika lätt att aldrig ha ätit mat. 😉

Ät Ultimat!

IMG_2478

Nu är det Babybellostar i väskan och inte godis.

Print Friendly

Postad i BEROENDE, Sockerberoende den av .
Anna-Maria Johansson

Om Anna-Maria Johansson

Anna-Maria Johansson bor i Kungsbacka och är en före detta elitidrottare/ledare inom konståkning, utbildad pedagog och Lic. Kostrådgivare inom lågkolhydratskost. Hon är tack vare lågkolhydratskosten numera en nykter socker- och brödberoende som brinner för människors rätt till en bättre hälsa som hon är övertygad om finns inom ramen för lågkolhydratskost. Hon driver kostrådgivningsföretaget Ultimat med inrikting mot både privatpersoner och företag genom rådgivning, kurser, föreläsningar och hälsodagar/event. Ät Ultimat!

2 thoughts on “Ta steget till din egen nykterhetsresa

  1. Anneli

    Det var en berättelse att känna igen på många punkter. Det är märkligt att det är så vanligt, men på många sätt börjar jag faktiskt tro att vi äter något artfrämmande för våra kroppar när vi sätter i oss säd/kolhydratrika matvaror och kanske till och med mejerier (tja, komjölk är ju en annan arts bröstmjölk, så artfrämmande är det ju). Jag ser mig själv som extremkänslig mot kolhydrater (motsvarigheten till ditt uttryck att vara nykter sockerberoende - jag förstår jämförandet, men överlåter åtminstone än så länge ordet nykter till alkoholister, precis som man brukar säga "ren" om narkomaner. Passivt beroende av socker/snabba kolhydrater funkar nog bäst för mig) och jag vet att det utlöser belöningssystemets signalsubstanser i min hjärna när jag äter kolhydrater, och att det är samma beroendeproblematik som för alkoholister eller narkomaner, om än med en annan drog/quickfix. Alla har inte beroendegenen, så för många är det bara lite sämre hälsa som inträffar när man äter bröd, pasta, socker o.s.v.
    Jag vet också att min kropp numera är helt utmattad på biokemisk nivå, och min energi har blivit mycket lägre än den ska vara (för en frisk person) efter mina 25 år på socker. Jag vill och väljer att leva ett normalfriskt liv nu och framåt, något som jag inte upplevt på hur många år som helst.
    För mig har det blivit viktigast att fokusera på allt det jag får äta, och vad jag kan hitta för recept och råvaror som är goda och kul att göra mat av (high raw food är ett av målen). Men det har varit och är fortfarande en rejäl resa att både ringa in problemet och vilja ta på sig det fulla ansvaret för sin hälsa på det området, och att sedan börja foga samman alla lösningar som behövs för att hålla sig i balans och må bra därefter. Inte minst för att man verkligen får den där dimhjärnan som Bitten skriver om, och den konstigt låga energinivån i vardagen (som man "botat" med socker, vilket i sin tur gjort en ännu mer utsliten på cellnivå).
    Tack för din berättelse, det kommer nog vara många som nickar och håller med från första till sista raden!

Kommentera