Jag är orolig…

Nä, nu kan jag inte låta bli längre. Det finns ett ämne som pockar på uppmärksamhet, vare sig jag vill det eller inte, så det är väl helt enkelt dags att lyfta det. Jag vet att det finns massor av åsikter kring det här ämnet och att det väcker starka känslor, så vill du inte vara med om detta denna lördagsmorgon – sluta läs nu.

Ämnet är nämligen Gastric Bypassoperationer. Först vill jag säga att jag inte dömer, inte bedömer, inte fördömer någon som väljer att göra en GP-operation – det ligger inte för mig att döma människor överhuvudtaget. Var och en av oss har ett liv att leva, en kropp att ta ansvar för. Vi gör det vi tror är bäst och vi gör det så gott vi förmår. Punkt.

Så vad är det med just Gastric Bypass som väcker så starka känslor? Ingen annan operation verkar vara tillnärmelsevis lika laddad och ödesmättad. Handlar det om det faktum att riskerna är relativt stora? Nej, varför skulle det vara ett problem för någon annan än den som ska göra operationen? Är det för att det är en ”genväg” och därmed går emot den lutherska traditionen? Kanske, men i så fall finns det fantastiskt många andra genvägar i vårt samhälle som utgör ett betydligt större bekymmer.

För mig, i min yrkesroll, handlar Gastric Bypass om flera olika saker. För det första tycker jag inte om att dessa operationer kryper ner i åldrarna. Att operera barn med konsekvenser för resten av livet är i mina ögon helt absurt. När sedan en läkare, Hans Krook, på Vrinnevisjukhuset (som har fetmakirurgi som ett av sina specialistområden) i en artikel i den lokala dagstidningen uttrycker sig så här efter att en patient dött, ”Sedan hon dog lägger vi ännu mer energi på att hitta rätt patienter som ska tåla operationen” (NT,  19 jan), ja då börjar jag undra. Men frånsett dessa risker och uttalanden så handlar mitt inbyggda motstånd mot dessa operationer egentligen om en oro. En oro för att det faktiskt inte kommer att fungera, i det långa loppet. Riskerna med själva operationen är upp till var och en att bedöma, men kan vi överhuvudtaget bedöma hur stora näringsbristerna kommer att bli och vilka konsekvenser detta kommer att få?

Gastric Bypass torde vara den enda operation (utöver rena skönhetsoperationer) där vi faktiskt går in och operarar ett FRISKT system. Det är ju inget fel på magen hos feta personer, inte mer än hos folk i allmänhet i alla fall. Att koppla förbi större delen av detta friska system, som är så genialiskt utformat och så vitalt för vårt näringsupptag, tror vi verkligen att det låter sig göras utan konskevenser?

Jag hyser också en oro för att man med en operation skjuter över målet och inte tar tag i de underliggande problem som i många fall är grunden till fetman. Känslomässigt ätande, beroenden… inget av detta löser en operation. Ett problem som sitter i hjärnan och dess belöningssystem kan man inte ta bort genom att operera magen.

För den som överäter på grund av ickefungerande mättnadssystem och där ingen KBT eller näringsterapi i världen hjälper – ja, för den personen kanske en operation är värd riskerna och också faktiskt löser problemet. Men för den som äter fel sammansatt kost i brist på kunskap, för den som har hormonella störningar eller för den som av beroende- eller känslomässiga skäl inte förmår äta rätt – för den löser inte en operation problemet alls, som jag ser det. Istället för den med sig risker, både vid själva operationstillfället men också i det långa loppet där näringsbrister kan orsaka stora hälsoproblem.

Vitamin- och mineralpiller, proteinpulver och bars, av hur bra kvalitet de än är, kan aldrig ersätta mat, bara komplettera. Våra kroppar behöver mycket näring för att hålla ett helt liv, är det möjligt att få i sig all denna näring efter att ha kopplat förbi stora delar av systemet? Inser vi detta till fullo när vi står inför ett beslut om operation? Blir vi erbjuden andra vettiga alternativ? Blir vi tillräckligt informerade och upplysta om de långsiktiga konsekvenserna? Två år efter operation är ingen tid för en människokropp, så länge kan vi leva på reserver. Men efter tio år, tjugo? Hur mår vi då? En operation går inte att göra ogjord.

Så här tänker och resonerar jag kring GP. Hur tänker du? Har du gjort en operation? Funderar du på att göra en? Varför? Hur ser du på riskerna? Jag vill gärna veta.

Inlagg no 2 13

Print Friendly

Postad i Debatt, Reflektioner den av .
Therese Renåker

Om Therese Renåker

Therese är den kloka kostrådgivaren som i sin dagliga verksamhet specialiserat sig på kvinnor och kvinnors hormoner. Med ett stort intresse för människans livsbetingelser i allmänhet och hälsa i synnerhet ger Therese oss perspektiv på vad som händer och sker i och runt omkring oss. Therese är verksam som rådgivare, utbildare, skribent och föreläsare med hemmabas i Norrköping. Egen blogg

12 thoughts on “Jag är orolig…

  1. Jag känner också just en stor oro för att detta inte blir bra i längden. Att det inte ger friska människor. Och dessutom en stor oro för att man har så bråttom. Väntetiderna för en sån här operation verkar vara 5 minuter medan kötiderna för andra ingrepp är månader och år. Jag är orolig att det på alldeles för kort tid har seglat upp som ett allenarådande sätt att bli smal.

    1. Jag förstår kraftigt överviktiga personer som får panik till slut, orkar inte med vardagen varken psykiskt eller fysiskt pga. övervikten och ätbeteendet, har provat både den ena och den andra dieten utan resultat, eller tom. gått upp ytterligare...
      Och så kommer då "räddningen" med kirurgi yuippi! eller? Ja just det ätbeteendet, precis som Therese nämner vad händer där? det kan ju inte kirurgen fixa,och näringsbristerna etc.
      Motiverande samtal/KBT, Kostrådgivning ( Lågkolhydratkost) teoretiskt och praktiskt,Funktionell träning( utifrån varje individs förutsättningar)är tillsammans kraftfulla verktyg.
      Kan inte låta bli att nämna att vi hade tre deltagare nyligen på Villasjöviken och en av dom hade allvarliga funderingar på en GBP, men efter bara 14 dagars vistelse här så har hon ändrat sitt beslut, GRATTIS och Lycka till!
      Hur vi än vrider och vänder oss så har vi rumpan bak, det finns inga genvägar, eller?

  2. Emma

    Jag har gjort en gastric bypass. Min resa till operationen tog ett år. I mitt landsting fungerar det enligt följande: man får en remiss av sin husläkare, som frågar noga vad man gjort för att försöka gå ner i vikt på egen hand (min läkare och jag diskuterade detta)innan man får remissen. Sedan får man en kallelse till en gruppinformation på det sjukhus som gör operationen. Då träffar man kirurg, narkosläkare och dietist. Den träffen tar ungefär en dag. I samband med detta tar man också en jäkla massa prover samt mäts och vägs, får en enskild pratstund med kirurgen.

    När operationsdatumet börjar närma sig får man en ny kallelse, till en kurs. När jag gick den var den 4 dagar, kvinnan som håller kursen pratar om "störda ätbeteenden", motion, lite näringslära, vi fick träffa sådana som gjort operationen före oss (både de det gått bra för och de det misslyckats för) och en massa annat.

    När man gått kursen får man ett datum för träff med dietist, ett för journalskrivning och ett för operation. På träffen med dietisten går man igenom vad man kan och ska äta första tiden efter operationen (flytande föda, pureperiod och sen vanlig mat)och vi pratade om flytet före operationen. Flytet före operationen är fyra veckor då man dricker pulversoppa s.k VLCD. För att gå ner snabbt och minska fettet kring levern så att kirurgen kommer åt med titthålsinstrumenten.

    Efter operationen äter man flytande föda i två veckor, då får man också komplettera med järn, proteinpulver och d-vitamin/kalk. Eftersom man första halvåret minskar så snabbt i vikt behövs lite extra hjälp så man inte får brister. Man får tillägg av b12 också, jag hade det innan operationen (pappa och farmor fick också äta tillägg under hela livet av b12).

    Jag äter inte pulversoppor, bars eller proteinpulver längre. Enligt min läkare behöver jag inte heller äta järn längre. För mig har operationen fungerat som antabus, mitt störda förhållande till mat har blivit bättre, mycket bättre.

    Jag mår med 35 kilo mindre vikt mycket bättre än innan. Jag orkar gå upp för trapporna till min lägenhet. Jag orkar gå till gymmet och träna tre gånger i veckan. Jag har inte ont i knäna, i ryggen och jag har inte ständigt dåligt samvete för det jag äter.

    Alla landsting har inte samma rutiner. Men så fungerar det där jag bor och vi som gör en gbp är individer precis som de som äter lchf.

    Att göra den typen av ingrepp på barn verkar dumt, och jag förstår att det skapar oro. Det är långt ifrån alla vuxna som gör en sådan operation som borde gjort det. För att man är en tjockis är inte alltid bara ett fysiskt/medicinskt problem. Ibland sitter det i huvudet och det är inte det de opererar. Jag behövde det där året och all den information jag fick för att kunna ändra mitt beteende.

    Det är nu två och ett halvt år sedan jag gjorde min operation, jag mår bra, har en husläkare som håller koll på mina värden och är otroligt duktig.

  3. Jag har levt med min gbp-operation i 18 år och jag har inte dött än men priset har varit högt och operationen hjälpte mig på kort sikt men inte på lång sikt. Jag berättar om min viktresa på min blogg i sju delar: http://www.startarom.blogspot.se/2011/11/min-feta-historia-del-1.html

    Är du gbp-opererad eller funderar på alternativen till denna idiot-operation så är du välkommen till min grupp på Facebook, där också Theres Renåker är med och några andra kostrådgivare.
    http://www.facebook.com/groups/365981596807589/

    Maria Jallow

  4. Tack för alla intressanta inlägg som lär mig ännu mer. Jag har just kommit hem från Bodyworlds utställningen på Tom Tit i Södertälje och känner efter den ännu mer respekt för våra fantastiska kroppar. Vi är alla olika. Bra att patienter innan op kan få träffa både nöjda och mindre nöjda op patienter.

  5. Hej.
    Jag har nu tagit del av dina tankar och känner att jag vill dela med mig en del här.

    Jag firar nästa år 20 år som överviktsopererad. Skulle inte vilja vara utan opertionerna. Gjort två den andra 2000.

    Konsekvenserna är olika då orsaken till övervikten är olika hos alla, operationen är ett verktyg inte lösningen på problemet. Jobbet får man göra själv, gör man inte det kommer inte resultatet att eventuellt bli det önskade. Alla har olika förutsättningar.
    Det är ingen genväg att göra en överviktsoperation, det kan jag skriva under. Men är man beredd att göra jobbet som krävs efter så kör. Det är oftast efter ca 2 år som det börjar bli jobbigt för vissa med viktuppgång eller att de inte nått sin önskade vikt.

    Jag är också Kostrådgivare, ISOdieten coach, Livsstilinspiratör & Krönikör och arbetar sedan länge med att stödja kraftigt överviktiga på olika sätt. Alla gör sitt egna val.

    Det är mycket som saknas inom vården i landstinget. Det finns inga nationella riktlinjer ännu för landstingen det skulle underlätta självklart både för sjukvården och den enskilde patienten. Vårdprogram för tiden både för och efter saknas på många ställen. jag har skickat in motion till regeringen med konkreta förslag på eftervården. Är ute och föreläser både för personalen inom vården och de opererade.

    Det jag önskar av hela mitt hjärta är att alla tar sitt egna ansvar, slutar jämföra sig med andra och tar sitt personliga ansvar. Ingen annan kan göra det som skall göras. På sjukhusen sitter det fortfarande vissa dietister och uttrycker sig som att fortsätt ät efter operationen som du gjorde innan open fast minde portion. fattar ni att det blir problem då. För det var nog av kosten vi gick upp..

    För dig som är intresserad av att ta del av det jag gör så finns jag på http://www.levdittliv.se här kommer snart en medlemssida för denna grupp att öppna och mycket mycket mera.

    Tack för att jag fick dela mina tankar med dig/Mia - Lev ditt liv

  6. carola

    Hej Jag har en fundering till Mia varför har du gjort 2 operationer? Känner ett par stycken som också gjort 2 st, och funderar över ifall omhändertagandet av den psykiska biten är för dålig i vården. Så att man inte är beredd på arbetet som kommer. Har också en jobbarkompis som har fått till sig att efter op kan man inte mer bli fet, vilket vi vet är fullt möjligt. Så jag är nyfiken på varför man gör 2 op;)

  7. Hej Pia & Carola.

    Tack för att du gillar det jag skriver. Vi är alla olika och har olika förutsättningar våra kroppar och knoppar.

    Carola jag har gjort 2 op för att de opererar i magen och beteendet sitter i huvudet. Så efter den första op förändrade inte jag mitt beteende, gick ner och så började resan i vikt upp igen så 6 år senare blev det om op. Sedan många år arbetar jag med att stödja människor i detta beslut op olika vis. Föreläser, håller stuciecirklar via telefonforum bla så man kan bo i hela landet. skriver i media samarbetar med Bariatric Center Stockholm mm. På miin hemsida finns massor att ta del av både egen upplevda och andras via gästbloggar och så det jag möter i mitt dagliga arbete både mot sjukvården, de som väntar op o de dom är opad o börjar känna sig misslyckad. Där är många som saknar det egna drivet, på olika sätt open ger ett stöd på ca 60-70 % av viktminskningen. Ni är så välkomna att hänga med hos mig o de mina följare. Hälsar Mia - Lev ditt liv

Kommentera