Jag är det svarta fåret!

blsFörra inlägget handlade om att jag gillar folket som finns på här på kostrådgivarna.se. De är kloka, kunniga, ödmjuka och nyanserade. Det verkar gälla både de som skriver och de som läser och kommenterar. I like!

Men ibland kan de faktiskt ge mig mindervärdeskänslor. Jag menar, de verkar  ju så himla duktiga! Lagar säkert all mat från grunden, aldrig några tillsatser, inget socker eller annat onyttigt. Inte så mycket som en pastaskruv kommer över tröskeln till deras hem, för att inte tala om en stackars potatisusling. Deras barn sitter förmodligen glada och välkammade och gnager på varsin broccolibit och när den är slut ber de om en till. ”Snälla mamma, det är ju så gott!”De rör sin egen majonnäs, blandar sin egen pesto och om ketchup någon enstaka gång är tillåtet så har de naturligtvis gjort den själva. På tomater som de odlat i sin välansade lilla trädgård. De kan varenda e-nummer i huvudet så att de kan undvika dem och använder tandkräm utan fluor. Förstås. Ibland får jag för mig att de ständigt svävar omkring i vita brodyrblusar i motljus.

Så är det ju hemma hos oss också. Precis så! Eller nja…kanske inte riktigt. Eller njä, inte alls faktiskt. Håll i er nu: Jag har aldrig gjort egen majonnäs! Eller pesto! Eller ketchup! Jag köper halvfabrikat ibland. Vi äter BRÖD på lördagsmorgnar (ciabatta, vi älskar ciabatta!). Och potatis då och då. Och mina ungar HATAR broccoli. De skulle inte äta det ens om jag hotade dem med pistol. Däremot gillar de pasta med Felix tomatketchup på. Och jag har inga vita blusar. De skulle bli fläckiga med en gång eftersom jag spiller hela tiden så det är liksom inte lönt. Jag har faktiskt inga vita kläder alls när jag tänker efter. Har man uppfostrat tre killar, haft miljoner husdjur och inte gillar blekmedel så går vita blusar bort.

Nu var jag lite elak mot de duktiga kostrådgivarna. Förlåt mig, kära vänner! Ni är naturligtvis inga fantomer eller maskiner utan människor av kött och blod med bra och dåliga dagar som vi andra. Och ni har säkert inte vit blus så ofta ni heller. För det mesta inser jag att ni är fantastiska exempel för oss andra att inspireras av och jag är tacksam för det. I mina sämre stunder känner jag mig bara liten, svettig och arg. Jag orkar ju inte vara så duktig! Efter en stressig dag på jobbet är jag såå trött. Och maken med. Då kan det bli en rusning ner till Konsum på hörnet och mamma Scan. Eller pappa Felix. Naturligtvis borde vi planerat bättre. Gjort veckoplanering och storhandlat. Det är ju inte svårt alls. Eller borde inte vara svårt. Jag menar, jag har ju jobbat som projektledare i miljöbranschen i många år. Lett internationella miljöprojekt i olika länder med miljonbudgetar. Och maken är IT-konsult med liknande arbetsuppgifter. Så hur svårt kan det vara att planera mathållningen för 4 personer? Men det är ju liksom en annan sak, konstigt nog.

Nu låter det som om min stackars familj lever på transfetter och geléhallon. Så är det förstås inte, vi äter nog bättre än många andra. Vår måltidsplanering funkar rätt bra för det mesta. Och både jag och maken äter ganska strikt lågkolhydratkost och mår toppen på det (barnen kör ibland sitt eget race än så länge och måste få göra det, de är nästan vuxna). Men vi är inga änglar, vi gör undantag och vi tar genvägar emellanåt för att orka med vardagen. Det är jag inte stolt över och vi jobbar på att bli bättre i det avseendet. Men ibland tänker jag att det kanske är min uppgift att vara det svarta fåret i kostrådgivarfamiljen. En som man kan jämföra sig med och relatera till när livet känns stressigt och orken tryter. För ibland kan steget kännas för långt till den hemgjorda majonnäsen och då är det lätt att ge upp. Gör inte det, utgå från din egen vardag och se vilka små förbättringar du kan göra där. Och glöm inte att klappa dig själv på axeln för de bra saker du faktiskt gör. För de finns där, det är jag säker på!

Print Friendly

Postad i * VECKANS KOSTRÅDGIVARE *, Reflektioner den av .

Om Johanna Ekne

Johanna Ekne är miljökonsult och kostrådgivare med kognitiv inriktning. Det betyder att hon inte bara är intresserad av vad vi äter utan också varför vi ofta äter fel fast vi egentligen vet bättre. Johanna ger föreläsningar och kostråd till privatpersoner och företag, vid ett personligt möte eller via mejl eller Skype. Nu håller Johanna också på att utbilda sig till stressterapeut och blir färdig vid årsskiftet.

7 thoughts on “Jag är det svarta fåret!

  1. Tänk när man som kostrådgivare får en ANNAN kostrådgivare på besök i hemmet för första gången... och ska bjuda på fikat och måste blotta sitt kylskåp eller skafferi? Nä, då är tipset att placera kostrådgivaren i ett annat rum, så denne inte får sig en glutt in i syndens näste.

    😉 vi är nog några fler svarta får här ute! Sen blir det ju mindre och mindre val... I 2,5 år kunde jag synda på gluten då och då men nu protesterar magen så det gör vansinnigt ont och då kan jag ju låtsas vara lite duktig istället.

  2. Anna-Maria

    Jag är en sådan där redig som alla "hatar". Jag fuskar aldrig längre och det känns ofta som jag är den enda som äter LCHF på riktigt. Har inget "fusk" hemma och barnen och mannen äter LCHF.

    Det är bra att ni som inte är lika nitiska som jag är öppna med det för jag tror att om man hävdar att man äter LCHF och sen inte gör det, speciellt som Kostrådgivare, så tappar man i förtroende. Det är alltså bra att vara ärlig för trovärdighetens skull.

    1. Skönt att ni nitiska finns! Hos mig är det främst make och barn som avviker men det blir lättare och lättare att stå på mig när ni finns. Nu vägrar jag ens bre glutenmackor, ska någon ha får man handla det själv dessutom. Frökex finns hur mycket som helst 🙂 Har blivit lite snällare med att ge potatis så är tjatet om spaghetti nästan försvunnit helt. Ett steg framåt...

  3. Jag är inte kostrådgivare, men bloggar om mitt liv och tänker ibland att många kanske tycker att jag är präktig. Men jag lagar inte allt själv, jag köper majonnäs och äter korv. Och barnen får köpt ketchup och köpt hårt bröd. Jag kan inte undvika alla tillsatser, men läser i alla fall innehållsförteckningarna. Däremot försöker jag att göra bättre val, både för mig och min familj. Och det går framåt även med barnen! Men visst, halvfabrikat blir det ibland. Jag har ju ett liv också! 🙂 (även om mitt liv nu väldigt mycket handlar om mat och kost ;-))

Kommentera