Är du (också) lite störd?

Idag har jag tänkt lyfta ett viktigt men också känsligt ämne. Ett ämne som tyvärr berör alltfler och som ger många en känsla av maktlöshet och förtvivlan. Jag talar om ätstörningar.

Nya rapporter säger att ätstörningarna ökar, framförallt bland flickor och unga kvinnor i åldrarna 10-30 år. Rapporterna förklarar det med att fler söker vård för sina ätstörningar, att kunskapen är större hos folk i allmänhet, att det är mindre tabubelagt. Jag är inte helt övertygad. Jag tror att dessa ätstörningar bland annat har sin grund i ett allmänt stört beteende. Jo, jag menar det, på fullt allvar! För visst har vi väl ett komplicerat, märkligt förhållningssätt till mat idag? Genom årtusenden har vi lidit brist på mat i omgångar, tillgången har inte alltid varit obegränsad. Men vi åt sannolikt med god aptit och utan vidare funderingar på det byte vi lyckades plocka eller fälla, utan att skänka det alltför många tankar.  Idag innebär varje tugga ett val, ett övervägande, ett ställningstagande.

Idag är mat etik och moral. Gynnar vi en sjuk djuruppfödning om vi köper just den där fläsksteken i kyldisken? Är det försvarbart att äta djur överhuvudtaget? Idag är mat ett val av kost och diet. Väljer du LCHF så är det ett ställningsstagande som du måste vara beredd att försvara, både inför vänner och bekanta, men också gentemot sjukvård och myndigheter.  Idag visar ditt val av mat hur du ser på din egen hälsa. Äter du godis, läsk och chips så visar du för världen att du inte bara struntar i din egen hälsa, utan också har dålig karaktär. Idag är mat kunskap. Äter du margarin och inte vet skillnaden på margarin och smör, då är du okunnig, dåligt påläst, outbildad.

Allt detta och lite till far igenom huvudet på oss, alla och envar, varje gång vi går in i en mataffär, sitter på en lunchrestaurang eller lagar mat hemma i köket. Medvetet eller omedvetet. Lägger vi sedan till skönhetsideal, viktfokusering, hormonella obalanser och beroenden så är det knappast underligt att ätstörningarna ökar.

Hur många kan idag med enkelhet säga att de inte har något som helst stört förhållningssätt till mat? Att mat är totalt okomplicerat? Kan du? Vi räknar eller mäter allt; kalorier, energiprocent, vikt, fettprocent, blodsocker och ketoner. Vi går till vårdcentralen eller företagshälsovården som kollar våra kolesterolvärden, hb-värden, blodtryck, väger oss, mäter oss. För att veta hur vi mår…?! Vi läser innehållsförteckningar, bedömer livsmedels nyttighet eller onyttighet, frustar, blir upprörda och förklarar krig mot än det ena än det andra. Vi blir ju till och med upprörda över vad ANDRA äter! Så inte sjutton är det okomplicerat i alla fall.

För mig som har barn i åldrarna 7-17 så väcker det också en rad obehagliga frågor. Hur mycket av allt detta för jag över på dem? Jag vill ju att de ska ha kunskap, kunna göra aktiva val. Jag vill att de ska vara friska och sedan som vuxna kunna värna sin egen hälsa. Men jag vill ju inte göra maten till ett problem. Jag vill inte orsaka ätstörningar! Dessutom  lyssnar de ju inte bara på mig, det finns en värld utanför familjen också, en värld som säger helt andra saker och sänder helt andra signaler. Det blir konflikt.

Hur har mat, ett av våra mest basala behov, kunnat bli så komplicerat, när det i grund och botten är hur enkelt som helst?! Vi förespråkar ju dessutom precis det; det enkla, sunda, rena, sådant som vi människor alltid har ätit. Men det är ju i sig själv också ett ställningstagande, också en värdering.

Jag är av den uppfattningen att det idag INTE GÅR att ha ett okomplicerat förhållningssätt, fritt från värderingar, till mat. Varenda liten tugga innebär ett komplicerat ställningstagande, ett val. Vare sig vi vill eller inte. Men så har det inte alltid varit, faktum är att det är ett ganska nytt fenomen som eskalerat de senaste decennierna. Och nog är det väl lite stört, eller…? Jag vill inte på något sätt jämställa detta allmänt störda, komplicerade förhållningssätt till mat med reella ätstörningar. Jag vet hur hemska dessa sjukdomstillstånd är, hur oerhört jobbigt, frusterande, nedbrytande det är för nära och kära när någon närstående drabbas. Det går inte att jämföra med något annat. Men frågan är om inte väldigt många av oss idag har ”en släng av” stört beteende som under andra omständigheter, vid större press, skulle kunna tippa över. Men det kanske bara är jag som förstorar ett problem som knappt existerar…? Vad säger du? Har du ett naturligt, ostört, förhållande till maten du stoppar i munnen?

No 1 apa

Print Friendly

3 thoughts on “Är du (också) lite störd?

  1. fembarnsmamma

    Det här var ett bra inlägg! 🙂

    Mat-grubbel tar allt för mycket tid , med allt från inköp till matlagningen ! För att inte tala om önskan att alla ska vara nöjda vid bordet och samtidigt få nyttig mat , vända ut-och-in på sig själv för att få en kräsen tvååring att äta åtminstone ett par skedar av det som bjuds! Så nog tusan är det stört!!! Att man sen själv är en sån som både tröst-och belöningsäter till att ibland känna en stark längtan till att låta bli att äta helt , är ju redigt stört det med!

    Så svaret är: Nej , jag har inte ett ostört, sunt förhållande till käket. ( undrar hur många som svarar ja! )

  2. Ethel Loberg

    Med tanke på att allt arbete, både utanför och innanför hemmet tidiga halvan av 1900-talet, sköttes manuellt helt utan maskinell hjälp så behövde människan inte reflektera över vad vi stoppade i mun, det viktiga var att maten var mättande så att kroppsarbetet mäktades med. Bekymren på den tiden var av helt annat slag.

    Dagens problem med förbränning kom nog med alla sittjobb som uppstod och förstås allt socker som forsade in från alla håll.

Kommentera