Varför tränar vi?

Varför tränar vi? Svaret slår mig då jag förra veckan, tillsammans med övriga kvinnliga skidåkare från Småland, är inbjuden på en träningskväll.

På traditionella skidtävlingar anordnade i distriktet är det kanske en handfull skidåkande damer. Som allra mest. Däremot drar motionslopp som Tjejvasan betydligt fler.

Hur som helst dyker det upp inte mindre än drygt femtio skidentusiastiska tjejer denna kväll.

Tjejer som inte tävlar. Tjejer som deltar i Tjejvasan eller bara tränar.

Under ledning av en före detta landslagsåkare tränar vi rörlighet, smidighet och styrka. Vi får tips på övningar allt medan energin och glädjen ökar i den tidigare så kalla lokalen.

Efter dusch och middag fortsätter det med en föreläsning om träning och kost. När det - vad det verkar - laddade ämnet kolhydrater tas upp, är det som om livsmedelsverket själva står där – det är viktigt att äta kolhydrater om du tränar mycket.

Jag säger inget. Vill inte förstöra den fina stämningen. Jag vet ju – det funkar att åka Vasaloppet utan pasta och kolhydratuppladdning. Trots den för mig felaktiga kostinformationen, är det en fantastisk kväll.

Och varför vi tränar? För inte är det de individuella loppet som lockar, nej det är gemenskapen. Så klart. Den vi upplever denna kväll. Med eller utan pasta.

 

 

 

Print Friendly

Kommentera