Smal behöver inte betyda frisk och sund

Jag har lovat mig själv och mina barn att de aldrig skall få se mig banta. Det har resulterat i att jag har blivit frisk men har gått upp i vikt. Om jag jämför mig med storlek 32-idealet så är jag fet. Det ser inte ut som jag har en fitnesskropp men jag kan springa snabbare än någonsin i mitt liv. Om jag skulle lyssna på Katrin Zytomierska så betyder det att jag är fet och borde banta. Vilken tur att jag har kommit till en punkt i livet där jag har fått nog och inte lyssnar på den där skiten längre. Att vara idealsmal har ingenting att göra med hur bra jag mår. I mitt fall är det helt tvärtom.

När jag började att äta LCHF så slutade jag att banta. Jag har gått upp i vikt av LCHF. LCHF är alltså inte en bantningsmetod. Det kan vara om man har mycket övervikt eller lider av fetma, men det är inte själva poängen med kosten. Inte min i alla fall. Jag vill vara så sund som möjligt och äta det som vi är skapta för att äta. Jag försöker varje dag att ha utgångspunkten att vara snäll mot mig själv med tanke på min matmissbruksbakgrund. Mat kan vara så mycket mer än mat. Mat är något man kan använda mot sig själv för att döva känslor, kontrollera sig själv och för att straffa sig. Men även "belöna sig" vilket med fel mat blir ett straff det också.

I början av LCHF-tiden åkte jag dit på godis och bullar i tid och otid men numera äter jag bara det jag vet är bra för mig. Självklart lyckas jag inte alltid för ingen är perfekt men om överätandet sker inom LCHF någon gång så fine. Jag tar det med ro och känner inga skamkänslor eller skuld inför vad jag har ätit. Jag borde kanske enligt andra få panik över att ha gått upp i vikt speciellt eftersom jag väger ca 13kg mer än när jag var nerbantad och ohälsosam. Men jag kan säga att min kropp inte ville väga 55kg. Den skrek ständigt efter mat och jag höll hungern borta med tankarna fästa vid hur dålig jag var om jag gav efter och med den ihängande rädslan att jag skulle gå upp i vikt. Fett på kroppen var lika med smuts och äckel. Ett tecken på hur äcklig och dålig jag var eftersom jag inte kunde skilja på min kropp och mitt människovärde. Förnuftsmässigt så förstod jag det, men inte känslomässigt. Jag ville absolut inte bli tjock.

Nu när jag i en del människors ögon är tjock, men frisk, så bryr jag mig inte längre om kroppens utseende. Det låter kanske konstigt men det är sant. Jag brydde mig mer om vad folk tyckte om mig när jag var smalare. Då var utseendet i fokus hela tiden. Som ett ok på mina axlar. Varje minut, varje dag brände tankarna på kroppen och hungern var ett tecken på hur duktig jag var. Om det inte var ätardagar när jag frossade i allt möjligt onyttigt och skammen och skulden som kom efteråt gav ytterligare eld på självhatet och ökad motivation till att banta och straffa mig själv.

Men vem säger att min vikt nu är fel? Måste man ha minimalt med kroppsfett för att vara frisk, hälsosam och orka? Är jag ohälsosam för att jag har gått upp i vikt? Nej. Jag har aldrig varit mer hälsosam. Jag känner mig inte orörligare på något sätt. Tvärtom kan jag springa längre och snabbare än någonsin förut och jag är superstark, aldrig sjuk* och pigg. Den nerbantade osäkra och ohälsosamma tjejen finns inte längre och det är jag så glad för. Men jag vet att det finns så många därute som plågar sig på samma sätt som jag gjorde för att se ut på ett visst sätt och det gör ont i mig för jag vet vilket helvete det är. Därför berättar jag den här personliga historien för att någon kanske läser det och förstår att det finns hjälp att få och att man kan komma ur det. Det är inte sunt att hela dagarna fokusera på sitt utseende och lägga så mycket tid och energi på något man aldrig kommer att bli nöjd med ändå. Tänk vad mycket av livet man missar och så mycket roligt i livet man kan ha istället.

Mina barn var min väckarklocka och sedan hjälpte LCHF mig ur mitt sockerberoende och mitt självförakt. Tack och lov för det! Numera är mat för mig ett sätt att må bra, hålla mig frisk, äta gott och njuta av livet. Precis som det skall vara.

Ät Ultimat!

*peppar,peppar ta i trä

 

 

 

 

 

Print Friendly

Postad i Sockerberoende, Vikten den av .
Anna-Maria Johansson

Om Anna-Maria Johansson

Anna-Maria Johansson bor i Kungsbacka och är en före detta elitidrottare/ledare inom konståkning, utbildad pedagog och Lic. Kostrådgivare inom lågkolhydratskost. Hon är tack vare lågkolhydratskosten numera en nykter socker- och brödberoende som brinner för människors rätt till en bättre hälsa som hon är övertygad om finns inom ramen för lågkolhydratskost. Hon driver kostrådgivningsföretaget Ultimat med inrikting mot både privatpersoner och företag genom rådgivning, kurser, föreläsningar och hälsodagar/event. Ät Ultimat!

19 thoughts on “Smal behöver inte betyda frisk och sund

  1. Det här va som läsa om mig själv....har oxå ökat nära på 10 kg sen jag började med lchf men hälsovinsterna är så mkt värda! Magen är bra jag är stark pigg o frisk! Slarvade oxå i början av lchf med godis men nu är sockerberoendet nästan borta o jag mumsar hellre på lite björnbär ibland än lösgodis! Och på gymmet händer d grejer...aldrig vart så stark!!

  2. Ann-Sofie

    Tack!!!
    Vad jag behövde läsa detta just idag när jag har en riktigt dålig dag. Min historia är lik din och säkert väldigt många andras. Just idag, när julstressen står mig upp i halsen och motivationen lyser med sin frånvaro, skrev du detta träffande inlägg som gör att jag orkar lite till...
    Ha det riktigt gott, jul eller ej..
    //Ann-Sofe

  3. Ankan

    När jag läser sådana här inlägg slår det mig varje gång att fokusen på vikt fortfarande är närvarande. Sluta fokusera på vikten och fokusera på vad måttbandet säger istället och vad det är för något innanför det som representerar måtten.

    Själv har jag på ett år gått ner från 120 till 104 på LCHF. Samtidigt gått ner från runt 125 cm till 108 cm i midjan. Bakom det ligger att jag även gått från stillasittande till att även gå ut på promenad 30 min-1 timme. Under LCHF orkar man MYCKET mer. Man kan gå en mil lätt numera!
    Hade jag inte börjat röra på mig mer hade jag troligen gått ner mer i vikt. Och anledningen är just det här med att LCHF gynnar återbyggandet av muskulaturen samtidigt - och inte lite heller. Och muskler väger mycket mer än fett.

    Samtidigt bränner kroppen fett från precis alla ställen samtidigt där man har det i stort sett. Därför verkar vissa ställen minska i mindre takt, men det är precis lika mycket som bränns därifrån som där det finns i övrigt.

    Och det jag ser på bilden ovan är en kvinna med proportioner som ett skimmer av friskhet (väldigt attraktiv 😉 , precis som jag ser på andra som äter LCHF-kost. Vikten behöver inte betyda ökning av fett alls, utan mer muskulatur och fördelning av fettet där det ska vara och användas på kroppen.
    Jag som man hade redan innan jag gick upp i vikt på grund av sjukdom för 13 år sedan problem med att komma i jeans och andra kläder. Idag är det helt absurda storlekar - där storlekarna har ändrats i sig.

    De flesta män gillar former och friska kvinnor om det betyder något (och kvinnor gillar förmodligen också lite former vad gäller män också). Är det viktigt för en människa att en kvinna eller man är pinnsmal och har ideal som 0.01% av världens befolkning möjligen har är mitt råd att fullständigt strunta i sådana individers orealistiska verklighetsbild.

    Själv är jag också extremt tacksam över att slippa problem med magen och mycket annat - som att komma i kläderna bättre och bättre 🙂
    Min fru har också gått ner en hel del. Nu kommer hon i jeansen före två barn. Hon kör dock inte lika strikt som jag gör, och ändå märks det på henne. Dessutom är hon av med daglig IBS. Och detta är alltså en person som inte har någon gallblåsa - och mår bättre än någonsin innan i magen än innan LCHF!

    Så fokusera inte för mycket på vikten - det finns mycket mer än bara fett i en kropp! Fram med måttbanden också!

    1. Anna-Maria Johansson

      Inläggsförfattare

      Tack för fina och peppande ord och grattis till din och din frus hälsovinster!

      Jag kan dock inte mäta heller för då blir jag fixerad vid det istället. Min bakgrund med ätstörningar gör att jag inte kan mäta, väga eller fokusera på klädstorlekar för då är jag inne i bantningsträsket igen. Jag har inte vägt mig mer än när jag har varit tvungen de senaste åren. På BVC har min son vägrat väga sig så jag har fått ställa mig på vågen med honom och sedan själv. Det var en chock nu sist när jag hade gått upp 6 kilo på ett och ett halvt år. Innan jag ställde mig på vågen så mådde jag utmärkt men efter att ha fått en siffra på min kropp så rasade jag ihop och hela dagen var förstörd av en liten siffra. Så dumt men ändå så betydande. Förr hade jag tagit "tag" i det och bantat men nu vet jag bättre och kan hantera det.

      Jag tror också som du säger att jag har byggt muskler nu när jag hela tiden äter det min kropp behöver och aldrig bantar bort musklerna. Jag känner mig superstark och frisk.

      Tack igen!

  4. Madeleine

    Detta var verkligen sååå bra skrivet Anna-Maria! Försöker själv förklara för folk att det viktiga är att man är FRISK, inte smal! Hellre frisk och ha lite hull än sjuk och smal! Jag har själv gått upp fem kilo sedan jag började på LCHF och tänkte väl först att; Åh nej! Men sen märkte jag att jag mådde sååååå mycket bättre (hade jättemycket problem med magen innan- de försvann direkt med LCHF!) så det var verkligen värt de extra kilona. Jag är fortfarande ganska smal dock (antagligen var jag kanske underviktig förut), men min kropp verkar helt enkelt må bäst av den vikt jag har nu, eftersom jag äter när jag är hungrig och jag har inte lagt på mig något mer efter det fem kilona (slutade väl lägga på mig för ett halvår sen kanske). Vill aldrig behöva gå tillbaka till ont i magen igen! Hellre frisk och tyngre, absolut!

  5. johanna

    Va modigt gjort av dig! Jag känner själv igen mig i din text tror många andra också gör det. Tyvärr så är det inte många som vågar skriva eller prata om det man skäms, jag själv tex. Så tack så mycket för ditt mod! att du delade med dig av något som berör många människor. Själv så försöker jag tänka hellre lite större och frisk, än smal och ohälsosammare. Men det är svårt...

  6. jenny

    Jag tror helt enkelt att LCHF får kroppen till det ideala för just sin egen kropp!

    Är man sjuk blir man frisk! Vissa människor "ska" vara trådsmala medan andra inte har samma gener- och inte heller samma kropp. Och eftersom LCHF gör en frisk så gör det också kroppen till det ideala för just en själv- när det kommer till hälsoaspekter.

    Jag var absolut inte tjock när jag började med LCHF, men gjorde det för att jag mådde så dåligt i mitt sockermissbruk. Rasade direkt ner 6-7 kg på bara 2-3 veckor. Sen stannade jag där. Oavsett om jag fuskar lite nån period, eller äter jättestrikt en period, så ligger jag på samma vikt- det är helt enkelt det min kropp vill. Och lchf låter kroppen bestämma själv!

  7. Jonna

    Det där var ju som att läsa om mig själv. Jag hade ätstörningar från 11 års ålder och till typ 30. Sen fick jag en dotter och lovade mig själv att aldrig någonsin överföra mitt elände på henne. Nu är all ångest borta och jag är "tjockare" och lyckligare än någonsin förut =)

  8. Sara

    Åh, tack för detta inlägg! Du är så klok.

    Jag har växt upp med en ständigt bantande mamma (som för övrigt är den bästa mamman i världen!), men att se henne hålla på med viktväktarna och väga sin mat har präglat mig. Jag själv har haft en ganska komplicerad syn på mat sedan unga år, och kan inte komma ihåg när jag sist åt mat utan att tänka på hur det kommer påverka min vikt och mitt självförtroende. Det har fått mig att inse hur gärna jag vill ge mina barn en OLADDAD syn på mat! Mat är gott, nyttigt och framförallt en nödvändighet. Det finns ingenting som är skamligt med att njuta av god mat!

Kommentera