Mitt värsta LCHF-misstag

Det är inte alltid så lätt att göra rätt. Även om man vet hur man borde göra så finns det något inom en som ibland tvingar en att bryta mot det rätta. Jag måste ha ganska mycket av en inre rebell, för jag upplever ofta att det är svårt att hålla fast vid min LCHF-diet. Trots att jag tycker om den, mår bra av den, gillar att lära mig nya recept, osv ... så är den inte självklar för mig.

Ibland handlar det bara om sockersug och att det är alldeles för lätt att göra fel val. Vi omges av socker. Ibland handlar det om det sociala trycket, att inte tacka nej till värdinnans vällagade middag med färsk pasta, hembakade kuvertbröd, en god efterrätt.

Ibland är det oförklarligt.

Jag har fått in den goda vanan att äta mig mätt på fett. Men jag har inte helt fått in vanan att alltid undvika kolhydrater. Då och då blir det total kollisionskurs. Ett avsteg från LCHF på lunchen väcker sockersuget till liv, och jag äter något riktigt dåligt på eftermiddagen. Som godis, eller snabbmat. Sedan kommer jag hem på kvällen och då finns det inte en chans att jag skulle avstå från min vanliga mat: goda gräddiga såser, smörklicken på köttet, kokosfettet i kaffet. Nästa dag har jag gått upp i vikt ett kilo. Kombinationen av mycket fett och snabba kolhydrater får min kropp att blåsas upp som en ballong. Synd bara att det inte är endast luft som gör att jag sväller upp!

Det absolut värsta är alltså när jag fastnar i dubbelheten och det går en dag eller mer med både fett och kolhydrater. Då mår jag verkligen dåligt. Det här är något som händer mig då och då. Det är ett misstag jag gör. Det är jobbigt både fysiskt och psykiskt. Jag känner mig misslyckad, fet, ansvarslös, och frustrerad.

MEN...

så tänker jag: det var såhär jag blev överviktig. Det var såhär jag drabbades av obesitas. Det var såhär mitt liv såg ut varje dag i en massa år. Nu lever jag inte så längre. Det som var normalt för mig förut är numera ett undantag. Och det klarar kroppen av att läka! Så jag behöver bara slå om till strikt LCHF och på något dygn eller två försvinner misstags-kilot. Kläderna sitter bra igen. Gasiga magen lugnar ner sig. Sockersuget klingar av. Själen tar djupa, lugna andetag igen.

Jag har en ganska snäll kropp. Den går att få tillbaka på banan igen väldigt snabbt. Om du har en kropp som är svårare att få tillbaka på rätt spår så blir hela frågan om avsteg från LCHF mer laddad än för mig. Det blir någonting som du till varje pris måste reda ut. Kanske måste du ha mer självdisciplin och envishet. Dock är det rejält laddat för mig också...

En sak som man får höra bland folk med jämna mellanrum är "jag kör lite LCHF, ibland, och lite annat." De flesta av oss vet att detta inte funkar för viktminskning. Jag säger ingenting när jag hör det här. Vad ska man säga? Det berör hela min grej, min svårighet att hålla mig på banan, och vad jag vill är ju att upphöra med misstagen. Så det blir provocerande att andra så sorglöst provar lite det ena och lite det andra. Jag tänker mig att jag känner som en alkoholist skulle känna det om han/hon hörde folk tala om att de "tar en vit vecka då och då, fast när det är fest vill man ju ha ett par groggar". Så sorglöst det kan vara! För någon annan.

 

 

Print Friendly

9 thoughts on “Mitt värsta LCHF-misstag

  1. HelenaB

    Jag gjorde likadant du förut och kunde inte heller begripa varför jag lade krokben för mig själv då och då. Det var ju inget jag egentligen ville!
    Sen fick jag gå i terapi för stress till att börja med. Det tog mig ca 6 månader att komma fram till vad det är i mig som orsakar fenomenet. Det har tagit ytterligare 6 månader att lära mig bemästra och hantera detta på ett bra sätt. För mig låg orsaken till "krokbenen" i hur jag hanterades som barn. De undertryckta behov som mitt lilla jag inte aldrig fick tillgodosedda kom till uttryck på detta viset. Tydligen var jag, utan att själv veta om det, ett klassiskt exempel på ett alkoholistbarn. Nu har jag lärt mig att tillgodose dessa behov på ett annat sätt. Det låter kanske enkelt men det är något jag ständigt får jobba med. Ibland gaddar mitt lilla jag ihop sig men sockertrollet och då får jag jobba fram en lösning snabbt. Kokosolja i kaffe kan för mig ibland dämpa, ibland att gå och klippa mig eller något annat som kan funka som muta:) Vad som orsakar "krokben" hos en individ varierar och ibland kan man som jag behöva hjälp att ta reda på varför.

    Jag håller med dig Jennifer: "Så sorglöst det kan vara! För någon annan". För oss som har det svårare med kosten är det extra jobbigt eftersom vi inte kan välja bort att äta. Det kan man enklare göra med alkohol och tobak t ex. Jag har sedan många år slutat röka och det var jämförelsevis mycket enklare.

  2. "Det som var normalt för mig förut är numera ett undantag."

    Och ett AMEN på det! 🙂

    Känner absolut igen mig! Snedstegen kommer och man känner direkt hur man blåser upp och lägger på sig. Och det bara på någon dag. Men idag är jag snabbare tillbaka på banan och kroppen återgår till det nuvarande normala på någon dag.

    /Andre

  3. Michelle

    Känner igen mig, förutom i några saker; jag har inte en kropp som är "en snäll kropp", tyvärr.
    Och när mina återfall kommer så varar de i flera veckor, ibland månader:(
    Trots att jag VET att när jag äter LCHF så mår jag enormt bra både fysiskt och psykiskt, så är det svårt att hitta tillbaka dit för mig.

  4. Jennifer

    Ja ni, LCHF-are som har kommenterat här. Det är inte lätt! Tack för era kommentarer. Känns väldigt bra att vi kan dela med oss och stötta varandra. Jag ska tänka på vad du skrev, HelenaB, om att komma underfund med det lilla barnets behov inom mig.

    1. HelenaB

      För mig var det väldigt svårt i början att skilja på vilja och behov. Mitt lilla jag är mycket högljudd i vad hon vill ha (salt laktits nu på en gång oftast, men i princip allt med någon typ av socker i) men det är inte det hon behöver och det var knepigare att hitta vad som fattas egentligen. Det är i den kärnan som jag är som känsligast och också mest noga med att skydda. Den är därför jobbig att komma åt. För mig en rätt smärtsam process.
      Jag vet av egen erfarenhet som småbarnsförälder är det inte alltid så lätt att prioritera sig själv. Men tänk att för dig Jennifer innebär också alla dina framsteg och självinsikter, en bättre framtid för din familj.
      Jag önskar dig det allra bästa och gläds för er alla som har kommit till insikt tidigare i livet än jag. Dock är jag lycklig nu att äntligen ha "hittat hem" och har man och vuxna barn som gläds med mig.
      //HelenaB

Kommentera