Jag – ett helgon?

Alla Helgons Dag. Det är ju inte utan att man blir lite tankfull en sådan här dag och funderar över det enkla, karga jordelivet. Reflekterar lite över den egna ambitionsnivån, vad man åstadkommit och så där. Är man dessutom försedd med mitt namn så förpliktigar ju det lite extra ända sedan Moder Teresa lade ribban någonstans i höjd med änglavingarna och glorian.

Kanske skulle man satsa på att bli ett helgon i alla fall, tänker jag. Det är väl inte för sent? Tror jag skulle klä rätt så bra i gloria. För man får väl en gloria, eller...? Jag är inte så värst insatt i de rent formella delarna av helgonförklaringen som ni kanske märker, men jag gillar själva idén liksom. Man ska ha levt i nå´n sorts stark gemenskap och utstått vissa prövningar och umbäranden har jag förstått. Tycker jag borde kunna kvalificera in där med tanke på den oerhört starka, närmast sekteristiska rörelse, jag numera är en del av. Och nog får vi utstå prövningar alltid. Jag menar Livsmedelsverket och allehanda professorer kan pröva mitt tålamod å det grövsta.

Eller hädar jag nu, förresten? Det kanske inte är så bra för helgonstatusen. När jag tänker efter så kan jag också få lite problem med själva kanoniseringen, alltså själva bemyndigandet. Det är ju nå´n patriark eller myndighet som måste skriva in mig bland helgonen och jag tvivlar starkt på att någon sådan någonsin kommer tycka att jag är tillräckligt rumsren och förtjänar världsomfattande, offentlig vördnad. Nej, det skiter sig nog med helgonförklaringen trots allt, när jag tänker efter.

Och det kanske är lika bra det förresten. Jag har aldrig gillat orden Helig och Martyr, och de verkar vara intimt förknippade med helgonskapet. Och så ska man visst vara död också, det är jag inte heller riktigt mogen för än. Men det där med saligheten låter intressant tycker jag. Det är visst steget före helgonförklaringen på något vis. Jag tycker nog jag kan känna mig lite salig både nu och då. En god hängmörad biff, en hemslagen bea och en perfekt tempererad amarone kan flytta mig extremt nära salighetens gräns. Och kan detta leverne sedan se till att min kropp inte multnar efter döden, ja då börjar jag nästan uppfylla kraven för att bli saligförklarad. (Det kanske dock krävs betydligt mer vin än vad jag för tillfället inmundigar, får ta mig en funderare på det där.)

Då återstår bara lite mirakel för att himlen ska vänta runt hörnet. Och är det något jag kan så är det mirakel! Det händer varenda dag faktiskt. Människor tillfrisknar mirakulöst från allehanda krämpor och kroniska sjukdomar när jag tipsar dem om vanlig, ren mat. Ingen vet exakt hur det går till, men resultaten låter inte vänta på sig, och vad är väl det om inte mirakel?! Sjukvården säger att det är omöjligt, myndigheterna varnar och menar att det är farligt men jag framhärdar. Intill martyrskapets gräns nu när jag tänker efter! Och folket hör mina böner, följer mina predikningar med stor lyhördhet. De sällar sig till vår lilla församling som inte längre är så liten. Människor frisknar till, får energin tillbaka, skådar ljuset. Halleluja!

Jag är nog ett helgon i alla fall när allt kommer omkring, med eller utan gloria. Eller varför inte en ängel? Skit samma om vingarna är lite sotiga, bara jag får flyga. Ska du med?

Print Friendly

3 thoughts on “Jag – ett helgon?

Kommentera