Hur blev det såhär?

Häromdagen satt jag på tåget hem från en föreläsning och bredvid mig satt tre kvinnor i 60-årsåldern. Deras samtalsämne under ett par timmars tid av tågresan var sjukdomar och krämpor hos dem själva och deras närmaste. Värk i nacke och knän, hjärtinfarkt, ständigt återkommande förkylningar, någon hade en bekant som gått bort cancer i 40-årsåldern. Det som förundrade mig var att de pratade om dessa sjukdomar som om de var en helt naturlig och förväntad del av livet. Inte så konstigt kanske, det är ju många som drabbas. Men jag tycker det är ganska skrämmande och tragiskt, vi ska behöva räkna med att en dag, förhoppningsvis efter att vi åtminstone har hunnit fylla 40, få antingen cancer eller hjärtsjukdom, eller kanske både och.

Idag är det få förunnat att dö av ålderdom, de allra flesta dör istället av någon livsstilsrelaterad sjukdom, inte sällan efter ett antal år med diverse symtom och en lång medicinlista som dessutom för med sig många biverkningar. Hur blev det så här?

Det finns förstås många bidragande orsaker till dagens ohälsa, och kosten är en av dem. Att någon väljer att äta ohälsosamt är en sak, men att vi blir lurade när att vi anstränger oss för att äta hälsosamt genom att följa myndigheternas och sjukvårdens kostexperter dietisternas råd, det är inte okej.

Åter igen, hur blev det såhär? Jag sitter inte inne på hela sanningen men är övertygad om att prestige och girighet är två starkt bidragande orsaker till att vi länge matats med felaktiga kostråd.  Prestige hos forskare och ”experter” som inte vågar överge sin bild av att jorden är platt (eller något annat lika förlegat), men kanske framförallt girighet hos stora livsmedels- och läkemedelsbolag som tjänar mångmiljardbelopp på vår ohälsa. Mycket av forskningen kring kost och hälsa bedrivs med syfte att ta fram ett nytt läkemedel som i bästa fall kan lindra några symtom och förbättra några provsvar, och i värsta fall är rent skadligt men påstås bota en folksjukdom som inte finns. Det är nämligen det man tjänar mångmiljardbelopp på, att sälja mediciner. Allra helst till den stora massan med friska människor som luras att tro att vi behöver stoppa i oss dyra piller för att förebygga hjärtsjukdom. Ännu mer pengar tjänar man om man kan sälja ytterligare mediciner som lindrar de svåra biverkningarna vi får av den första. En smart marknadsföringsstrategi är att utbilda sjukvårdspersonal i hur bra medicinen är samt att trycka till synes objektiva informationsbroschyrer som delas ut till patienter. Den kanske största pengen att tjäna finns i att lobba för sina produkter genom att sitta med i myndigheternas expertråd som är med och bestämmer vad ett helt folk bör äta. Tyvärr är det däremot alltför olönsamt att sälja naturlig, oraffinerad och hälsosam mat som vi allra bäst hämtar själva i skog och mark.

Jag läser om kända dietister som menar att lågkolhydratkost är ett föråldrat sätt att behandla diabetes på nu när vi har insulin i sprutform, och jag känner att vi har en lång väg att gå. Som avslutning på detta i övrigt deppiga inlägg vill jag hylla alla forskare, läkare, politiker, konsumenter och läsare som vågar gå mot strömmen och ifrågasätta ”etablissemanget”. Ni är modiga och ni gör skillnad, fortsätt med det!

Print Friendly

16 thoughts on “Hur blev det såhär?

  1. Känner så väl igen det här... Mina svärföräldrar är precis likadana. Redan i 60-årsåldern började dem oja sig, men oxå acceptera för det här man väntade sig av ålderdomen. Dem motverkar inte, utan sjunker bara längre o längre ner i sjukdomarna. Vi har försökt att få dem att ändra kosten ett flertal gånger, men inte lyckats:( Det är både sorgligt o irriterande att man inte kan förmå människor i ens innersta närhet att förstå att det finns en väg ut.
    Min far opererade bort prostatan för en månad sedan... När jag fick reda på att han hade cancer där, blev jag både arg o rädd, rådde honom att sluta med allt vad socker o sockerarter är för att kunna stävja förloppet. Men har är envis och svårföränderlig, han fortsätter med sina smörgåsar och sitt halvvegetariska leverne...
    /Ulrika

    1. Cecilia Hedkvist

      Inläggsförfattare

      Hej Ulrika! Tyvärr är det ofta de närmast anhöriga som också är svårast att nå fram till. Kanske delvis eftersom det är så mycket känslor inblandade, man vill ju så väl och är samtidigt arg och rädd. Det är nog också viktigt att komma ihåg att maten som vi är vana att äta ofta skänker en viss trygghet, och det kan vara ganska skrämmande att göra större förändringar. Kämpa på och ta hand om varandra!

  2. Ethel Loberg

    Jo men så här Pia, jag läser ett inlägg och ser att det är 9 kommentarer. Åå så roligt tänker jag och skrollar neråt, bara för att få se en drös gilla. Det var ju "hederliga kommentarer" jag trodde jag skulle få läsa. Blir det inte lite "falsk marknadsföring" när 9 kommentarer visar sig vara endast tre stycken och de övriga sex är ett gillande på facebook? Håll med mig nu. 🙂

    1. Mynlen

      ja, garna! hade slutat lasa kommentarerna for det var ju bara fb gillande, och inga kommentarer alls mer verkade det som. Hoppas du kan stanga av den funktionen!.
      tror det har med "pingback" att gora!

  3. Kristin

    Hej!

    Ni "moderna" och nytänkande människor på kostradgivarna.se - ni är medvetna om att det finns två olika varianter av diabetes, va??

    Får känslan av att ni omnämner diabetes som EN stor folksjukdom(?) vilket jag kan hålla med om va gäller typ 2, vilken många äter och dricker sig till/kombinationsdrarpåsig i och med dåliga levandsvanor-kost-avsaknad motion.

    Däremot är typ 1 diabetes en autoimmun (dvs kroppen angriper och bryter ned de cellöar i bukspottkörteln som producerar insulin) sjukdom, drabbar oftast yngre, har ingenting att göra med vad man har ätit eller druckit innan sjukdomsdebut. Oftast försvinner all egen produktion av insulin (som är ett "överlevnadshormon" trots allt), dvs. är i livsbehov av insulin i sprutform.

    Tror att det finns fler än jag som skulle uppskatta att man pratar om diabetes TYP 2 när man omnämner "diabetes" som folksjukdom och som något som man kan behandla med enbart kost etc.

    1. Cecilia Hedkvist

      Inläggsförfattare

      Hej Kristin! Jodå visst har vi alla bra koll på skillnaden mellan diabetes typ 1 och diabetes typ 2. Anledningen till att jag bara skrev "diabetes" i det här inlägget är att meningen handlar om ett blogginlägg jag har läst och där gjordes ingen närmare precision än så. Även om det inte är ett ordagrant citat jag använt så vill jag inte lägga in ord som inte finns med i den text jag skriver om. Jag är ledsen om det förvirrat någon.

    2. Tack för din kommentar! Ja, vi vet att det är skillnad på typ 1 och 2. Cecilia ger ju sin förklaring till just detta inlägg. Men rent generellt har vi kanske blivit slarviga med uttrycken? Vi kortar helt enkelt av begreppet när vi pratar om det och då blir det lätt att det blir så i skrift också. Och Ethel har nog en poäng där (också 😉 ) att eftersom 2:an växer lavinartat så blir det kanske den man mest menar när man skriver bara ordet diabetes?

  4. Ethel Loberg

    Kristin/ jag går in och "lägger mig i" här. Jag tror mer att det är för att diabetes 2 har exploderat så stort i ökat antal som gör att det ofta bara nämns som "folksjukdom diabetes" Jag har ännu inte sett att diabetes 1 omskrivs som folksjukdom.

Kommentera