Att vara 19 år, tjej och äta LCHF

Michelle Hallén 19 år
Michelle Hallén 19 år - en ung tjej som äter LCHF

Som liten har man inte riktigt förmågan eller intresset att ifrågasätta föräldrars åsikter och påståenden. Det mamma eller pappa säger är sant, punkt. När man sedan blir äldre och vänner, skolan och media får en större plats i livet förstår man också att det finns andra sanningar än föräldrarnas. Så de kunskaper om LCHF som mamma gjorde till en naturlig del av vår vardag är ingenting jag bara köpt utan att tänka efter. Hon har dock aldrig behövt bevisa något genom studier eller diagram. Att man mår bra av att undvika pasta, potatis, ris och bröd har jag fått bekräftat av min egen kropp sedan vi tog bort det från middagsbordet. Mer energi, fungerande mage, en mättnad som varar och en hälsosam vikt är bara några av alla de fördelar jag märkt av.

Men. Ja, det finns tyvärr ett men. Hur övertygad jag än är om dessa fördelar med en kolhydratssnål kost är det inte alltid lätt att hålla sig till det. Det är tvärtom ganska besvärligt ibland, kanske lite extra för oss unga. Att jag tror det kan vara lite mer omständligt för unga är för att vi har mängder av kolhydratsbomber i vår vardag som kan vara besvärliga att hoppa över. Som när vi äter middag hos kompisar som bor hemma, vilket de flesta gör, och det serveras mat som vi egentligen inte äter. Det är inte så lätt att be någons förälder att fixa ihop ett LCHF- alternativ, att gå utan middag är inte heller särskilt enkelt. Så man äter den där pirogen eller potatisgratängen ändå.

En annan situation som är svår, om inte nästintill omöjlig, är i skolan. Vissa dagar när jag skulle välja bästa alternativet fick jag ta soppa som bestod av vatten, buljong och så två morotsbitar.

Det håller inte när man har halva dagen kvar av matteräknande och uppsatsskrivande, så då väljer man kanske några potatisar också. En tredje knivig situation är de där fikorna på Espressohouse som man går på var och varannan vecka. Det är det vi unga, särskilt tjejer, gör när vi ska träffa gamla kompisar, lära känna nya, dejta, plugga tillsammans osv. I skrivande stund kommer jag på två LCHF- alternativ, kolsyrat vatten och kaffe med mjölk. Sallad funkar också om caféet har det. Har man världens bästa sötsugskontroll nöjer man sig kanske med det, men för de flesta av oss är det svårt. Särskilt när man sitter bredvid någon som dricker chailatte och äter kladdkaka. Väldigt svårt.

Gör man inte som majoriteten får man räkna med frågor och försöka bemöta dem med kunskap, fast att det är hundrade gången på en månad. Det gäller politik, religion, klädstil, livsval - allt. Att inte äta något som de flesta runt omkring en tar för givet inräknat. Jag har ingen aning om hur många gånger jag fått förklara varför jag tackar nej till pastan, inte äter bröd till min sallad eller inte vill ha efterrätt. Ibland lyssnar de intresserat och släpper det sedan. Ibland tar de nog det automatiskt som kritik mot sina egna matvanor och börjar försöka intala mig, och kanske ibland sig själva, om att det är ”okej att unna sig”.

När jag sedan ändå äter något onyttigt så brukar alltid någon fråga ”men gick inte du på LCHF?”. Jag blir absolut inte sur och jag förstår deras nyfikenhet. Den jobbiga biten kan vara att jag känner att andra människor tänker på vad jag äter. Att jag ”bantar” för att jag väljer soppan framför pastan i skolan. Att jag som går på LCHF ”fuskar” när jag äter en bulle till fikan. Man borde inte bry sig, egentligen. Fast det är inte alltid så lätt, särskilt inte när man är tonåring och bryr sig lite för mycket om allt.

Men. Ett till bättre men. Det är värt det. Det är värt den besvärliga skolmaten, de lockande fikorna och alla frågor man kommer få. Jag äter inte idealiskt och perfekt, men genom att undvika just pasta, potatis, ris och bröd mår min kropp otroligt bra och det gör ingenting om jag måste göra ett undantag då och då för att inte behöva skippa maten och vara hungrig istället. När jag hör ”man måste få unna sig” brukar jag svara att ”unna sig något” för mig är att äta något som är så värt det att man inte känner någon ånger efteråt. Var brödet man får till salladen så gott att man satt och tänkte på hur fantastiskt det smakade? Kanske någon svarar ja, fast jag tror det är få. Var lördagsgodiset fortfarande himmelskt efter tioende biten eller åt jag bara upp allt för att jag inte kunde sluta? Allra oftast det sistnämnda. Det är dessa undantagen jag försöker ta bort så att jag kan ”unna mig” när det är värt det på riktigt. Då blir undantagen betydligt färre vilket betyder en mycket gladare kropp och att den väldigt onödiga matångesten blir ett minne blott. Andra följder av LCHF förutom dessa två är minskad risk för hjärt- och kärlsjukdomar, en hälsosam vikt, bättre koncentration, mer ork och ett gladare humör. Nödvändigt för varenda människa i varenda åldersgrupp, inte minst unga.

Som sagt, det är värt det.
Michelle Hallén, 19 år

Print Friendly

10 thoughts on “Att vara 19 år, tjej och äta LCHF

  1. Klokt och nyanserat! 🙂
    Jag håller med dig precis om det där med att unna sig det som är värt det, de enstaka gånger man väl gör det. Jag har en sådan last – napoleonbakelser! Det är så sällan de ens finns att uppbringa och finns de inte, så är det faktiskt inget annat på kafét jag ens vill ha. Men snubblar jag över en napoleonbakelse så väljer jag att unna mig den. Och njuter av varje tugga! Däremot avstår jag gladeligen det trista brödet till salladen, den äckliga kakan till kaffet och potatisarna på lunchbuffén.
    Tack för att vi fick läsa dina funderingar!

  2. Tack Michelle för ditt fina inlägg! I helgen bestämde vi oss för att köpa hem varsin princess-bakelse. När vi såg dem på konditoriet sa vi nej tack och gick ut. Dessa hade knappt någon grädde och istället mest sockerkaksbröd. Så är det för mig också, ska jag unna mig så ska det vara som jag vill ha det, med mycket grädde 🙂

  3. Så spännande att du bloggar om detta. Jag äter enligt paleo men tycker också att det svåraste är om man någon gång äter något som man normalt sett inte brukar. Folk blir liksom sura då men varför passar det nu typ. De förstår inte att jag själv måste få välja tillfälle och om det är värt det. Har blivit så att jag sällan gör avsteg från paleo förutom med sambon eller svärföräldrarna som förstår varför. Tråkigt att det ska bli så men min pappa tror ju fortfarande inte på det och ett avsteg skulle förstöra allt det lilla jag byggt upp där om min kost.

    // Tankar från en 25-årig tjej

  4. Ett bra tips är att alltid ha 90% choklad med i väskan. Detta överlever jag väldigt bra på; speciellt när man hamnar på ett café. Då beställer man en kopp te och tar fram sitt choklad. Det räcker med 1 (kanske 2 om man är extra hungrig) bit, sedan är man nöjd. Det är också bra att alltid ha lite nötter med sig, så att man kan fylla upp när man t.ex. bara äter köttet hemma hos någon för att undvika potatisgratängen.
    Men ja, det är lite lurigt att leva bra i en kolhydratsvärld.

    Jättebra skrivet och speciellt då det är från en students vinkel!

Kommentera