Det yrke man har speglar ens person väldigt mycket. När man kommer till en fest eller någon annan mötesplats så är det första man frågar efter namnet på en människa, som man aldrig kommer ihåg, och efter det frågar man vad personen arbetar med. Det minns man dock mycket väl. När vi sedan ser dem på stan så tänker vi, där kommer läkaren och där går den där läraren. Så fort vi hör vad personen jobbar med så börjar tankarna snurra och vi placerar in människan i ett fack. Läraren är tråkig, korrekt, stavar aldrig fel, läser bara Dostojevskij och skulle skratta knäna av sig åt att jag läser Hungerspelen så det nämner jag inte. Läkaren är överintelligent och kollar bara på Vetenskapens Värld på tv, om hen ens kollar på tv, och läser avhandlingar på latin som avslappnande kvällslektyr. Möter man en präst så koncentrerar man sig extra noga så att man inte skall svära men det blir bara ännu värre. –Fan! Åh, nej herregud! Nej, satan, förlåt. Ja, Jesus så det kan bli. 
Även vi kostrådgivare får folk att tappa fattningen och bli nervösa. Jo, det är sant. Vi är lite som poliser. Kostrådgivarpoliser. Det tror man inte om sig själv men så är det. Detta är bra. Precis som vi tror att lärarna är stavningspoliser så är vi kostrådgivare matpoliser. Det gör att vi anstränger oss lite mer för varandra på ett positivt sätt. För när du som kostrådgivare kommer gående så gömmer en del folk undan sin glass, Coca Cola eller bakverk de precis köpt på bageriet. Om du tar dem på bar gärning och de inte hinner gömma sig så bortförklarar de sig eller berättar att de vet om att onyttigheten de har i handen inte är nyttig. Jag har varit med om det sistnämnda vilket roade mig mycket: –”Åh, nej kommer DU nu när jag har köpt bullar. Nu skäms jag.” Jag säger självklart ingenting och skrattar bara. Alla får göra som de vill och jag förstår för jag hade sagt likadant pre-lchf. Men det hade fått mig att tänka till.
Jag dömer ingen och vill man äta socker och vitt mjöl så varsågod. Bara för att jag väljer att äta lågkolhydratskost och att jobba med det så behöver inte andra göra det.
Men så har vi en annan sak som kan vara ett problem. Jag är väldigt nöjd med min lågkolhydratskost, men för andra kan det vara ett problem vad jag äter eller köper. Om jag skulle gå och köpa något som inte är lågkolhydratskost och folk i närbutiken här på orten där jag bor ser att det är den där kostrådgivaren som köper ONYTTIGHETER så hamnar man i onåd och skvallret börjar gå. I nästa nummer av lokaltidningen: ”Stoppa pressarna! Kostrådgivaren köpte Ahlgrens bilar och Ben & Jerry-glass på ICA, (och så en suddig paparazzibild på mig i myskläder och flottigt hår), och hon är på väg hem till soffan för frosseri!” Det är inte bra för mitt varumärke. Tror ni att Anna Skipper kan köpa lösgodis utan att folk tänker: -Ha! Så mycket för hennes kostråd! Eller så tänker folk att det är okej. Om hon äter godis så kan jag också göra det. Det kanske inte är så dåligt ändå? Inte bra. Då förstör man sitt förtroende och den goda saken man jobbar för.
Därför tycker jag att det är viktigt att vi som är kostrådgivare håller på de kostråd vi ger och att vi inte ger oss in i det om vi inte är helt övertygade. Det gäller alltså att vara hängiven sin tro för att framstå som en seriös kostrådgivare och på så sätt jobba för att lågkolhydratskost och LCHF börjar tas på allvar. Det drabbar alla.
Sen är det är bra att folk gömmer godiset när vi går förbi. Då vet de om att det inte är bra för dem och vi kan patrullera vidare mot en bättre folkhälsa.
//Anna-Maria
Latest posts by Anna-Maria Johansson (see all)
- Så får du strandkroppen – 10 maj, 2013
- Se på socker som på alkohol – 26 april, 2013
- Ransonera barnens frukt- och gröntintag – 12 april, 2013
Det gäller att bevara sin image som kostrådgivare och det förpliktar
// Kikki
Ja det gör det. Men för mig är det bara positivt för som fd sockerberoende så är det ytterligare ett hinder för mig att hamna tillbaka i skiten igen.
tycker texten är tänkvärd, vi är vårt eget varumärke och bör ”skärpa till oss” i alla sammanhang där vi kan möta presumtiva kunder… och eftersom det är nästan jämt så blir ”tillskärpningen” ett sätt att leva… och, ”himmel, så trevliga och medmänskliga de där kostrådgivarna, kroppsterapeuterna osv är!”
Intressant skrivet. Och sant!
Har ni också märt att så fort man nämner att man är kostrådgivare så skall personen framför en berätta om vilka dieter och/eller vilken dietist som hjälp/inte hjälpt …
Ja så kul det skulle vara och stå på Ica och peka i kundkorgarna att ”det och det får du inte köpa för kostrådgivarpolisen”. Eller vänta, en sån mardröm man skulle vara…
Haha! Ibland har man tänkt tanken när folk stoppar ner Becel i korgarna.