Du behöver dem. Jag behöver dem. Vi behöver dem alla. De där människorna som bara finns där, stöttar, lyssnar, backar upp. De som hjälper oss på traven, bara vi vågar be om hjälp. De som är starka, när vi själva är svaga. De som bringar ordning i tankarna, när våra egna går på tomgång. De som är stabila och lugna, när våra egna känslor dansar jenka.
Har du sådana människor omkring dig så är du lyckligt lottad. Har du sådana vänner så klarar du dig inte bara bättre i livet, livet blir också betydligt roligare. Tillhör du den lyckliga skaran, tacka din lysande stjärna! Har du det inte, försök ändå vara en sådan vän själv, det är minst lika värdefullt också för dig. Att ge är att få.
Det händer lite nu och då att jag möter klienter som inte har det stödet. Inte ens på hemmaplan. De kommer till mig för att de vill bli friska, vill gå ner i vikt, få mer ork och energi. De ska lägga om sin kost, komma igång och motionera, arbeta in nya vanor, anta en ny livsstil. Sådant kostar på, tar energi och kräver ett visst fokus en längre tid. En förutsättning för att lyckas är att man har stöd av familj, vänner och bekanta.
Att försöka stå emot ett djupt liggande sockersug när sambons godisförråd attackerar varje gång man öppnar skåpet, eller att låta bli brödet när någon annan fyller huset med doft av nybakat är övermäktigt för de flesta. Det räcker liksom inte med att ha den andres verbala stöd mellan kanelbulletuggorna, vi behöver också stöd i handling för att lyckas. Hjälp att laga rätt mat, hjälp att få tiden att räcka till, hjälp att leva som vanligt fastän ingenting är som vanligt. En ny livsstil kräver ofta en ny livsstil för hela familjen. Visst finns det utrymme för individuell anpassning, självklart, men att leva totalt olika liv är oerhört svårt – särskilt i en övergångsfas.
Och så har vi det där med vännerna… De där vännerna som du trodde skulle glädjas med dig när du väl bestämt dig och kanske också lyckats. Helt plötsligt är tjejkompisarna som kämpar på med sina Nutrilett inte det minsta glada för att du lyckats gå ner flera kilon utan att vara det minsta hungrig. Och inte blir de det minsta lilla gladare heller när du successivt blir av med ditt sötsug, får ny energi, är frisk och smal. Då vill de istället ha med dig till frestelserna på fiket och påpeka hur tråkig du är som ingenting annat vill ha än en kopp kaffe. Eller lite argsint påpeka att det absolut inte kan vara bra att hålla på som du gör, att de faktiskt är lite oroliga för dig och att du säkert kommer att bli smällfet och sjuk rätt som det är. Missunnsamhetens gröna ansikte visar sig och dina vänner är inte alls lika stöttande och uppmuntrande som du tagit för givet att de skulle vara. Sådant skär i hjärtat och kan stjälpa de bästa föresatser.
Så hur gör man då? På hemmaplan vädjar man om förståelse. Ber om hjälp, stöd, talar om hur oerhört svårt eller rent av omöjligt det är utan den andres hjälp. Vi behöver faktiskt varandra! Och allra helst tar man med sig sambon på nästa kostrådgivning eller kurs så att även han/hon får sig en skjuts i rätt riktning. Vad vännerna anbelangar så gör man samma sak, men funkar det inte så ligger man lågt ett tag. Hoppas man att man själv blir en god förebild vartefter. Och under tiden – se dig om efter likar. Nya vänner, nya bekantskaper, nya reskamrater som gör samma resa som du. Där finns stöttningen, där finns de som förstår. Här finns VI!
Blogg
Latest posts by Therese Renåker (see all)
- Kan ägget existera utan hönan? – 18 maj, 2013
- Skriker dina binjurar eller har de tystnat? – 4 maj, 2013
- ”Jag svävar på små lätta sommarmoln.” – 20 april, 2013
Klockrent kloka Therese! Jag är verkligen lyckligt lottad med en man och barn som äter inom samma ramar, naturligtvis individanpassat. Det underlättar enormt och jag ser det som en härlig kärleksförklaring från min familj och mina vänner som stöttar och intresserar sig för ”mina” kostval. Jag är verkligen Ödmjuk & Tacksam över de nära och kära jag har och att jag hittat min flock. Kramar Anna
Det skulle vara mycket lättare om man hade en egen ”hejarklack”. Men tyvärr så är alla (släkt o vänner)runt omkring mig bull,tårt, och godismonster.Och dom är smala!!!
Svårt att argumentera om varför jag äter som jag gör , när det inte visar sig på vågen. Att jag sen är ”helt frisk” som min läkare sa när han fick se mina värden, det är det ingen som bryr sig om.
men jag kämpar på, jag ligger lågt och pratar inte så mycket om det utan säger bara vänligt men bestämt Nej tack:-)
Visst är det väl konstigt att hälsan ”inte räknas” i omgivningen, utan enbart vikten?! Men det är väl så, den som är inne i ”bullandet” och inte har viktproblem kommer alltid kämpa med näbbar och klor för att få behålla bullarna. Och så länge skygglapparna är på hjälper inga argument om hälsofördelar. Men JAG gläds åt dina fina värden och din hälsa Elsabeth, och att du fokuserar på det som är viktigt och funkar för dig. Bara du vet hur du mår bäst!
Grattis alla ni som har stöd och hjälp hemma och av vänner! Själv befinner jag mig i en helt annan situation. Motarbetad till tusen av sambo och (ganska stora) barn som går helt på sin pappas linje. Det fattar väl alla att fett är livsfarligt! Barn ska helst födas upp på lätta och minimjölk. Situationen är så infekterad att jag smyger med det jag äter för att slippa kommentarer. Att diskutera sakligt är bara att glömma. Då har jag ätit LCHF-inspirerat i ganska många år nu. Till saken hör väl att jag är normalviktig och äter på detta sätt för att må bra och hålla vikten. Sambon, däremot, har gått ner 20 kilo med kaloriräkning och späkning och är fullt och fast övertygad om att ”ät mindre, spring mer” är det enda rätta. Suck! Bland mina vänner finns heller ingen LCHF-are. Jag är ett UFO. Tur att dessa fantastiska forum och bloggar finns! Önskar verkligen att jag kunde träffa er i verkliga livet…
Jag känner med dig Lilla Anna. Och jag ger dig en varm styrkekram för att du vågar lita på att Du vet bäst vad som funkar för Din kropp. Sambon har sin kropp, den får han ta ansvar för på det sätt han finner bäst. Du tar ansvar för din. Tänk så provocerande det kan vara… Jag är glad att du hittat hit och kan tanka inspiration och styrka här.
Så hade jag de första två månaderna, min sambo sa att jag skulle bli som en ”julgris” om jag fortsatte,MEN……han hade så fel man kunde! Och han har börjat ändra sina vanor mer och mer till mina utan att jag ”tragglat” på han, ´å barnen vill hellre ha ägg på morgonen än macka nu. Tillslut så släpper det nog även för dig. De blir sjuka men inte du, den kommer du kunna njuta av sen.:) Lycka till!
Inser plötsligt vilken lycka det är att slippa kämpa på hemmaplan!
På ett sätt har jag tur. Min man äter som mig. Men han vill inte laga mat. Är rädd att göra fel då det ju är jag som vill ha specialmat. Saken är den att det finns INGET här hemma som inte är okej att äta.
Sen har jag andra som tjatat på mig i flera år att jag behöver gå ner i vikt. Sen när man tagit tag i det är stödet obefintligt. Okej de är glada för min skull att jag går ner, men i övrigt får man inget vidare stöd för att kunna genomföra det. Så himla trist.
Visst är det trist Frida, och jobbigt! Jag tänker att många i omgivningen blir provocerade. Det verkar vara extra vanligt bland kvinnliga bekanta att vilja hålla kvar status quo. Om du lyckas med dina föresatser så ställer det ännu större ”krav” på dem. Det är lättare att gnöla på dig och hålla dig kvar i den roll de vant sig vid att se dig i, än att ta tag i sig själv, våga tänka nytt, ompröva. Och du, din man vänjer sig nog med lite extra tid och uppmuntran, det är ju din mat som är ”vanlig”, allt annat är ”special”…
Jag mumlar mer och mer i sociala sammanhang, orkar inte alltid diskutera det som ligger på min tallrik… men ibland får jag fart och ork