Jag började med lågkolhydratskost sommaren 2009. En god vän berättade om LCHF. Hon hade blivit mycket bättre i sin pms. Jag har aldrig lidit av pms som jag gjort efter första barnet. Jag har aldrig mått så dåligt som jag gjorde då. När sonen matvägrade en tid brakade jag en dag ihop totalt och maken fick slänga sig hem från jobbet. Då blev jag rädd, insåg problemet, sökte hjälp och fick lyckopiller.
Jag är inte förtjust i att ta tabletter. Jag tycker inte det är naturligt att dämpa symtom. Symtom finns av en anledning, något är fel och jag vill helst kunna kontrollera situationen själv. Nu klarade jag verkligen inte av mig själv så jag fick inse min begränsning, hur mycket det än bar emot. Jag trappade ner på lyckopillren och tog istället vid behov. Jag pratade mer med vännen om sina positiva erfarenheter av LCHF, jag lurade vidare och bestämde mig för att ge det en chans. Vad hade jag att förlora liksom? Men jag var tveksam, ska jag villigt erkänna. Som gammal Viktväktare ska jag ju undvika fett. Nu ska jag äta mer fett. Det krockade totalt och fett är … farligt.
Jag började. Det gick lätt och utan problem tills omställningsbesvären uppenbarade sig. Jag var så ofantligt trött och orkeslös i kroppen att det knappt går att beskriva. Jag minns än idag hur jag satt på yttertrappan, slurpade lite kaffe för att få upp ögonen och sonen ville gunga. Jag orkade verkligen inte resa på mig. Den eftermiddagen var en pina och många fler följde innan jag kom ut på andra sidan. Energifylld och bättre än någonsin.
Hur gick det då med min pms? Jodå. Jag upplevde skillnad. Eftersom jag tog lyckopiller påverkade självklart de till viss del men jag märkte ändå en skillnad. Frågar ni maken säger han att det inte var någon skillnad alls. När det var som värst döpte jag min pms till Eva. Det var inte jag som styrde. Flera gånger hade jag känslan av att stå bredvid när Eva härjade som värst. Skrämmande och helt sjukt egentligen. Jag kunde bli totalt rosenrasande över absolut ingenting. Jag slutade snart med lyckopillren och var utan i några år tills jag brakade ner i hålet igen.
Varför kom Eva tillbaka då? Då fattade jag ingenting men nu ser jag sambanden tydligt. Jag åt LCHF, men ändå inte. Med andra ord: jag fuskade för mycket. Jag hade kvar ett irriterande sug. Jag åt inte mycket i mängd räknat men jag fuskade varje dag. Det kunde slinka ner en smörgås, lite lördagsgodis, lite fika, någon pizza, annan skräpmat, någon mer smörgås eller annat fikagott. Mitt blodsocker hoppade upp och ner de gånger jag fuskade och kroppen mådde inte bra av detta till följd av att jag reagerade. Åt jag socker blev jag tvär och snarstucken ganska omgående. Jag kände skillnad direkt!
Så här i efterhand vet jag att även stress påverkade. Med en bebis, en son i lilla tonåren som var både stor och liten på samma gång, en man som reser mycket i sitt jobb och är borta ofta. Jag var fast med barn och det kunde bara gå åt ett håll. Till detta hade jag en halvtaskig sömn och kaos var ett faktum. Nu vet jag att problemet inte bara var min pms. Problemet var mitt liv. Jag var helt enkelt bitter.
När jag bestämde mig för att vända livet, erkänna att jag är sockerberoende och inte klarar avsteg hela tiden, minska intag av mejeri och börja träna – då ändrades mycket och allt till det bättre.
Här är jag idag. Den här känslan av balans är så underbar att jag inte finner ord. Tidigare såg jag inte helheten. Jag försökte råda bot på eventuella fel i kroppen när felen dök upp. Punktläka. Jag hade ingen aning om hur mycket skit socker gör i min kropp. Inget positivt alls! Tänk om jag vetat då vad jag vet idag? Vad mycket onödigt jag hade sluppit. Det är lätt att vara efterklok och jag tänker inte vara bitter och hänga kvar i det förflutna. Det var då. Jag vet hur Eva hålls instängd, jag vet hur jag ska må bättre och det är en stor vinst för mig.
Varför började du med lågkolhydratkost och vad har du märkt för fördelar?
Lider du av samma som jag? Tvekar du ändå? Varför du tvekar du? Du har absolut ingenting att förlora så våga testa: ge dig själv möjlighet att må bra för det är DU värd!
Latest posts by Heléne Löfvendahl (see all)
- Kan man äta LCHF när man är gravid? – 9 februari, 2013
- Lågkolhydratkost och träning – att träna utan kolhydrater – 15 september, 2012
- Träningsladdning – 14 september, 2012
Tack för din berättelse!
Jag började med LCHF för att jag tyckte att det lät logiskt. Jag hade ingen övervikt att tala om – bara en ständig kamp för att inte få! Jag var nämligen aldrig mätt, alltid hungrig, och tänkte på nästa mål mat innan jag hade avslutat det jag höll på med.
Så här i efterhand kan jag se att bröd var min största last. Det var ju dessutom nyttigt, så det behövde jag ju inte ens skämmas över att jag åt. Bullar däremot skulle man bara ta en av, annars var man en dålig människa. Ja, ungefär sådär. Mycket bröd blev det!
Eftersom jag inte hade någon övervikt så visste jag inte heller vad jag kunde förvänta mig för fördelar med kostomläggningen. Och de som kom var jag inte alls beredd på – förutom mättnadskänsla och viktstabilitet.
Först så försvann aknen. Har slitit med detta från sena tonåren, är 34 idag, och behandlat med allt utan framgång. Efter två-tre dagar med LCHF såg jag en förbättring. Efter en vecka var det nästa borta, och efter ytterligare en hade det sista läkt ut. Idag får jag bara bekymmer om jag slarvar. Annars är jag helt besvärsfri!
Nästa magic moment var när mensvärken försvann. Eller försvann kanske är att ta i, men vilken skillnad! Från att ha varit sängliggande det första dygnet, och i behov av starka värktabletter, till att ta en eller två Ipren första dygnet och därefter knappt märka av det. Återigen, minsta slarv och smärtan är tillbaka – som ett brev på posten.
Visst är det häftigt vad man kan åstadkomma ”bara” med kosten?
Oh vad jag känner igen mig i din berättelse! Bröd var en last, när andra nöjde sig med 2 rostfrallor kunde jag trycka i mig minst 6 st utan att blinka. Pågenlimpan är något jag kan bliga på än idag och jag minns fortfarande första BB-tiden när jag levde på denna underbara limpa (och maken fick smuggla med in på rummet för det var pinsamt att äta så mycket).
Jag har själv lidit av acne sen jag var 12 och jag har provat i stort allt på marknaden utan stark medicinering. Då hade jag helt plötsligt för lite acne … Jag är bättre i hyn sen 2005 men nog kan en blemma ploppa upp. Speciellt om jag blir för närgången på ost eller mejeri
Mensvärken ja. Jag har inbillat mig att jag är knäpp och var tvungen att fråga andra kostrådgivare om det verkligen kan stämma att kosten påverkar mensvärk? Jodå, alla var eniga: klart att det påverkar! Så, nyfiken som jag är har jag testat
Utan socker blöder jag mindre och har ingen mensvärk. Med socker blöder jag mer och får mensvärk. Hur jag väljer att må under mens är numera ganska självklart men precis som du skriver:
Visst är det häftigt vad man kan åstadkomma med bara kosten!