Jag sitter och funderar på det här med ”nystart” eller ”omstart” – ni vet det där som tidningarna och löpsedlarna tjoar ut med stora bokstäver. Och den där beslutsamheten som infinner sig hos dig och mig några gånger varje år. En gång är nu så här i samband med skolstart och efter semester. En annan gång brukar vara på våren, inför beachen ni vet. Och så naturligtvis den där stora löfteskulmen, den som inträffar på nyårsafton, varje år.
Vid dessa tillfällen tar vi ett djupt andetag och tänker att nu, nu minsann startar jag om på nytt! Den här gången lyckas det, nu blir det bra. Ibland gör vi det här många fler gånger samma år; ”På måndag, DÅ gör jag en omstart”, eller ”När jag fått lön, DÅ ska jag fylla kylen med bra grejer”… men ja, ni vet vad jag menar. Vi är uppfyllda av vår egen beslutsamhet, känner förhoppning och tillförsikt. Och det är väl bra tänker jag, att man hittar en anledning, en brytpunkt på nå´t sätt…
Men så infinner sig en viss tvekan i min lilla filosoferande hjärna. Varför behöver vi dessa startpunkter? Brukar vi behöva göra omstarter och nystarter med sån´t vi tycker är skojigt?! Brukar vi känna ett behov av att vänta med att träffa bästa vännen? Eller köpa nya kläder. Eller klappa hunden. Eller krama maken. Vad det nu än må vara som vi tycker om att göra, brukar vi vilja skjuta upp sån´t? Knappast.
Betyder då inte det faktum att vi väntar till måndag att vi egentligen, innerst inne, inte vill? Eller att vi någonstans inne i vår själs djupaste skrymslen tycker att det vi ska ta oss för egentligen är en uppoffring? Varför skulle vi annars vänta till imorgon, menar jag? Och hur framgångsrikt kommer det bli om vi går in i det hela med en känsla av uppförsbacke, av att lämna en massa bra saker bakom oss, för alltid? Jag tänker att det är som att starta och köra bilen nyservad och fulltankad men med handbromsen i. Visst startar du och visst kommer du iväg, men det går extremt trögt och bromsarna har brunnit långt innan du kommer fram.
Om du sitter där med en tanke om att du ska göra en omstart av något slag, kanske för både tredje och tionde gången. Men inte just idag, lördag, utan att måndag är en mycket bättre dag. Då kanske du ska fråga dig vad haken är? Vad är det i dina tankar, i dina attityder, i dina grundläggande värderingar eller syn på dig själv som faktiskt står i konflikt med varandra? Du vill en sak, men ändå inte. Jag misstänker att just den lilla övningen och det svar du kommer fram till kan vara skillnaden som gör skillnaden… Det som avgör om detta blir ytterligare en i raden av tidigare och kommande omstarter eller om det blir början på en långsiktig, för att inte säga livslång, framgång.
När du hittat ditt svar kan du starta utan tvekan, utan fördröjning. Du vill inte vänta. Inte en sekund till. Du vill börja. Nu.
Blogg
Latest posts by Therese Renåker (see all)
- Kan ägget existera utan hönan? – 18 maj, 2013
- Skriker dina binjurar eller har de tystnat? – 4 maj, 2013
- ”Jag svävar på små lätta sommarmoln.” – 20 april, 2013
Jaa klockrent!! Gillar dina inlägg – alltid mitt i prick!
Tack Gunilla! Lägger dina ord nära hjärtat
Instämmer! Tror att du satte fingret på något här — en riktig ögonöppnare!
Härligt, då har jag uppnått mitt syfte!
Omstarter är så jobbiga så de har jag numera lagt ner. Varför ska jag lura mig själv? Förr var helgerna likadana. Lite godis, lite annat, lite för mycket men det är ju tur att måndagen kommer så man kan ta tag i ett bättre ätande eller? Det är tråkigt att hålla på så faktiskt. Numera äter jag bra men ibland gör jag mindre bra val. Shit happens
Klokt, Heléne! Vem är det man försöker lura? Livet pågår ju hela tiden…och vi vill ju uppskatta ALLA delar av det, ALLA dagar. Om man upptäcker att man bara trivs med helgerna så bör man nog ta sig en allvarlig funderare på hur man ser på ”resten”, dvs 70%!, av sin tid och sitt liv!
Sant! Vi var mer så förr, när fredagen kom skulle det mysas och ätas gott och ätas fel. Det var ju det helgerna gick ut på, ett enda stort mysande (läs ÄTANDE). Varför ska vi bara äta gott på helgerna?
Jag brukar tänka på en berättelse från en man. Hans fru hade kläder för speciella tillfällen. På hennes begravning plockade mannen fram hennes underkläder och finkläder för säsrkilda tillfällen och han undrade om det var en speciell dag? Efter den berättelsen tänkte jag om. Livet ska levas och varje dag kan ses som helg tycker jag
En underbar berättelse! Fram för mer finunderkläder på en måndag och kristallglas på en tisdag!
Helt rätt. När jag började äta LCHF så började jag omedelbart när jag hört Annika D prata i radio. Det var inget att Vänta Med och sätta en startdatum längre fram. Min motivation infann sig omedelbart och det fanns ingen anledning att skjuta upp.
Så det är nog att när man bestämmer sig för att starta nästa måndag så blir det mer ett konstruerat beslut, ingen som kommer ur en övertygelse.