Att äta LCHF kan innebära att få en del höjda ögonbryn. Vissa förkastar LCHF helt, de ser rött så fort orden uttalas så numera säger jag inte hur jag äter – om ingen undrar. Några blir nyfikna och vill veta mer. Andra tycker synd om mig och undrar hur länge jag måste äta så här? Andra har tyckt att jag kan unna mig av maten, av fikat eller av godiset och gett mig en sned blick för att jag tackar nej. ”Vad gör det om du tar lite? Lite kan du faktiskt äta. Sluta fjanta och var så fanatisk.”
Grejen är den att jag inte kan äta lite. Jag har inget stopp. Efter det kommer jag få ont i magen (speciellt av bröd och fikabröd) och bli svullen. Gravidmagen kommer åter. Jag kommer även få ett ökat sug och bli grinig.
Hur gör jag rent praktiskt? När vi ska bort ser jag till att grunda innan om jag inte i förväg vet vad som kommer serveras. Blir det rent fika som exempelvis födelsedagskalas med sju sorters kakor och tårta då tar jag något innan och har med kokosfett eller grädde att ha i kaffet. Om jag vill ha något så tar jag lite, äter det med gott samvete och njuter. Annars låter jag bli. Frosseriet som jag ägnade mig åt förr är helt borta. Jag skulle må fruktansvärt dåligt om jag gav mig hän som jag gjorde då. Det är det absolut inte värt.
Vi har blivit serverade lågkolhydratvänligt, på fest har jag tagit med eget om det är något jag inte kan äta. Vid högtider som senast på midsommar gjorde jag egen paj och tog med. På andra tillställningar har jag ätit vad som bjuds, valt bort kolhydraterna och ätit det som går att äta.
Summan summarum: en del månar, andra inte alls. Många ignorerar och anser att det är ofint att tacka nej. Hade jag varit allergiker så hade ingen ifrågasatt mig. De hade anpassat kosten till mig utan att blinka. Att jag reagerar på vanlig kost vet få. Jag reagerar med att må illa eller få ont i magen. Är det värt det för att behaga och göra någon annan nöjd? Nej, det utsätter jag inte mig själv för. Inte längre. Då får jag vara en dålig människa och såra andra. Jag har i alla år ätit för att behaga andra. Nu äter jag på det sätt som behagar mig.
Men, hur funkar det med familjen då? Många undrar hur vi äter. Med barn kan många se det jobbiga. Hur ska de äta? Eller kärleken? Laga egen mat till dem? Jag anser att alla kan äta lågkolhydratkost, det är ingen bantningsmetod. Det är en livsstil och ett sätt att leva för att må bra. Det handlar inte bara om att reducera kolhydrater och undvika livsmedel som skapar oreda i våra kroppar.
Men med en son som är kräsen, kolhydratälskare och mer än gärna lever på pannkakor, pasta, ris och bröd går mina känslor isär. Det blir ofta att laga olika middagsrätter men det gör mig inget. Jag har modifierat favoritrecept och testar recept för att se vad som kan behaga för bättre matvanor. Vi pratar mat och vad som är bra respektive mindre bra för våra kroppar. Vissa dagar äter sonen bra, andra dagar sämre. Lite frustrerande, men valet att ha en son som äter det som passar mot en son som blir hemsk i humöret är inte så svårt att ta. Vad han äter i skolan är svårt att påverka. Vi kan inte göra mer än att prata om kostens betydelse.
När vi är bortbjudna serveras oftast bullar, kakor och saft. En del tycker synd om våra barn som aldrig får något gott hemma. Som sällan får saft eller godis. Varför ska de ha det? Det är varken bra för deras tänder eller kroppar. Kan jag undvika att våra barn får hål i tänderna så är jag otroligt tacksam.
Vi har slutat köpa hem O´Boy, läsk, godis, fikabröd, skräpmat och annat skräp. Jag synar innehållsförteckningar och gör bättre val så långt det är möjligt. Kladdkakan som gjordes var och varannan dag är ett minne blott. Förr åt vi alltid lördagsgodis vilket idag förekommer ytterst sällan. Vill vi ha lite mysigt tar barnen gärna en bit mörk choklad eller lite popcorn. Vi äter alla samma mat men barnen får pasta eller ris till sitt så nej, de äter inte lågkolhydrat helt som vi gör. Det förekommer både yoghurt, blodpudding, färdigmat, juice, corn flakes, bröd, sylt och glass i detta hem. Det är inget jag gillar men jag har insett att det kommer ta sin lilla tid att ändra. Jag är inte fanatisk. Vi har gjort förändringar till det bättre och det kommer fortsätta i samma anda. Små steg på vägen och jag tror på mat lagad från grunden så långt det går. Det är mitt största mål och jag ger inte upp om förändring till det bättre.
Hur löser ni kosten i er familj?
Latest posts by Heléne Löfvendahl (see all)
- Kan man äta LCHF när man är gravid? – 9 februari, 2013
- Lågkolhydratkost och träning – att träna utan kolhydrater – 15 september, 2012
- Träningsladdning – 14 september, 2012
Sååå bra skrivet, jag resonerar ungefär likadant! Skönt att läsa om kräsna kolhydratsälskande ungar, har också 2 sådana hemma. Men det är ju som du säger, man kan inte ta bort allt, men jag försöker i möjligaste mån välja det bättre alternativet… ex. pasta med lång koktid istället för snabbmakaroner osv. Basvarorna hemma är utbytta till så naturliga produkter som möjligt. Det går även om det ibland medför lite extra jobb och tankeverksamhet!
Tack
Helst av allt skulle jag vilja ta bort allt skräp nu direkt men skulle innebära en son som inte äter något alls så jag fasar ut det och deklarerar att ”när det här är slut köper vi inte hem mer. ” Jag tror det är lättare att ta, då vet han och kan förbereda sig mentalt. Med tanke på de förändringar vi har gjort så är det ett steg i rätt riktning och jag har inte tänkt backa tillbaka
Varje lördag har han tidigare alltid sagt ”Idag är det lördag och då får man äta godis” varpå jag svarat ”Ja, men bara för att det är lördag så behöver man inte äta godis. ” En lördag är rollerna ombytta och han säger min mening. Det värmde fint i mammahjärtat! Undrens tid är inte förbi
Ett tips ! http://www.kunskapskällan.se